Alla inlägg under januari 2009

Av Nätverket Språkförsvaret - 31 januari 2009 23:19



(Denna text är hämtad från Modersmålskredsens blogg. "Landbohøjskolen" är alltså en veterinärhögskola.)


Anne Knudsen, der har skrevet ugens leder »Dansk Viden«, har åbenbart ikke forstået en brik af, hvad sagen om indførelse af »engelsk som det eneste undervisningssprog på vore universiteter« drejer sig om. I begyndelsen af 2008 besluttede man på Den Kgl. Veterinær- og Landbohøjskole, som kort forinden var omdøbt til Det Biovidenskabelige Fakultet for Fødevarer, Veterinærmedicin og Naturressourcer, forkortet KU LIFE (mærkværdigvis ikke CU LIFE med C for Copenhagen!), at al undervisning af veterinære kandidater, altså alle dyrlægestuderende skulle foregå på engelsk og kun på engelsk.


I Anne Knudsens leder lægger hun næsten udelukkende vægt på de negative konsekvenser, der vil være for forskningen, hvis en sådan ændring ikke indføres. Men det er jo ikke forskningen, der udelukkende skal foregå på engelsk, for det er der ikke noget i vejen for, at den også kan under de nuværende forhold. Nej, det er det faktum, at der ved undervisningen af de unge dyrlægestuderende ikke må bruges dansk i undervisningen, men udelukkende engelsk, der er absurd.


Mange danske lærerkræfter og studerende ved ikke, at man mister op til 40 procent af indlæringsmængden, når der undervises på et sprog, der ikke er de studerendes modersmål. Når så også lærerne i de fleste tilfælde heller ikke har engelsk som modersmål, så går det da helt galt.


Mange af de lærebøger, som mange flittige danske professorer har skrevet på dansk, skal så oversættes til engelsk, for engelsksprogede lærebøger dækker i mange tilfælde ikke danske forhold inden for sygdomslære, levnedsmiddelkontrol og veterinær retsmedicin etcetera.

Kulturudvalget stemte forleden for en beretning, som medfører, hvis den bliver vedtaget af Folketinget, at det danske sprog ikke skal fortrænges af engelsk i undervisningen på danske universiteter. En rimelig balance kan opnås ved, at det så vil være muligt at anvende både dansk og engelsk i både undervisning og forskning og ikke kun engelsk.


Beslutningen om at indføre engelsk som det eneste undervisningssprog, som KU LIFE har truffet, er kun truffet for at tækkes USA’s myndigheder og højne KU LIFEs ambitionsniveau, så den danske dyrlægeeksamen kan akkrediteres af AVMA (American Veterinary Medical Association) og derved give danske dyrlæger mulighed for at arbejde i USA.


Men langt de fleste dyrlæger vil komme til at arbejde her i landet. Hvis man absolut vil arbejde i udlandet, er der andre muligheder for at blive autoriseret. For eksempel står hele EU åben for dyrlæger med dansk dyrlægeeksamen, også selv om de er uddannede på dansk som hidtil.


Søren Nielsen, dyrlæge

 

(Inlägget har tidigare varit infört i Weekendavisen).

Av Nätverket Språkförsvaret - 30 januari 2009 20:17



Hur många elever läser ämnet modersmål, också benämnda hemspråk, i grundskolan? Vilka språk har flest elever? Skolverket samlar årligen in information om elever som deltar i modersmålsundervisning från landets alla kommuner och från fristående skolor.


******


Deltagande elever per språk enlig redovisning från kommuner och fristående skolor (oktober 2008). Med reservation för felkällor som kan påverka redovisningen från skolhuvudmännen.


             Antal                    Språk 


1          18451                    Arabiska

2            5000                    Spanska

3            4965                    Albanska

4            4632                    Bosniska

5            4393                    Somaliska

6            4008                    Persiska

7            3860                    Engelska

8            3227                    Turkiska

9            3225                    Sydkurdiska

10           3054                   Nordkurdiska   


Den kompletta förteckningen kan läsas här.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Av Nätverket Språkförsvaret - 29 januari 2009 21:48


(Texten är hämtad från Språkrådets webbplats den 29/1 2009)


Regeringen har i dag beslutat om en lagrådsremiss för att stärka minoritetsspråken och de nationella minoriteternas rättigheter. Lagrådsremissen innehåller förslag om en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk, ändring i sametingslagen och socialtjänstlagen. I lagrådsremissen presenteras även regeringens samlade strategi för de nationella minoriteterna.

Några av de viktigaste förslagen är följande:

– De nationella minoriteternas rättigheter behöver förtydligas genom en sammanhållen lag som gäller i hela landet.

– Möjligheten till inflytande för nationella minoriteter behöver stärkas.

– Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken och de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige.

– Barns utveckling av en kulturell identitet och det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt.

– De minoritetspolitiska målen behöver integreras tydligare i andra politikområden.

Enligt remissen bör ytterligare medel avsättas för språkvårdsinsatser för de nationella minoritetsspråken. Meänkieli bör då prioriteras särskilt. En webbplats ska också lanseras för att sprida kunskap om de nationella minoriteterna och deras språk.

Ett antal andra språksatsningar föreslås i remissen. Det ska t.ex inrättas två språkcentrum i det sydsamiska området, i Östersund och Tärnaby, och Sametinget får ett tydligare uppdrag att formulera mål för det samiska språkarbetet. Vägverket ges vidare i uppdrag att arbeta mer med skyltning av minoritetsspråkiga ortnamn.

Den stora satsningen i förslaget är dock att förvaltningsområdena för finska och samiska utökas. 18 nya kommuner för finska, framför allt inom Stockholms- och Mälardalsområdet, och 13 nya för samiska. Utanför förvaltningsområden ska enskilda har rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska om ärendet kan handläggas av personal som behärskar minoritetsspråket. Enskilda har dessutom rätt att använda finska och samiska vid skriftliga kontakter med vissa myndigheter som Försäkringskassan och Skatteverket.

På regeringens sidor kan man läsa mer om förslagen och se en webbutsändning från en pressträff som hölls i förmiddags i Rosenbad.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 28 januari 2009 21:09


Om du vill testa dina kunskaper i danska, så kan du göra denna enkla webbtest på Kvällspostens nätplats. Tipset är hämtat från det innehållsrika och underhållande nyhetsbrevet Språksamt, som Anders Lotsson ger ut. Han berättar också att han fick 6 rätt av 10 på testet. Det betydde naturligtvis att skrivaren (som på grund av falsk blygsamhet i fortsättningen väljer att vara anonym) av dessa rader också var tvungen att göra testet med resultatet 9 rätt av 10. Men enligt testkonstruktören kan man inte ha 9 rätt utan att ha fuskat eller bo i Danmark. Det kan man visst det, speciellt som man har läst danska texter i fyrtio år och besökt Danmark ett femtiotal gånger. Dessutom kan man ju försöka lista ut hur testkonstruktören har tänkt. Vet man vad "mås" på danska betyder, förtjänar man 9 rätt.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 27 januari 2009 11:51



I  Kristeligt Dagblad den 24/1 skriver Camilla Gyldendal Nystrøm om den danska språkpolitiken på högskolan:


"Stigende brug af engelsk i undervisningen på højere læreranstalter på områder, hvor der ingen faglig begrundelse er for det, er langt fra hensigtsmæssig. Det drejer sig for eksempel om flere humanistiske og samfundsvidenskabelige fag, hvor fokus næsten udelukkende er på danske forhold. Det kommer derved til at virke som et ekko af den status, latin, fransk og tysk engang havde i Danmark, og det var netop idealerne om, at viden og læring var for alle lag i samfundet, som dannede grundlag for afskaffelsen af denne elitære undervisningsform på universiteterne...


Det er en misforståelse at tro, at fraværet af en aktiv sprogpolitik (vedtaget i Folketinget) betyder status quo. Der bliver formuleret og vedtaget sprogpolitikker hele tiden – bare ikke af politikerne – men ude på den enkelte uddannelsesinstitution, som derved får lov til at bestemme, hvordan det danske sproglandskab skal se ud (vår fetstil). Sammenligner man med de øvrige EU-lande er der i øvrigt kun tre andre lande, som ikke regulerer deres sproglige forhold politisk: Holland, Storbritannien og Tjekkiet.


Videnskabsminister Helge Sander (V) afviser regulering på sprogområdet med henvisning til, at det koster penge, og fokus i stedet skal være på kvalitet. Men en aktiv sprogpolitik vil netop sikre kvalitet frem for tilfældigheder og symbolpolitik."


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 26 januari 2009 15:36


I lördagens DN publicerades en artikel av Henrik Brors om svenska språkets tynande tillvaro i Finland. Han nämner även några nedslående orsaker till detta. Ingressen lyder:


Språkdebatten blir allt råare i Finland och de stora partiernas ledare ställer inte upp för svenskan. I stället fattar politikerna beslut som underminerar landets tvåspråkighet. Och i skolorna sjunker resultaten - många studenter kan bara turistsvenska när de kommer till universitetet.


Artikeln har länkats till Språkförsvarets artikelarkiv, där den kan läsas i sin helhet.


Hillo Nordström


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)





Av Nätverket Språkförsvaret - 25 januari 2009 14:51

   


Dagens Nyheter publicerade den 15 januari en debattartikel, ”Klassförakt i Sverige mot inflyttade finnar”, av Maria Wetterstrand. Artikeln innehåller vissa felaktigheter och präglas också av bristande historiekunskaper.


Felaktig jämförelse 


Det går inte att jämföra finlandssvenskan med sverigefinskan rakt av. Det förra språket är ett territoriellt baserat språk med lång historisk tradition, i praktiken en nationell minoritet, medan sverigefinskan är ett resultat av invandring i modern tid.  Alla tidigare finska invandrare fr.o.m 1500-talet till de s.k finnmarkerna, eller exempelvis Stockholm, har assimilerats. Däremot kan man dra en direkt parallell mellan finlandssvenskan och tornedalsfinskan (meänkieli).


Vad kännetecknar en nationell minoritet egentligen? Detta måste definieras utifrån en samhällsteoretisk och historisk analys. Jag anser att följande definition är mycket användbar: En nation, eller en nationell minoritet, är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar endogami (ingifte), gemensamma sociala och kulturella traditioner och ett gemensamt ekonomiskt liv. De två första kännetecknen är de avgörande, medan de båda övriga inte behöver hårdras.


I en artikel från 1984 skrev jag att ”samerna och tornedalsfinnarna är klara exempel på nationella minoriteter i Sverige”.  När det gäller tornedalsfinnarna skrev jag också:


 ”Tornedalsfinnarna befinner sig, trots att de är fler än samerna, i en svårare situation. Deras dialekt, en nordfinsk dialekt, som både har arkaiska drag och är starkt uppblandad med svenska, skiljer sig så starkt från riksfinskan att det är en öppen fråga om det riksfinska skriftspråket längre tjänar som ett stöd för tornedalsfinskans bevarande. 


Bland tornedalsfinnarna råder det också delade meningar om det är möjligt att bevara tornedalsfinskan eller om den är dömd att dö ut. Men i varje fall är det ett rättvisekrav, särskilt med tanke på den svenska statsmaktens tidigare förföljelser mot tornedalsfinskan, att tornedalsfinskans möjligheter att överleva understöds.” 


Den som vill läsa mer om mäenkieli kan läsa denna sakliga artikel på Wikipedia. Artikeln sammanfattar det språkliga förtrycket på följande sätt:


 ”Under 1800-talet gjordes försök att försvenska tornedalingarna i namn av skolpedagogik och nationalstatsideologi, eller göra dem "tvåspråkiga", som det hette i förslagsställarnas språkbruk. 1888 beslutades att svenskan skulle bli enda undervisningsspråk i statens folkskolor, en ordning som enskilda socknar i Tornedalen redan infört på egen hand för sina skolor. Det finns vittnesmål om att skolbarn förbjöds att tala finska även på rasterna, och straffades om de ändå gjorde detta. Någon generell föreskrift om finskt talförbud fanns inte - men ändå utgick ett särskilt påbud 1957 att inte förbjuda att finska talas, vilket gör att detta år räknas som början till slutet på språkförtrycket.” 


Det hör till saken att det är omöjligt att bevisa exakt hur länge ett visst språk har talats i ett visst område så länge det saknas skriftliga källor, men man kan ändå göra vissa uppskattningar. Svenska och finska har förmodligen existerat parallellt i Norrbotten i runt tusen år. Svenska och samiska har existerar sida vid sida i ännu större områden i Sverige och förmodligen ännu längre än tusen år. Detsamma gäller svenskan och finskan i Finland, som också har existerat sida vid sida i omkring tusen år. Finland har befolkats av samer, som successivt trängdes undanav finnar och svenskar. Den finska invandringen skedde till inlandet, medan den svenska skedde något senare till södra Finlands och Österbottens kusttrakter. Det är också betecknande att respektive folkgrupper betalade olika slags skatt under tidig medeltid; de förra i säd och de senare i smör helt enkelt beroende på att de bedrev olika slags jordbruk. När Finland inkorporerades av den svenska centralmakten skedde det på ungefär samma sätt som Norrland införlivades, d.v.s utan kända fältslag och utan organiserat motstånd från finnarnas sida, som förmodligen inte ens var organiserade i stamförbund. Svenska blev det huvudsakliga administrativa språket fram till 1809, även om den svenska staten förde en pragmatisk språkpolitik i övrigt. Finska blev jämställd med svenska som administrativt språk i slutet av 1800-talet och snart i praktiken administrationens huvudspråk. Formellt jämställdes de båda språken i språklagen från 1921.  Den svenska befolkningsandelen var också betydligt större än dagens knappa sex procent. Men det avgörande var att svenska fungerade som modersmål för befolkningen i avgränsade geografiska områden i södra Finland och Österbotten, vilket det fortfarande gör än idag.


Maria Wetterstrand påstår att de ”svenskspråkiga i Finland tillhört ett slags övre klass”. Detta är inte sant utan en myt; Svenskfinland uppvisar samma klasstruktur som Finland i sin helhet. Vissa fennomaner på 1800-talet som Snellman insåg att de var tvungna att modifiera sitt förfinskningsprojekt: det var en sak att förmå svenskspråkiga borgare, tjänstemän och intellektuella i städerna att byta språk till finska - en helt annan sak att förmå den svenskspråkiga bonde- och fiskarbefolkningen att göra samma sak. Möjligtvis är de svenskspråkiga fortfarande överrepresenterade inom den ekonomiska och politiska eliten i Finland. Detta är i så fall ett arv från den ”svenska tiden”.


Hur många har finska som modersmål i Sverige? 


Maria Wetterstrand skriver att


"I Sverige bor idag 440000 människor med finsk bakgrund. De har antingen flyttat från Finland, är finska medborgare eller har minst en finsk förälder. Hälften av dem använder finska språket."


För det första borde hon ha skrivit "finländsk bakgrund", eftersom denna benämning inte tar hänsyn till språktillhörighet, finsk eller svensk. För det andra kan hon inte uttala sig tvärsäkert om hur många som använder finska språket, eftersom Sverige saknar språkstatistik. Det blir bara gissningar mellan tummen och pekfingret.


Immigrant-Institutet har delvis andra siffror (senast uppdaterade 2007):


"Den finskspråkiga invandrargruppens andel av de från Finland härstammande var vid årsskiftet 1981/1982 en kvarts miljon. Av de vuxna finskspråkiga (18 år eller äldre) hade 101000 finskt medborgarskap. I ovan angivna tal ingår inte den tornedalsfinska gruppen. År 2000 var antalet invandrare från Finland, inklusive de svenskspråkiga, 195447."


Invandringen från Finland till Sverige efter andra världskriget var huvudsakligen en arbetskraftsinvandring. Bosättningen i Sverige koncentrerades till Stockholm liksom till industricentra i Mälardalen som Västerås och Eskilstuna, till Göteborgsområdet och Borås samt till bruksorter i Bergslagen. Föreningsverksamheten bland sverigefinnarna har varit mångskiftande och organisationsnätet omfattande. År 1983 fanns ca 630 sverigefinländska föreningar eller organiserade grupper (de finlandssvenska föreningarna inräknade). Den största finskspråkiga organisationen, Riksförbundet Finska Föreningar i Sverige, som bildades 1958, hade168 medlemsföreningar med sammanlagt 46 000 medlemmar. Verksamheten finansierades bl. a. med svenskt och finländskt statsstöd, medlemsavgifter och bidrag från olika fonder. Riksförbundet Finska Föreningar i Sverige gav också ut en tidning, ”Ruotsin Suomalainen ("Sverigefinnen"), mellan 1965 och 1984.  På 1980-talet fanns det också över 400 finska hemspråksklasser i Sverige.


Idag är emellertid situationen radikalt annorlunda. Sverigefinska Riksförbundet organiserar 19000 medlemmar, d.v.s 7,5 procent av uppskattningsvis 250000 sverigefinnar. Ett försök att starta en dagstidning på finska 2003 misslyckades och tidningen gick i konkurs två år senare. I dag finns det endast fyra kommuner som hemspråksklasser på finska i Sverige. Idag finns det sju fungerande sverigefinska friskolor, medan två är på gång. Men de är förmodligen färre än antalet arabiska friskolor och i Eskilstuna har också arabiska gått om finskan som största invandrarspråk. Det finns två sverigefinska folkhögskolor.


Enligt Skolverkets statistik 2006/2007 över antalet elever med annat modersmål än svenska hade 8981 elever finska som modersmål, medan antalet elever som hade grekiska som modersmål var 1747. Andelen elever med finska som modersmål utgjorde 3,6 procent av hela den sverigefinska gruppen, medan andelen elever med grekiska som modersmål utgjorde 8, 7 procent av hela gruppen (uppskattningsvis 20000), d.v.s mer än dubbelt så stor. Vad förklarar denna märkliga diskrepans?  


Varför minskar antalet finskspråkiga i Sverige? 


I en artikel försöker Raija Kangassalo förklara varför de finska föreningarna i Sverige har förlorat medlemmar:


Som ett problem inom den sverigefinska gruppen har dock uppfattats att den yngre generationen, andragenerationens sverigefinnar, inte i någon större grad har tilltalats av den sverigefinska förenings- och kulturverksamheten. Andragenerationens sverigefinnar har däremot lockats av den svenska och anglosaxiska nöjeskulturen, och sverigefinskheten har nästan enbart blivit en privatsak för dem.” 


Denna förklaring är så allmän att den skulle kunna appliceras på vilket svenskt politiskt parti eller förening som helst.


Maria Wetterstrand skriver däremot:


"Det går inte att komma ifrån att klassperspektivet har påverkat våra länders olika attityder mot minoriteterna. Medan svenskspråkiga i Finland tillhört ett slags övre klass, så har finskspråkiga i Sverige generellt haft låg status och få maktpositioner. De finskspråkiga som invandrat till Sverige under de senaste decennierna har ofta återfunnits som arbetskraft i den svenska industrin eller på jobb med låg status inom den offentliga sektorn."

 

Förmodligen ska man inte fästa alltför stort avseende vid rubriken på artikeln, ”Klassförakt i Sverige mot inflyttade finnar”, eftersom denna kan vara DN:s. Men i vilket land har arbetskraftsinvandrare haft hög status eller fått maktpositioner? De finskspråkiga invandrarna har inte särbehandlats på ett negativt sätt jämfört med italienska, jugoslaviska eller grekiska arbetskraftsinvandrare. Min erfarenhet från verkstadsgolvet och LO-kollektivet från tiden 1962 – 1968 och 1970 – 1980 är att man i första hand var arbetskamrater med gemensamma intressen; ingen etnisk grupp trakasserades och vardagsrasismen var begränsad. Det fanns mycket små övervintrande nazistiska och fascistiska organisationer, som saknade praktisk betydelse. Organiserade invandrarfientliga partier och grupper är ett senare fenomen.


Om Maria Wetterstrand anser att det har förekommit en systematisk och medveten repression av den sverigefinska gruppen utanför Tornedalen, bör hon i så fall kunna dokumentera den. Jag kommer i så fall fördöma den lika ihärdigt som hon.


Det har skett en frivillig assimilering 


Den enda rimliga förklaringen till att antalet finskspråkiga minskar i Sverige är att det har skett och sker successiva frivilliga språkbyten. Ingenstans utanför Tornedalen har de finskspråkiga invandrarna befunnit sig i majoritet i något avgränsat geografiskt område; de har hela tiden varit tvungna att kommunicera på svenska. Även om 10 procent av Surahammars befolkning vid något tillfälle har varit finskspråkig, så har Surahammars uppland aldrig varit det. Dessutom har de finskspråkiga invandrarna aldrig haft något tabu mot att ingå blandäktenskap med svenskar och vice versa; tvärtom har svenskar och finnar ingått blandäktenskap med varandra i tusen år. Det betyder att många av andragenerationens finskspråkiga invandrare har övergått till svenska som huvudspråk, och ännu fler i den tredje generationen. I många fall är språkbytet fullbordat i den tredje generationen. Detta är en objektiv process, som inte behöver framtvingas – och inte heller kan hindras - av några myndigheter. Seriös språkforskning borde studera denna process i detalj. Som en fingervink kan nämnas att 90 procent av andragenerationens ester i Sverige ingick blandäktenskap.


Samma process äger rum fr.a i södra Finland, trots att finlandssvenskarna är territoriellt koncentrerade. Detta beror på den urbanisering, som skett i Finland fr.o.m 1900-talets början, vilket lett till stor inflyttning av finskspråkiga finländare till städer och tätorter i södra Finland med resultat att de svenskspråkiga successivt har hamnat i minoritet. Dessutom har det skett en stor utvandring av finlandssvenskar, 100000 till 150000, till Sverige.


Om man utgår från de historiska erfarenheterna från typiska immigrationländer som USA, Canada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland, assimileras normalt immigranter senast i den tredje generationen. Tar det längre tid, beror det på endogami, d.v.s att gruppen tillämpar ingifte av etniska, kulturella eller religiösa skäl. Majoriteten av alla amerikaner är t.ex ättlingar till icke-engelskspråkiga invandrare.


Inte ens erövrarfolk undgår assimilering. Det gäller t.ex frankerna i Frankrike, västgoterna i Spanien och normanderna i England; det gäller mongolerna och manchuerna i Kina. Det avgörande är antalet erövrare och vilken status erövrarnas språk och kultur har i förhållande den besegrade ursprungsbefolkningens.


Slutord


Jag är överens med Maria Wetterstrand om att Sverige bör utöka det område där finska språket har status som nationellt minoritetsspråk till att omfatta alla kommuner i Södermanlands, Västmanlands, Upplands och Stockholms län, i enlighet med det förslag som lades fram i utredningen ”Rätten till mitt språk” 2005. Men våra skäl är uppenbarligen olika.


Jag menar att det är helt uppenbart att det fortfarande finns starka koncentrationer av finskspråkiga i Mälardalen, trots att det har skett ett omfattande språkbyte i den andra och tredje generationen. Dessutom skulle fr.a första generationens finska invandrare dra nytta av ett sådant beslut, eftersom många äldre invandrare tenderar att glömma ett inlärt språk,  medan modersmålet består. Däremot tror jag inte att ett dylikt beslut skulle bromsa assimileringsprocessen.


Maria Wetterstrand skriver:


Om Sverige fortsätter att nedprioritera frågor som rör Finland och människor i Sverige med finsk bakgrund så riskerar det att slå tillbaka mot oss själva. Intresset för Sverige och känslan av samhörighet oss emellan minskar i dag i Finland. Fortfarande finns ett särskilt band mellan länderna och det ses som naturligt att söka samarbeten och handelsförbindelser, något som är till gagn för båda parter. Denna särskilda relation riskerar att gå förlorad om den inte vårdas. Sveriges dåliga hantering av finska språket och kulturen i Sverige används också som ett argument emot svenskans starka ställning i Finland.”


Men är språkpolitiken i Sverige och Finland två kommunicerande kärl? Varför ska man snegla på opinionen i grannlandet? Ska inte språkpolitiken i respektive land utformas med hänsyn tagen till respektive minoritets rättigheter och behov? Vad menar hon med ”svenskans starka ställning i Finland”? ”Stark” i förhållande till vad? I förhållande till ”sverigefinskan”? Men finlandssvenskan och sverigefinskan är inte helt jämförbara, eftersom de har olika historiska förutsättningar. Har svenskan i Finland en oförtjänt stark ställning?


Då Ryssland erövrade Finland 1809 hade uppskattningsvis 80 procent finska som modersmål, medan 20 procent hade svenska som modersmål. Till att börja med gynnade den ryska statsmakten också svenskan. Men svenskan i Finland har befunnit sig under press alltsedan mitten av 1800-talet, då fennomanerna, senare gammelfinnarna, gjorde gemensam sak med den ryska statsmakten. Till historiens ironi hör att många av de ledande fennomanerna var svenskspråkiga, varav vissa aldrig lärde sig finska, men de trodde fullt och fast på ”Ett språk, ett folk och en nation”. Den ryska statsmakten insåg också fördelarna med att försvaga banden med Sverige. Alltsedan dess har finskan expanderat på svenskans bekostnad. Inom den fennomanska rörelsen har det alltid funnits krafter, som velat göra Finland enspråkigt finskt.  Än idag existerar rörelser i Finland, som vill göra landet enspråkigt, vilket är unikt för Europa.


Det bedrevs rena kampanjer för att förfinska skolväsendet i början av 1900-talet, varvid många svenska skolor försvann från många finska orter. 1906 organiserades en namnbyteskampanj, varvid 100000 finländska medborgare bytte sina svenska efternamn till finska. Den äktfinska agitationen, särskilt vad gäller den högre utbildningen, var intensiv ända fram till 1935, då den finländska regeringen insåg att det var viktigt att försöka tona ner den av utrikespolitiska skäl, framförallt på grund av hänsyn till övriga Norden. Den fennomanska historieskrivningen är ett kapitel för sig, men i princip har den gått ut på att bagatellisera de svenskspråkigas roll i det finländska statsbygget eller rentav förfalska historien.


Idag, då knappt sex procent av finländarna anger att de har svenska som modersmål och det absoluta antalet talare understiger 300000, upplever fortfarande de flesta finlandssvenskar att svenskan befinner sig under press och att det finns en dold agenda. Till exempel planeras kommunsammanslagningar, vilket innebär att tidigare svenskspråkiga kommuner kommer att uppgå i större kommuner, där de svenskspråkiga hamnar i minoritet. Enligt en undersökning är det redan idag bara ca 40 % av de svenskspråkiga minoriteterna som får service på sitt modersmål trots att de varit med och byggt upp och försvarat sitt hemland lika länge som den finska befolkningen. För de finskspråkiga minoriteterna i kommuner med svenskspråkig majoritet är läget bättre. Omkring 85 % av de finska minoriteterna får service på sitt modersmål.


Maria Wetterstrand menar att svenska staten ska uttala en offentlig ursäkt och ett tydligt avståndstagande från den assimilationspolitik som bedrevs gentemot den finskspråkiga befolkningen i Sverige under stora delar av 1900-talet. Den ursäkten och det avståndstagandet bör i så fall begränsas till den tornedalsfinska minoriteten i norr, vad det nu kan ha för praktisk betydelse. En intressant fråga är om Maria Wetterstrand verkligen anser att den finlandssvenska minoriteten i Finland har behandlats på ett exemplariskt sätt.


De finskspråkiga invandrarna till Sverige efter andra världskriget har behandlats på samma sätt som alla andra invandrare till Sverige; möjligtvis bättre, på grund av de historiska banden mellan Sverige och Finland. De har haft samma rätt – och möjlighet - som alla andra invandrare att behålla sitt språk. Problemet är ju att om man utvandrar till ett land med ett annat huvudspråk än sitt eget modersmål hamnar man i underläge; man måste använda huvudspråket i allt större utsträckning, medan det egna språket bara fungerar i familjen, bland släkt och landsmän. Redan i andra generationen gör de flesta barn ett språkbyte; de talar och skriver bättre svenska än sina föräldrars modersmål. När de blir vuxna, väljer de inte partner i första hand efter språktillhörighet och då bryts språkkedjan i tredje generationen. Och vad är det för fel på det?


Per-Åke Lindblom


Referenslitteratur:


Reinhold Enquist: Varför språkstrid i Finland? Därför! (ISBN 978-952-9812-07-3) – Reidev  Oy AB 2008


Kari Tarkiainen: Sveriges Österland – från forntiden till Gustav Vasa (ISBN 978-91-7353-246-4) – Svenska Litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis 2008


Staffan Ringskog: Den finlandssvenska självbilden – om synen på finlandssvenskarnas framtid i Finland  – D-uppsats vid Historiska institutionen, Lund universitet 17/4 2008


Per Jonsson: Svensk överhet och finska undersåtar. Svensk språkpolitik under 400 år - Föreläsning på Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, april 1990. Utgiven i serien Finsk-ugriska småskrifter, häfte 8 (1991).


Texten korrigerades den 31/1 2009.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)  

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5 6 7 8
9
10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20
21
22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards