Michael Andersson

19 augusti 2014 22:29

Vad gäller finska språkets ställning i Sverige håller jag med dig. Svenskar och finländare har samexisterat och haft stort utbyte under mer än tusen år. Att så lite lärs ut i skolan om Finland, den finska kulturen och även om språket, anser jag vara en stor brist.

Med de övriga länderna i Norden har vi kulturellt och språkligt mera gemensamt med, men det senaste millenniet har vi mest varit i krig med varandra. I dagens skola synes man inte lära ut något om de länderna heller. Dagens svenska ungdomar vet mer om Amerika, Mellanöstern och Afrika - om de kan geografi och historia över huvud taget - än om Sverige och Europa.

Så till det svenska språket: Enligt min mening har de svenska språkvetarna totalt abdikerat, från sin viktigaste uppgift; att vårda och BEVARA språket. Inom grammatiken har det skett en dramatisk utarmning: Dativ- och ackusativ-formerna (indirekt och direkt objekt) är nästan helt försvunna. Konjunktiv likaså. Det senaste språkvetar-mordet var avskaffandet av pluralformerna, vilket skedde på 40-talet. Något motsvarande tror jag inte har skett i finskan, även om man t.ex idag inte använder alla kasus lika flitigt längre.

Jag anser att det pågår ett folkmord i Sverige - och det sedan mer än ett sekel: Den svenska nationalkaraktären hånas och förlöjligas, man knäfaller och hyllar allt utländskt, ju mer främmande desto hellre. Att just engelskan ses som en förebild, är patetiskt: Engelska är ett pidginspråk, en misch-masch mellan gaeliska, latin och tyska. Till följd av detta oerhört ordrikt, men grammatiken definitivt inget föredöme.

Den undermåliga skolundervisningen idag - det skulle behövas en tegelstensromans omfång, för att nödtorftigt beskriva dess katastrofala brister - ligger till grund för den språkliga förflackning, som nu sker. Ett aktuellt, och vedervärdigt, exempel: Ordet 'var', som uttrycker befintlighet, ersätts nu av 'vart', som annars uttrycker riktning. Varifrån kommer en sådan idé? Germanska, liksom finsk-ugriska och slaviska, språk skiljer på riktning och befintlighet; ja alla, utom engelska förstås. Att man inte inser att vi i Europa är utsatta för en enorm anglo-amerikansk kulturimperialism, som hotar nationalkaraktärerna i alla länder här; och det som håller ihop ett folk är i första hand språket. Utan ett aktivt försvar av vårt eget språk, så kommer kittet, som håller ihop vårt folk, att lösas upp.

Ett annat vedervärdigt exempel är rinkeby-svenskan, men jag slutar här för tillfället.