Pressmeddelande från Språktidningen

Hela 57 procent av svenskarna gillar sin egen dialekt. Och bara 6 procent ogillar den. Det visar en undersökning utförd av Novus på uppdrag av Språktidningen.

– Det är glädjande att så många svenskar älskar dialekter. Dialekterna är en viktig del av vårt språkliga kulturarv. Undersökningen visar att attityderna från det tidiga 1900-talet har förändrats radikalt. Då var det många som i skolan närmast tvingades tvätta bort sin dialekt, säger Anders Svensson, chefredaktör för Språktidningen.

Men det finns stora skillnader mellan olika grupper. Unga kvinnor sticker ut både genom att vara mindre förtjusta i den egna dialekten och att i större utsträckning svara att dom inte har någon dialekt. Bland kvinnor i åldern 18 till 34 år är det 14 procent som ogillar sin dialekt jämfört med 6 procent i landet i snitt. I samma grupp säger 34 procent att dom inte talar dialekt. I riket är motsvarande andel 19 procent.

– Det är ofta unga kvinnor som driver språkförändringar. Unga kvinnor vill i högre grad flytta till större städer. I den processen är det många som väljer att skrubba bort sin dialekt och ta upp en mer utjämnad variant. Att ta avstånd från dialekten är också ett sätt att ta avstånd från den lokala identiteten som många vill lämna bakom sig, säger Anders Svensson.

Stockholmare är en annan grupp som sticker ut. Bland personer som bor i Stockholmsområdet anser sig 24 procent inte ha någon dialekt.

– Språket som talas i Stockholm med omnejd ligger nära mångas uppfattning om rikssvenskan. Den har förhållandevis få drag som sticker ut. Men visst är stockholmska en dialekt eftersom den ju avslöjar varifrån någon kommer, säger Anders Svensson.

Mest positiva till den egna dialekten är personer som talar skånska eller blekingska. Hela 72 procent gillar sin dialekt. Nästan lika positiva är personer födda i norra Sverige. Här är 71 procent positiva till dialekten.

– Både södra och norra Sverige ligger långt från Sveriges maktcentrum i Mälardalen som har fått fungera som modell för rikssvenskan. I takt med att avståndet från Mälardalen växer är den egna dialekten i större utsträckning något många identifierar sig med och som markerar lokal tillhörighet, säger Anders Svensson.

Gillar du din egen dialekt?
Jag tycker mycket om min dialekt: 34 procent
Jag tycker ganska mycket om min dialekt: 23 procent
Jag varken tycker om eller tycker inte om min dialekt: 35 procent
Jag tycker ganska illa om min dialekt: 5 procent
Jag tycker mycket illa om min dialekt: 1 procent
Vet ej: 2 procent

Personer som inte anser sig ha någon dialekt:
Samtliga intervjuade: 19 procent
Bosatta i Stockholm: 24 procent
Kvinnor 18–34 år: 34 procent

Mest neutrala till den egna dialekten:
35 procent svarar att dom varken gillar eller ogillar den egna dialekten. Bland personer födda i Stockholm är 49 procent neutrala. Och bland personer som uppger att dom talar stockholmska eller något annat mellansvenskt mål är 47 procent neutrala.

Mest positiva till den egna dialekten:
57 procent har en positiv inställning till den egna dialekten. Men bland personer som talar skånska eller blekingska är 72 procent positiva. Bland deltagare som är födda i norra Sverige är det 71 procent som tycker om den egna dialekten.

Mest negativa till den egna dialekten:
Bland personer födda i södra och östra Sverige är det 9 procent som ogillar den egna dialekten. Hos födda i norra Sverige är det däremot bara 1 procent som inte tycker om sin dialekt. I Stockholm och västra Sverige är motsvarande siffra 4 procent.

Här gillar vi vår dialekt mest:
Norra Sverige: 71 procent
Södra Sverige: 62 procent
Västra Sverige: 55 procent
Östra Sverige: 51 procent
Stockholm: 44 procent

Undersökningen har utförts av Novus genom 1 070 intervjuer med ett riksrepresentativt urval av befolkningen. Undersökningen gjordes 28–30 augusti 2023.

Hela undersökningen finns i Språktidningen 8/2023. Du kan läsa hela artikeln om undersökningen här.

Kontaktperson:
Anders Svensson
Språktidningens chefredaktör
anders@spraktidningen.se
076-868 58 24

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 Marcus Larsson/Åse Plesner skriver i en debattartikel i Göteborgs-Posten idag bland annat:

”Kunskapsskolan, Watma (Nordic International School och Fria Läroverken), Tellusgruppen, Raoul Wallenbergskolan, Viljaskolan och Aprendere är koncerner som helt eller delvis ägs av före detta politiker eller politiska tjänstemän. Academedia, landets i särklass största utbildningskoncern, ägs till 60 procent av utländska investeringsfonder och Internationella Engelska Skolan - den största privata grundskolekoncernen - till cirka 85 procent av en fond registrerad i Luxemburg. Norlandia, den snabbast växande förskolekoncernen, ägs av det norska investmentbolaget Hospitality Invest och Dibber - en koncern som expanderar inom både förskolan och grundskolan - av ett norskt par som nyligen flyttat till Schweiz.”

Frågan är: Varför skulle till exempel en utlandsägd skolkoncern som Internationella Engelska Skolan (IES)  – och Academedia för den delen - måna om undervisningens kvalitet i sina skolor? I ett antal artiklar har Språkförsvarets styrelse visat att inte ens IES personal uppnår ”total inre säkerhet” vare sig i fråga om engelska eller svenska. Det primära syftet med deras skolverksamhet är att den ska ge vinst.

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Bauhaus är en tysk byggvarukedja som bland annat har byggvaror, färg, verktyg, el- och belysning, VVS- artiklar och blommor och växter. Förutom i Tyskland och Sverige finns butiker i Bulgarien, Danmark, Finland, Holland, Island, Kroatien, Norge, Schweiz, Slovenien, Spanien, Tjeckien, Turkiet och Österrike.

Den tyska byggvarukedjan är således internationell, men jag tycker ändå att det engelska uttrycket ”DRIVE-IN ARENA”, som det står ovanför en inkörsport på Bauhaus i Växjö, kunde bytas ut mot en svensk beteckning, exempelvis ”INKÖRSPORT TILL ILASTNINGSOMRÅDE”. Nu får man intrycket av att det är en serviceinrättning där man kan få åtnjuta en tjänst utan att lämna sin bil, som fallet är med amerikanska företeelser som ”drive-in-biografer” och ”drive-in-restauranger”.  Ändå handlar  det om att man kör in sin bil genom porten och själv lastar i det man vill köpa.

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Är svenska språket välkänt ute i stora världen? Knappast, men det finns säkert vissa åldersgrupper i vissa länder som hört svenska. År 2001 gav musikgruppen Caramell ut albumet Supergott.  Redan året därpå upplöstes gruppen. Allt enligt Google.

Var det någon i gruppen som anade att deras danslåt Caramelldansen skulle göra sådan succe internationellt, inte minst i Japan? Förutom den svenska originallåten finns det ett stort antal japanska inspelningar på Youtube, ofta med sången på svenska. Åren har gått, men låten är fortfarande ´mycket populär.

En annan låt på svenska som också har mer än hundra miljoner visningar på Youtube är Boten Anna,

Pejje

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

James & Karin: Älgarna demonstrerar

Söndagens svenskspråkiga dikt

Tjuvskytten 

Mätt av åren, tung och darrhänt

var han bliven, Jägar-Vilhelm,

satt med mig på dikeskanten,

täljde lugnt sin levnads sägner,:

rökte, talade och sade:

"Rikmän togo våra skogar,
togo våra magra tegar,
togo våra barn och hustrur.
Ville göra oss till slavar,
och förbjuden blev vår jaktmark,
brott det blev att högdjur döda.
Men jag tänkte: Jag vill hämnas,
edra högdjur vill jag fälla
för att edert rov må mätta
mig och mina glupska ungar.

Vida, vida har jag färdats
högt på fjäll och djupt i dalar;
långt från bygd och mil från vägar
har min nötta bössa sjungit
dödens sång för treårsälgar.
Flått dem har jag, ostört ensam,
styckat mular, stekt på glöden,
ätit kött och druckit brännvin,
glad vid doft av blodets röda,
som fått rinna ut på marken.
Köttet har jag gömt i skrevor
under vindfällt, torkat granris,
tills jag hämtat kraft och vilat
nog att kunna hemåt draga
med min last av lår och bogar.

Och i huden, varm och blodig,
har jag rullat säkert in mig,
för att dold i beckmörkt bergpass
sova utan onda drömmar
mätt av vilt och trött att döda.

Gosse, jag har burit älgkött
säckvis genom svarta dalar,
vadat över sanka myrar
bort och åter till min slaktplats;
mest i nätter utan månljus,
mest i becksvart, stjärnlöst mörker,
ledd av vinden, sedd av ingen;
burit salt från byn till kojan
och grävt tunnor ner i marken,
saltat ned och tackat Herren
för en god och vältjänt näring,
mat åt kvinna, mig och ungar.

Nu det lidit långt på kvällen,
sol går ner, det skymmer sakta
kring de gamla kända marker.
Gammal är jag, slut är jakten,
men jag yves och jag glädes
över vägar jag har vandrat,
över faror jag har bröstat,
mest dock över djur jag dödat
och i mörka nätter styckat,
medan markens nya herrar
slumrat mellan vita lakan."

Dan Andersson

(Denna nätdagbok är lnuten till nätverket Språkförsvaret)

Den absoluta skyldigheten att lära sig svenska, som framkallar en känsla av nationell förnedring och inte ger fördelar som står i proportion till de resurser den förbrukar, lades i sista stund till grundskolans läroplan, i motsats till vad t.ex folkskola- och läroverkslärare som tog ställning i ärendet och dussintals pedagoger specialiserade på folkskoleområdet som är insatta i frågan, som en soss på valens sida, trots att engelska redan i det skedet (1968) var ett viktigare språk i Finland än svenska. Dessutom behölls den obligatoriska svenskan i gymnasieskolan i reformen, trots att den obligatoriska svenskan i läroverken hade sänkts under 1960-talet. På 1980- och 1990-talen utvidgades den obligatoriska svenskan till att även gälla yrkesskolor, handelsskolor, polisskolan etc. och när yrkeshögskolorna grundades gjordes svenskan obligatorisk för dem. På 1990-talet försökte man upphäva den obligatoriska svenskan tre gånger, men varje gång misslyckades försöket på grund av SFP:s motstånd och till och med på att Sverige blandade sig i Finlands inre angelägenheter. På 1990-talet minskade dock svensklektioner i grundskolan och 2004 togs den obligatoriska svenskan bort från studentexamen. Men sedan blev stämningen i Finland sådan att det är nästan omöjligt att förhandla effektivt. Nu, till skillnad från 1990-talet, stämplas i Finland varje riksdagsledamot som motsätter sig obligatorisk svenska som extremt nationalistisk rasist, man försöker återställa antalet svenskalektioner i grundskolan till åtminstone nivån före 1990-talet, och man försöker gjorts för att återinföra obligatorisk svenska till studentexamen.

Jaako Leinonen

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Tillbaka till grunderna var det alltså. Vad bra! Jag ser mycket fram emot att IES-kramaren Beronius med flera i Norrtälje ändrar sig och inte  låter den betygsfuskande och skattemedelsslukande språkbytesskolan "Internationella" engelska skolan att dra igång en missionsstation i stan HT 2024.

Att undervisa på svenska i Sverige är, om något, att återgå till (de självklara) grunderna!

Per-Owe Albinsson

PS! Det är symptomatiskt med en engelskundervisningsbok på bilden i tidningen. DS!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den svenska strävan att bli bäst i världen på digitalisering tar sig alltmer absurda yttringar. Det är ren idioti att låta datorn svara när man ringer 1177 för att få tala med sjukvårdsupplysningen, skriver insändarskribenten Jens Busch i Dagens Nyheter.

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkörsvaret)