Undertecknad kommenterade Johan Folins ledare ”Ett språk i ständig förändring” i Sörmlands Nyheter den 1/8  i ett inlägg på denna blogg. Johan Folin (JF) har i sin tur skrivit ett kort svar på sin blogg. Han skriver bl.a.: 

”Det blir en hel del cirkelresonemang. ’För det första är svenska är [sic!] huvudspråk och gemensamt språk i Sverige enligt språklagen – inte engelska.’ Lagen säger att det ska vara som vi säger, därför ska det vara som vi säger. Min poäng är ju inte att just Språkförsvaret gör något fel egentligen, min kritik riktar sig mot lagstiftningen. När man försvarar sig med att man bara tillämpar lagen så undviker man kritiken.” 

Jag förstår inte varför den citerade meningen skulle vara ett cirkelresonemang . Det är vad lagen uttryckligen säger, en lag, vars tillkomst för övrigt Språkförsvaret energiskt har kämpat för. Vår JO-anmälan är ett uttryck för att vi vill testa vad språklagen är värd i praktiken liksom att vi ville skapa debatt. Det sistnämnda har Språkförsvaret definitivt lyckats med.  Jag kan dessutom inte se att JF formulerar någon explicit kritik av språklagen i sin ledare. 

”När Lindblom retoriskt frågar ’Vilken förankring har de engelskspråkiga beteckningarna bland skattebetalarna i Stockholm?’ så missar man poängen med de nämnda verksamheterna. De riktar sig inte mot skattebetalarna i Stockholm, de riktar sig mot besökare. Visst, det är fortfarande stockholmarnas pengar, men det är ganska meningslöst att spendera marknadsföringsbudgeten på att få stockholmarna att besöka Stockholm.” 

Jag missar inte alls poängen; tvärtom har jag en poäng: Det är Stockholms skattebetalare, som finansierar Stockholms stads verksamhet, Stockholm Visitors Board och Stockholm Business Region. Men vilket inflytande har skattebetalarna över Stockholms språkpolitik i allmänhet och namngivningspolicyn i synnerhet? Detta är fortfarande en retorisk fråga. Var har Språkförsvaret påstått att marknadsföringbudgeten skulle spenderas på att få stockholmarna att besöka Stockholm? Jag börjar undra om JF överhuvudtaget har läst Språkförsvarets JO-anmälan. Om man konstruerar ståndpunkter, som meningsmotståndaren inte företräder, är det naturligtvis enkelt att polemisera mot dessa.

Språkförsvaret kritiserade Stockholms stads och underorganens beslut att införa beteckningar på engelska på bekostnad av svenska, vilket signalerar att svenska språket inte längre duger. I samma JO-anmälan stod det också att vi accepterar parallella beteckningar, först på svenska och sedan på engelska. 

Dessutom har vi liksom tidigare påpekat att Stockholms stad i realiteten bedriver en tvåspråkighetslinje i stället för en mångspråkighetslinje vad gäller turistinformation och information till utländska affärskontakter. Både Stockholms stads, Stockholm Visitors Boards och Stockholm Business Regions webbplatser har hittills enbart funnits på svenska och engelska. Stockholms stad ”international website” är naturligtvis bara på engelska.  Det avgörande är naturligtvis vilka språk som används i informationen; det är inte beteckningarna i sig som lockar turister. Svenska som informationsspråk är definitivt inte oviktigt, eftersom svenska besökare stod för 5,9 miljoner gästnätter i Stockholms län 2006, medan utländska besökare stod för 2,9 miljoner. Officiell statistik från NUTEK 2008 visade att de två särklass utländska turistgrupperna i Sverige var norrmän och tyskar, därefter kom danskar och holländare, medan britter och amerikanare först kom på femte respektive sjätte plats. Norrmän och tyskar var var och en för sig dubbelt så många som britter/amerikanare. Men var finns turistinformationen på tyska och holländska? 

JF:s tredje motargument lyder som följer: ”’Varken Olle Josephson eller Språkförsvaret är motståndare till att språket utvecklas – frågan är bara hur.”’ Med andra ord: språket får utvecklas, men bara enligt fastställda riktlinjer.” 

Men JF skriver själv en vårdad svenska ”enligt fastställda riktlinjer”. Under sin skoltid har han lärt sig rättstavnings- och skrivregler och att formulera sig skriftligt, allt under överinseende av olika lärare, som i sin tur tillämpat nämnda regler och utgått från vad som är ett vårdat språkbruk.  Önskar han den tiden ogjord?

Motsätter sig JF den språkvård, d.v.s främst ord- och grammatikvård, som den svenska språkvården – med Språkrådet i spetsen -  huvudsakligen sysslar med? Menar JF att vi inte ska sträva efter att så långt som möjligt försvenska låneord – eller ersätta dem med inhemska konstruktioner – så långt det är möjligt, så att de anpassas efter svenskt uttal och stavningsmönster? Jag har ingenting emot försvenskade låneord som webbplats, översättningslån som grodman eller egna konstruktioner som dator. Däremot är ord som ”walking” i betydelsen ”stärkande promenad” en ren styggelse, eftersom det inte tillför ett jota i fråga om information. Sådana låneord vill bara markera att engelska är  mera modern och mera värd än svenskan. De som strör sådana låneord kring sig kan oftast bara ett främmande språk: engelska.

Språklagen är i första hand ett uttryck för språkvalsplanering  (statusvård), inte ord- och grammatikvård eller tal- och textvård, som JF tycks tro. Språkförsvarets JO-anmälan är också ett utryck för den vikt vi lägger vid svenska språkets status.

Per-Åke Lindblom  

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)