Alla inlägg under november 2009

Av Nätverket Språkförsvaret - 30 november 2009 16:39



Den 24 november publicerade Svenska Dagbladet en replik av Hugo Lagercrantz, professor och överläkare vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus, på artikeln ”Övertro på engelskans betydelse” i samma tidning.


Problemet är att han inte förstått huvudpoängen i artikeln, nämligen att tidig inlärning av ett språk, speciellt om det bara är fråga om en förskjutning på ett par år, vilket Folkpartiets förslag innebär, inte har någon utslagsgivande betydelse för slutresultatet. Detta tas också upp i mitt tidigare svar till Lena Ekberg. Hugo Lagercrantz avfärdar de avhandlingar som vi refererar till som ”humanistiska”. Jag är visserligen ingen naturvetare som Hugo Lagercrantz och vet därför överhuvudtaget inte vilken vikt han kommer att fästa vid mina invändningar. Däremot ingår filosofi i min examen och vetenskapsfilosofi har alltid har intresserat mig särskilt.


Hans huvudtes är att ett modersmål måste läras in före tre års ålder och ett andra modersmål före fem års ålder. Han måste syfta på språkljuden, inte på den grammatiska strukturen i ett givet språk och minst av allt ordförrådet.


Hur avgörande är det då att tala ett främmande språk, exempelvis engelska, utan brytning? Vilket uttal ska i så fall eftersträvas? Brittisk Recieved pronounciation (RP), som talas av endast tre till fem procent av den brittiska befolkningen? Eller den amerikanska standarddialektens, General Americans, uttal? Faktum är att inte bara uttalsskillnaderna i engelskans kärnland, England, är stora utan även mellan den engelska som talas i Storbritannien å ena sidan och i USA, Kanada, Jamaica, Irland, Sydafrika, Indien, Filippinerna, Australien och Nya Zeeland med flera länder. Det avgörande för en som lär sig  engelska som främmande språk måste väl vara att denne kan göra sig förstådd hos dem som har engelska som modersmål eller använder språket som lingua franca?


Hugo Lagercrantz använder flera auktoritetsargument. Han hänvisar till omfattande hjärnforskning, till en konferens som Hillary Clinton anordnade i Vita huset 1997 och till en ledande amerikansk språkforskare Patricia Kuhl, som har lärt amerikanska barn förstå mandarinkinesiska (standardkinesiska). Det sista måste verkligen vara en enastående bedrift! Hur mycket förstår dessa barn? Hur länge har hon följt dessa barn? Fem, tio, femton eller tjugo år? På vad sätt har deras kunskaper i mandarinkinesiska blivit bestående? Det är ju slutresultatet som räknas, d.v.s hur mycket mandarin som dessa barn kommer att kunna som vuxna, i yrkeslivet eller som universitetsstuderande. Kunskaper i ett främmande språk måste nämligen underhållas. Om nu USA bedriver så framgångsrika språkexperiment, hur kommer det sig då att bara en tredjedel av amerikanska highschool-elever läser ett främmande språk, företrädesvis spanska?


Det finns många sätt att lära sig ett språk. Det enklaste sättet består i att som barn lära sig ett eller flera språk av sina föräldrar. Man kan lära sig ett nytt språk som barn genom att flytta till ett annat land, där huvudspråket inte är detsamma som föräldrarnas. Man kan lära sig språket som främmande språk i en skolmiljö, vilket Globaliseringsrådet och Folkpartiet fokuserar på. Man kan kombinera den senare undervisningsmodellen med språkresor eller med semestervistelser i det land, där språket i fråga talas, eller använda språket som lingua franca i andra länder. Man kan som äldre åka utomlands för att studera det främmande språket på plats eller arbeta i ett land, där detta språk är huvudspråk, eller flytta dit permanent. Man kan skaffa sig en partner som talar det främmande språket ifråga och lära sig språket tack vare denne. Man kan bedriva självstudier och lära sig ett främmande språk helt på egen hand.


Dessutom måste frågan om talang, eller språköra, vägas in. Det är inte bara polyglotter som kan lära sig ett språk med ett i det närmaste perfekt uttal. I samband med en kaffepaus under Högskoleverkets konferens den 24/11 satte sig en trettiofemårig kvinna vid mitt bord och vi inledde ett samtal. Efter en stund frågade jag henne om hon var norrländska. Nej, hon var holländska och hade kommit till Sverige för sju år sedan. Men hennes norrländska accent var helt perfekt och ”lurade” – en norrlänning. Jag har också haft elever på Komvux, som kommit till Sverige som vuxna, men som ändå kunnat erövra ett i det närmaste perfekt uttal. Normalt har jag inga problem att urskilja om någon har persiska som modersmål, beroende på satsmelodin i persiskan och uttalet av vissa fonem. Men jag har faktiskt haft en f.d hallåman vid Teherans radio som elev, och som hade ett perfekt svenskt uttal. Man ska akta sig för att generalisera i fråga om möjligheten att tillägna sig ett fullödigt uttal i ett främmande språk; det går alltid att hitta motexempel. Man bör alltid utgå från verkligheter och från erfarenhet, inte diverse kortvariga experiment.


Polyglotter, d.v.s personer som behärskar tio språk eller fler, lär sig naturligtvis de flesta språken som vuxna och på egen hand. Ta till exempel Uko Masing (1909 – 1985), som behärskade 65 språk och kunde översätta från 20 av dem, och som hade lärt sig fyra språk, när han gick ut från högstadiet. Resten lärde han sig alltså i de sena tonåren eller som vuxen. Observera att jag inte i efterhand kan avgöra i vilken grad han behärskade dessa språk.


Hugo Lagercrantz menar också att det inte är ”särskilt meningsfullt” att lära sig franska eller tyska från 12-15 års ålder. Detta är bara struntprat. De som senare i livet bara kan säga ”Noch ein Bier” eller ”Auf Widersehen” på tyska har ju inte upprätthållit eller försökt förbättra sin tyska, vilket bara illustrerar min poäng. Jag är själv mycket tacksam för att jag var tvungen att lära mig tre obligatoriska språk, engelska, tyska och franska, i skolan. Jag hoppade visserligen av från gymnasiet redan efter första ring, men jag tog ett strategiskt beslut att förbättra min engelska och tyska genom att regelbundet läsa tidskrifter och litteratur på dessa språk. Franska glömde jag tyvärr bort, vilket har straffat sig sedan. På engelska läste jag regelbundet ”The New Yorker” och ”New Statesman”, inte några serietidningar precis, liksom diverse engelskspråkig dagspress; på tyska läste jag ”Der Spiegel” och ”Frankfurter Rundschau”. Eftersom jag arbetade som sjöman i närmare två år i min ungdom, kunde jag använda engelska vid besök i Storbritannien, Irland, USA och Australien och dessutom som lingua franca ombord på olika fartyg och i icke-engelskpråkiga länder. När jag skulle gå upp i särskild prövning för studentbetyg i engelska och tyska 1968, behövde jag inte läsa några engelska eller tyska texter alls, utan koncentrerade mig helt och hållet på råplugga engelsk respektive tysk grammatik i fjorton dagar vardera. Idag skriver jag på fyra främmande språk, engelska, tyska, spanska och franska på min privata sida, Schackportalen. Jag använder visserligen översättningsprogram när det gäller översättningarna till tyska, spanska och franska, men mina kunskaper i dessa målspråk är tillräckliga för att de översättningar jag sänder iväg till korrekturläsarna inte ska innehålla alltför många fel. För säkerhets skulle gjorde jag i fjol också vissa webbaserade placeringstester vid University of Oxford och Goethe-Institutet för att utröna nivån på mina språkkunskaper. Det visade sig då att jag hade 78 procent i engelsk läsförståelse, d.v.s akademisk nivå, 67 procent i tysk, d.v.s avancerad nivå, 50 procent i spansk, d.v.s bättre medelmåtta, och 30 procent i fransk, d.v.s sämre medelmåtta. Det hör till saken att jag är helt självlärd i spanska.


Det avgörande är alltså inte att man lär sig ett språk i en tidig ålder, utan det intresse den enskilde har för språket ifråga och i vilken grad man använder språket.


Hugo Lagercrantz menar också att påståendet om att engelskan minskar i betydelse är illa underbyggt. Hans enkla bevis är att Indien blivit ”världens kontor” på grund av att man behärskar engelska. Men Kina har inte i första hand blivit ”världens verkstad” på grund av det kinesiska språket lika lite som Indien har blivit ”världens kontor” på grund av engelskan. Den avgörande orsaken är att både Kina och Indien kan importera den senaste teknologin och de mest moderna maskinerna, samtidigt som tjänstemanna- och arbetarlönerna bara är en bråkdel av lönerna i de redan industrialiserade länderna. Denna konkurrensfördel kommer Indien och Kina behålla så länge det finns ett överflöd av arbetskraft. Men det är ingen evig konkurrensfördel; den kommer att gå förlorad ju längre den ekonomiska utvecklingen fortskrider och så småningom kommer de att upprepa Japans utvecklingshistoria. Kunskaperna i engelska i Indien är alltså av underordnad betydelse, men spelar naturligtvis roll i konkurrensen med andra länder som också har ambitionen att bli ”världens kontor”. Engelskan har en lika stark ställning i Filippinerna som i Indien både officiellt och som undervisningsspråk. BNP per capita-inkomsten i Filippinerna är t.o.m lägre än i Indien. Trots detta är det först nyligen, som Filippinerna har börjat konkurrera med Indien med olika internetbaserade verksamheter, typ call center. Förmodligen beror detta på att Filippinerna har haft en underutvecklad infrastruktur och en traditionell utresandeekonomi, d.v.s filippiner åker utomlands, arbetar och skickar hem pengar. Indien har dessutom en många gånger större befolkning än Filippinerna och kan därmed producera betydligt fler dataprogrammerare och språkbegåvningar i absoluta tal. Verkligheten är alltså betydligt mer komplicerad än vad Hugo Lagercrantz tycks kunna föreställa sig.


Det är heller inte säkert att Indiens ensidiga satsning på engelska som enda främmande språk är särskild nyttig i långa loppet. Jag besökte Kina 2005, Indien 2007 och Egypten 2008 och några saker har slagit mig i efterhand. Indien hade till exempel endast en tiondel av turistströmmen av den till Kina, trots att det finns lika många sevärdheter i Indien som i Kina. En viktig förklaring är naturligtvis att Indien har en betydligt sämre infrastruktur än Kina. Men en annan aspekt var att den indiska turistindustrin, såvitt jag kunde se, inte kunde ställa upp med andra tolkar än engelskspråkiga, medan både Kina och Egypten kunde ställa upp med tolkar på en rad språk, inklusive svenska och norska. Mångspråkighet är överlägsen tvåspråkighet.


Redan det faktum att Kina förmodligen – se denna amerikanska rapport - kommer att nå ifatt USA:s BNP runt 2035, eller tidigare, kommer att resultera i att kinesiskans betydelse kommer att öka i fortsättningen. Kina satsar dels på att åstadkomma framväxten av ett rikstalspråk i hela Kina genom utbildningsväsendet och massmedia och dels på att befrämja kunskaperna i kinesiska språket världen över genom Konfucius-institutet. Läsåret 2007-2008 minskade antalet svenska studenter, som studerade utomlands med två procent, men det fanns två intressanta undantag, som stack ut: Kina och Japan. I det första fallet beror det naturligtvis på att studenterna i fråga gjort en korrekt bedömning av kinesiskans växande betydelse – i det andra fallet är det förmodligen intresset för manga, de japanska tecknade serierna, bland svenska ungdomar som spelar in. Se där intressets betydelse för språkinlärning; givetvis kan man inte studera manga i Japan utan att lära sig japanska. Den nämnda rapporten förutser framväxten av ett globalt multipolärt system, där Kina, Indien, Brasilien och Ryssland kommer att få en allt större roll.


Detta betyder naturligtvis inte att engelskans roll som världen viktigaste lingua franca kommer att övertas av något annat språk, exempelvis kinesiska, inom överskådlig tid. På den punkten är det helt omöjligt att göra en vederhäftig prognos.  Vad man däremot lugnt kan säga är att vissa andra stora språk kommer att växa i betydelse och att en mångspråkighetslinje är den enda rätta för såväl nationers utbildningssystem, företag som individer. Dessutom har engelskans frammarsch, vilket i många fall lett till domänförluster för andra språk, fött motstånd, t.o.m organiserat motstånd. De senaste årens debatt i Sverige om engelskans roll är just ett uttryck för detta.


Det är också uppenbart att engelskans andel på Internet har minskat de senaste åren, och ICANN:s beslut att möjliggöra användning av andra skriftsystem än det latinska i URL-adresserna kommer bara att påskynda den processen.


Eftersom en tidigareläggning av undervisningen i engelska med ett par år inte har någon avgörande betydelse för slutresultatet för individen, har förslaget bara en säker konsekvens, nämligen att engelskans status i Sverige kommer att stärkas än mera. En europeisk språkvetare, vars namn jag har glömt, har t.o.m föreslagit att de europeiska medlemsstaterna, förutom Storbritannien, Irland och Malta, borde satsa på ett annat första främmande språk än engelska. Hans motivering var att eleverna ändå inte kunde undgå att lära sig engelska. Det ligger mycket i hans förslag.


Om Globaliseringsrådet och Folkpartiet hade formulerat ett sådant förslag i stället, hade det varit intressant och nydanande, och debattartikeln i Svenska Dagbladet kanske aldrig hade kommit stånd!


Per-Åke Lindblom

30/11 2009


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 30 november 2009 10:02

"Det är ett engelskt namn, noterar jag" sa Peter Wolodarski på DN. "Nej, man kunde ha kommit på något bättre" sa Elisabeth Sandlund på Dagen. "Det är väl OK" sa Olov Abrahamsson på Norrländska Socialdemokraten utan större entusiasm och jämförde med Gothia Cup i Göteborg och Peace and Love-festivalen i Arvika. De hade just fått frågan i P1s "Godmorgon världen" om de ansåg att beteckningen "Love Stockholm 2010" var ett bra namn på de festligheter som i två veckor ska omrama det kungliga bröllopet nästa sommar. Elisabeth Sandlund tillade att det var sorgligt att ordet kärlek har två prickar i sig, och sa att det är klart att det är svårt att hitta något som är internationellt gångbart, och om det får fart på hjulen och ekonomin så är det väl bra, men hon menade ändå att när en svensk prinsessa gifter sig med en svensk man av folket borde man ha kunnat hitta något annat än ett engelskt namn på det. Wolodarski tyckte att engelskan gav det hela en mer jippobetonad karaktär, och var kritisk till att kommunala skattemedel används till detta.


Att valet av språk ens tog upp som ett diskussionsämne i det här inslaget tror jag beror på den senaste tidens JO-anmälningar angående engelska i officiell svenska som ju har fått ett sådant stort genomslag i medierna. Tack vare detta, och t ex också de senaste uppmärksammade debattartiklarna, har den allmänna medvetenheten om engelskans ställning i Sverige ökat, och frågan har börjat uppmärksammas på ett helt nytt sätt, inte minst av mediafolk. Hade det här varit för ett år sedan, eller bara ett halvår sedan, är jag inte säker på att frågan om namnvalet över huvud taget hade ställts till panelen, och om det hade gjorts är det inte säkert att de hade reflekterat just över engelskan.


Diskussionen i radion finns här (sist i programmet, ca 53 min i det)

Mer om Love Stockholm 2010 här


Susanne L-A


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 29 november 2009 22:33


I programmet "Skavlan" i fredags diskuterade Fredrik Skavlan svenskarnas behärskning av engelskan tillsammans med Fredrik Lindström, Margot Wallström och Mats Sundin, c:a 39 minuter in i programmet. Fredrik Lindström var som vanligt både rolig och träffsäker.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 27 november 2009 14:39


Igår anordnade Språkförsvaret ett seminarium på temat "Försvinner svenskan i Finland?" i Katasalen, ABF-huset, Sveavägen 41. Inte mindre än sjuttiotvå personer deltog. Därtill kom naturligtvis de fem inledarna. Flera medlemmar från Finlandssvensk samling i Finland hade dessutom gjort sig besväret att ta sig till Stockholm enbart för detta seminariums skull.


Publiken lyssnade på fem mycket kompetenta inledare och seminariet kunde gärna ha pågått längre, enligt mångas uppfattning


De fem inledarna kan beskådas på dessa två foton:


  


Från vänster till höger: Björn Sundell, Anders Eriksson, Reinhold Enqvist, Ida Asplund och Andrea Reuter.


Här en bild från en något annorlunda vinkel:


  


(Samma placering som tidigare)


Vi hoppas återkomma med fylligare rapportering från seminariet.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 25 november 2009 22:38



I två inlägg på Lingvistbloggen den 20/11 och den 21/11 har Östen Dahl diskuterat artikeln ”Övertro på engelskans betydelse” i Svenska Dagbladet den 20/11, som har undertecknats av Horace Engdahl, Peter Englund, Olle Josephson, Olle Käll och undertecknad. Jag hade förväntat mig att Östen Dahl skulle ha diskuterat huvudtesen i artikeln, nämligen att förslaget om engelska från årskurs ett representerar en förenklad syn på språkinlärning, en övertro på engelskans betydelse och ytterligare en onödig förstärkning av dess status i Sverige. I stället ägnar han sig åt diverse stickspår i sina inlägg. Observera att de ståndpunkter som formuleras i detta inlägg helt och hållet är mina egna. Övriga undertecknare behöver inte ta något ansvar för dem.


I.


Det första stickspåret är hans ”upptäckt” att vissa formuleringar i ett offentligt pressmeddelande från Språkförsvaret återkommer nästan ordagrant eller omskrivna i artikeln. Men på vad sätt skulle det vara märkligt att dessa formuleringar har återanvänts, eftersom två av undertecknarna är medlemmar av Språkförsvaret? Östen Dahl känner säkert till tillkomsthistorien av artikeln ”Sverige behöver en språkstatistik som bygger på fakta”. Artikeln publicerades i olika versioner i åtta dagstidningar och sex tidskrifter/nätpublikationer. Den bygger på ett opublicerat, men förstklassigt, bokmanuskript av en kollega till Östen Dahl, Mikael Parkvall, som ställde detta manuskript till förfogande. Denne gav också värdefulla synpunkter på de första artikelversionerna. Detta kände naturligtvis alla undertecknare av artikeln till. Undertecknarna av artikeln, d.v.s Jean Azar, Lars-Nila Lasko, Refik Sener, Kaarlo Voionmaa och undertecknad, bidrog senare i varierande utsträckning till artikelns slutgiltiga utformning. Vissa köpte det första utkastet rakt av, medan andra hade ändringsförslag. En version, som publicerades i två dagstidningar, utarbetades av Refik Sener, medan jag stod för övriga förkortade versioner. Men samtliga versioner innehöll formuleringar, som var inspirerade av det ursprungliga bokmanuskriptet. Mister artikeln i värde för den skull? Kan man ana någon form av konspiration, där Lingvistiska institutionen vid Stockholms universitet var inblandad? Har undertecknarna av artikeln på något sätt förts bakom ljuset och manipulerats?


II.


Det andra stora stickspåret återfinns i slutet av hans andra inlägg. Östen Dahl skriver:


Jag noterade i mitt tidigare inlägg att artikeln innehåller en passus om att tidig engelskundervisning kan vara ett problem för invandrarbarn "som håller på att byta språk från föräldrarnas modersmål till svenska". Just det här uttryckssättet har använts av Per-Åke Lindblom på Språkförsvarets blogg: "många elever kanske redan har gjort ett språkbyte, från föräldrarnas modersmål till svenska". Otvivelaktigt äger ett sådant språkbyte ofta rum. Men det uppseendeväckande med formuleringen i SvD-artikeln ("skapar också problem för många invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk") är att processen framställs som något normalt och kanske t.o.m önskvärt. 

Så med risk att upprepa mig, vill jag fråga Peter Englund, Horace Engdahl och Olle Josephson: tycker ni att invandrarbarn ska byta modersmål och hur går det i så fall ihop med den officiella skolpolitiken i Sverige som den formuleras t.ex i målen för ämnet Modersmål?


För det första står det ingenstans i artikeln att invandrarbarn ”ska” byta modersmål. För det andra kan det nästan aldrig bli fråga om ”byte av modersmål”; det som händer är att svenskan ersätter föräldrarnas modersmål som huvudspråk eller starkaste språk. För det tredje är denna språkbytesprocess normal – den behöver inte ens ”framställas som något normalt”. All historisk erfarenhet, särskilt från typiska immigrationsländer som USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland etc., visar att redan andra generationens invandrare i stor utsträckning har övergått till mottagarlandets huvudspråk och att språkbytesprocessen vanligtvis är fullbordad i tredje generationen. Det finns t.o.m invandrare som gör ett språkbyte redan i första generationen. Min erfarenhet - efter att ha bott i snart 35 år i Rinkeby-Tensta - och med stor bekantskapskrets inom området, samt att ha undervisat både vuxna invandrare och andra generationens invandrare i såväl svenska som andra språk och svenska i nästan 25 år, är att flertalet andra generationens invandrare normalt gör ett språkbyte, från föräldrarnas modersmål till svenska som huvudspråk och det starkaste språket.


Våren 2009 gjorde jag en liten undersökning  bland 30 elever med invandrarbakgrund på Brännkyrka gymnasium. Eleverna var antingen födda i Sverige eller hade kommit hit före sju års ålder. Det visade sig att 93 procent av eleverna enligt egen uppfattning hade gjort ett språkbyte; att i 20 procent av elevernas hem användes bara svenska som kommunikationsspråk och i ytterligare 60 procent av hemmen användes både svenska och föräldrarnas modersmål som kommunikationsspråk.


Jag är helt för att andra generationens invandrare ska ha rätt att studera hemspråk, d.v.s föräldrarnas modersmål, men det är absolut inte deras skyldighet. Jag har själv utnyttjat denna rättighet för mitt yngsta barns räkning. Hon har nämligen lärt sig två språk från födseln, svenska och polska. Det var helt självklart för mig och min fru att hon skulle lära sig polska och läsa polska som hemspråk, dels för att hon faktiskt hade fått språket till skänks och dels för att kunna kommunicera med sin släkt i Polen. Hon hoppade av hemspråksundervisningen i de yngre tonåren, vilket vi var emot men inte kunde förhindra. Vår dotter talar dock flytande polska, även om hon har vissa brister i ordförrådet, särkilt vad gäller fula ord, svärord och aktuell slang. Hon har också problem med stavningen.


Språkförsvaret ser användning av språk som i första hand en rättighet för medborgarna, medan det i första hand ska ses som en skyldighet för myndigheterna. Det utkast till språklag som medlemmar av Språkförsvaret utarbetade hade just denna utgångspunkt och vi har kritiserat den nuvarande språklagen för att den enbart är en skyldighetslag.


För ett antal år sedan skrev Thomas Gür en bok om invandringspolitik, i vilken han bl.a hävdade att det måste vara den enskilde invandrarens eller den enskilda invandrarfamiljens sak att bestämma sin assimilationsstrategi. Jag är helt överens med honom i denna fråga. Skillnaden mellan påtvingad och frivillig assimilation är helt fundamental. När en invandrare anländer till Sverige, så påverkas denne från dag ett, såväl struphuvudet som bakhuvudet, d.v.s språk och mentalitet. Val av språk, både för egen del och för barnen, ingår ofelbart i denna assimilationsstrategi. Det enda sättet att motverka en frivillig assimilering består i att förhindra att andra generationens invandrare ingår blandäktenskap med individer med annan etnisk bakgrund, exempelvis svenskar eller från andra invandrargrupper. Om en andra generationens grek gifter sig med en andragenerationens grek i Sverige, inte ens då är det säkert att språket överförs till den tredje generationen. Det beror helt enkelt på vilket huvudspråk som används inom familjen. Om man, speciellt som tillhörig majoritetsgruppen, medvetet understödjer endogami inom invandrargrupper, företräder man egentligen en uppfattning som bara är en spegelbild av Sverigedemokraternas syn på invandrare. Invandrare kan aldrig bli som svenskar; det är bara ursprunget som räknas.


Beskrivningen av ämnet ”Modersmål”, som tydligen enligt Östen Dahl är någon slags trosbekännelse som man måste förhålla sig till, framhåller de givna fördelarna med undervisning på modersmålet. Men hur kan man tolka denna beskrivning som att andra generationens invandrare ”ska” eller ”måste” lära sig föräldrarnas modersmål, eller i vilken utsträckning? Valet måste vara föräldrarnas och senare barnens: de måste själva bestämma om de ska utnyttja denna rättighet eller inte. Förmodligen utnyttjar de flesta invandrarföräldrar denna rättighet, samtidigt som många av deras barn senare hoppar av hemspråksundervisningen. Jag har inte tillgång till aktuell statistik, när jag skriver detta, men jag skulle gissa att runt hälften fullföljer hemspråksundervisningen.


Om någon andra generationens invandrare skulle fråga mig vilken språkstrategi han/hon ska tillämpa, skulle jag svara så här (vilket jag säkert redan gjort vid flera konkreta tillfällen). Prioritera svenskan, eftersom det är huvudspråk i Sverige. Du kommer inte i första hand att konkurrera om utbildningsplatser eller jobb med individer, som har samma ursprung som du utan med svensktalande av skiftande ursprung. Men glöm för den skull inte dina föräldrars modersmål. Du har fått ett språk till skänks. Du avgör själv i vilken grad du ska satsa på det, eftersom graden av kontakter med föräldrarnas hemland spelar roll liksom en uppskattning av den framtida professionella nyttan av språket. Lär dig så många främmande språk du kan, engelska, tyska, franska, spanska – glöm inte kinesiskan. Det är ett språk som kommer att bli allt viktigare under din livstid. Ordet ”ska” finns inte i min vokabulär i detta sammanhang. Rubriken ”Ska invandrarbarn byta språk?” på Östen Dahls inlägg är därför inte bara missvisande utan direkt insinuant


Dessutom förekommer det en pedagogisk uppfattning, som vissa kommunpolitiker i Botkyrka och Malmö har förfäktat, nämligen att invandrarbarn först ska undervisas på sina hemspråk för att senare övergå till undervisning på svenska. Om barnen i fråga redan gjort ett språkbyte till svenska, är en sådan undervisningsmodell direkt kontraproduktiv och kommer att försena befästandet av svenskan. Modellen betyder också man särar på barnen efter etnisk tillhörighet i en och samma skola eller i förlängningen i olika skolor. Dessutom kommer de små invandrarspråken att diskrimineras, eftersom det säkerligen kommer att saknas lärarkompetens för dessa. Men jag är emot ett förbud mot denna undervisningsmodell med utgångspunkt från ett rättighetsperspektiv. Då måste man också ha rätt att göra ett felval. Jag är också helt övertygad om att det överväldigande flertalet invandrarföräldrar inte kommer att välja denna undervisningsmodell.



III.


I artikeln står det: ”En tidigareläggning av engelskan skapar också problem för många invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk från föräldrarnas modersmål till svenska.

 

Dessa barn brottas redan med två språk; förslaget om en tidigareläggning av engelskan innebär att det kommer ett tredje språk in i bilden. Det är också ett faktum att ju mindre svenska man talar i hemmet, desto sämre blir ens svenska överhuvudtaget. Detta är relevant för undervisning i engelska, eftersom många förklaringar kommer att ges på svenska, särskilt i början. Under min tid på Tensta gymnasium genomfördes vid varje skolstart under flera års tid Cloze-tester, som mätte läsförståelsen hos eleverna. Undertecknad sammanställde resultaten. Uppdelningen av elever i språkgrupper var mindre intressant, eftersom vissa språkgrupper kunde vara mycket små. Däremot var indelningen i 1) elever med två svenskspråkiga föräldrar; 2) elever med enbart en förälder med svenska som modersmål; 3) elever med två föräldrar med två olika invandrarspråk som modersmål; och slutligen 4) elever, vars föräldrar talade samma invandrarspråk, betydligt mer intressant. Medelvärdet för de två första grupperna brukade ligga på över 80 procent och skillnaden dem emellan var försumbar; den tredje gruppen brukade ligga på drygt 70 procent och den fjärde gruppen på drygt 60 procent. Den fjärde gruppen brukade också utmärkas av den största spännvidden mellan högsta och lägsta resultat. Det är egentligen en ganska självklar rangordning.


En annan omständighet är att ju senare i livet en invandrarelev anländer till Sverige, desto större problem kan eleven ha med engelskan. De elever, som t.ex har vuxit upp i Mellanöstern har inte alls utsatts för samma exponering av engelska som svenska barn; undervisningen i engelska är ofta undermålig eller förekommer inte alls. Vissa elever från t.ex Afghanistan har inte ens kunnat fullfölja skolgången eller gjort långa avbrott. Dessa elever har utan egen förskyllan hamnat på efterkälken. När deras klasskamrater på gymnasiet läser gymnasiekurserna i engelska, läser de i stället en grundkurs i engelska.


Invandrarelever är ingen enhetlig grupp; problemen kommer att variera från den ena polen till den andra, där problemen kommer att vara desamma som för svenska elever.



IV


Jag har valt att begränsa mig till de två viktigaste stickspåren i Östen Dahls båda inlägg och återkommer eventuellt till hans andra kritikpunkter. Det är svårt att förstå varför han inte kan diskutera huvudfrågorna.


Per-Åke Lindblom


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 



Av Nätverket Språkförsvaret - 25 november 2009 15:47


Förutom det som hänvisas till i förra inlägget fanns i Svenska Dagbladet 24/11 två skilda synpunkter på folkpartiets förslag om undervisning i engelska i första klass och debatten om det. Johan Wennström skriver på ledarplats att "Också andra språk än engelska är viktiga" och berättar om det svaga intresset hos svenska studenter att läsa på t ex Humboldtuniversitetet i Berlin, ett av Europas främsta utbildningsinstitutioner. Och i en replik på debattsidan menar Läkaren och professorn Hugo Lagercrantz att "Barn bör lära sig flera språk i förskolan". Han går alltså betydligt längre än folkpartiförslaget och tycks mena att engelska bör bli ett andra modersmål i Sverige, genom att referera till hjärnforskning som säger att man kan lära sig ett andra modersmål upp till fem års ålder.


Susanne L-A


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 25 november 2009 13:46


I dagens Svenska Dagbladet  kommenterar Fredric Karén debatten kring artikeln ”Övertro på engelskans betydelse” den 20/11. Han skriver så här:


Engelskans status är för hög, skrev Horace Engdahl och Peter Englund med flera på SvD:s debattsida förra veckan. Men läsarna håller inte med: ju tidigare du lär dig ett nytt språk, ju bättre är det, menar majoriteten av de läsare som kommenterat artikeln på
SvD.se.”

 

Jag är inte riktig säker på att han har alldeles rätt i sin bedömning och har därför skrivit till honom - fredric.karen@svd.se - och bett honom att komma med exakta uppgifter. Det som också får mig att tvivla på hans omdöme är att han uppger att artikeln renderade drygt 400 kommentarer, trots att det mycket klart framgår att antalet kommentarer var exakt 331, när möjligheten att kommentera artikeln avbröts.


Någon av bloggens läsare, medlem eller inte, kanske har lust att kontrollera hans sammanställning. Skriv i så fall till sprakforsvaret@sprakforsvaret.se och berätta om resultatet.


Per-Åke Lindblom


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 25 november 2009 09:09


Ovanstående ord yttrades av Horace Engdahl i morse i radions P1-morgon i en diskussion med folkpartisten Helena von Schantz om partiets förslag att införa obligatorisk undervisning i engelska från första klass.  


En länk till inslaget finns på P1-morgons hemsida. Själva ljudfilen ligger här.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7
8
9
10
11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25
26
27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards