Under det gångna året har frågan om nationen och det nationella visat sig helt central på flera områden. Det föranleder frågan: vad innebär det svenska för Svenska Akademien? Den instiftades ju för att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”, och det gör Akademien genom mångskiftande insatser för läsning, skrivande och språkfärdighet. Gustaf III:s formulering från 1786 om ”renhet” skulle kunna förstås som en strävan att bevara det svenska svenskt, men det är knappast vad som ingår i uppdraget från Akademiens stiftare.

Under 1600-talet florerade idéer om att svenskan var ett gammalt och anrikt språk som andra språk och kulturer hade utvecklats ur, och den tanken gav upphov till en vilja att odla fram detta gamla urspråk igen. Georg Stiernhielm och Olof Rudbeck är välkända exempel på den hållningen och den återkommer i modifierad, drömsk form med 1800-talets romantik som inte har samma behov av att faktiskt skriva om historien. Men när Gustaf III vid slutet av 1700-talet talar om svenska språkets renhet har han ägnat stor möda inte åt att söka något ursvenskt, utan tvärtom att samla inspiration från många håll, inte minst från Frankrike. Målet är ju att berika det svenska språket och den svenska kulturen, precis som man i andra länder strävar att utveckla redskapen för det offentliga samtalet och den sociala delaktigheten – ett slags internationellt samarbete för det civiliserade samhället. När Gustaf III talar om ”renhet” anknyter det alltså inte till drömmen om något äktsvenskt utan snarare till den retoriska dygden perspicuitas eller claritas, förmågan att välja sina ord så att de så klart och tydligt som möjligt beskriver det man avser. Språket behöver vara klart och genomskinligt, liksom en fönsterruta behöver vara ren för att vara genomskådlig. Idealet är tydlighet och precision i det språk som ligger till grund för, och skall vidareutveckla, det civiliserade samhället. Poesin lyder förstås under speciella regler och förväntas inte på samma sätt vara genomskinlig, men så är den inte heller tänkt som en direkt representation av verkligheten. 

I linje med det bör Gustaf III:s ord om svenska språkets ”styrka” uppfattas. Den retoriska framställningens styrka, vis, har bäring på dess klarhet men också på dess stilistiska verkan, dess kraft och ändamålsenlighet. Språkets ”höghet” bör rimligen förstås i anslutning till 1700-talets vurm för det sublima, upphöjda, som inbegrep kraftfull åskådlighet och gärna en åtminstone skenbar enkelhet. Värdighet och anseende ligger självklart inbäddade i begreppet.

Det svenska språket var långt ifrån väletablerat jämfört med de språk den europeiska kulturen och makten använde, främst kanske latinet och franskan. Uppgiften var alltså att utveckla språket så långt någonsin möjligt som redskap för samhällelig kommunikation och för litteratur. 1700-talet närde förstås många föreställningar om svenskhet och nation som i dag är överspelade, men sökandet efter något äktsvenskt, hade man redan insett, riskerade att fördunkla snarare än skapa klarhet och öppenhet. Det stadium där forskare och makthavare ville bevisa att den svenska kulturen och det svenska språket var något uråldrigt, rent nationellt, hade det sena 1700-talet lämnat bakom sig.

Vårt språk har uppstått i oavbruten interaktion med andra språk. Det behövs en rikedom av ord för att uppnå precision i språket, och det måste också vidareutvecklas för att vi inte skall förlora kontakten med samtiden. Att noggrant bevaka det man betraktat som äkta svenskt har fått som sin naturliga konsekvens att man berövat sig själv – och andra – många möjligheter.

På samma sätt fungerar förstås litteraturen: Akademien verkar för den svenska litteraturen men i den självklara medvetenheten om att den utvecklas genom impulser utifrån. Som Birgitta Trotzig sade vid en översättningskonferens år 1994: ”Översättningarna är helt enkelt – brutalt uttryckt – halva vår nationallitteratur.” Trotzig talade om den svenska litteraturens utvecklingshistoria, och den är i sanning central. Det kan vara värt att påminna om att denna halva nationallitteratur också innebär ett makalöst och oundgängligt inflöde utifrån av idéer, perspektiv och förhållningssätt till hela den svenska kulturen och till samhället i stort. 

Svenska Akademiens arbete med ordböcker och andra språkliga resurser samt med litteratur och läsning utgår inte från en föreställning om något äktsvenskt som skall avgränsas utan tvärtom: utgångspunkten är att det svenska inte når någon vart utan ständigt utbyte med omvärlden.

 Grävandet efter en nationell kärna ledde till dunkla språkexperiment och vildsinta pamfletter i stormaktstidens Sverige och på andra håll. Det som brukar hända i sådana situationer är att språket frikopplas från den verklighet det skall beskriva och i stället används för att framställa vrångbilder. Den mekanismen ställer stora krav på läsare, mottagare, medborgare och ökar påtagligt behovet av omsorg om språk, tanke och fakta.

Arbetet för språk, litteratur och andra förutsättningar för det offentliga samtalet är viktigare än någonsin över hela världen. En liten, men för oss i Sverige central, del i denna stora helhet är det svenska språket.

Vårt kulturarv är en rik källa till estetiska upplevelser, filosofiska idéer och samhälleliga utvecklingslinjer, men det är också fyllt av fördomar, ideologiska manipulationer och illustrationer av människans böjelse att bygga gemenskap genom exkludering. Att vårda sig om kulturarvet, tillgängliggöra och utforska det, är en central uppgift inte för att söka efter en nationell kärna eller en folksjäl, utan därför att det förflutna visar vad sådana föreställningar kan leda till. Kulturarvet manar oss att dra lärdomar genom att hänföras av det sköna i vårt förflutna och ta varning av det osköna, ibland kanske i samma stund.

Fantasier om en nationell kärna kan utveckla sig till ett gravt hot mot kulturarvet, tydligast så i det pågående anfallskriget mot Ukraina. De oerhörda humanitära konsekvenserna är omedelbara, men på längre sikt riskerar kulturarvet att förödas. Många institutioner samverkar för det långsiktiga bevarandet av Ukrainas kulturarv, och där har Akademien fått värdefull hjälp i att finna en väg att vara med och stödja bevarandearbetet vid Nationalbiblioteket i Kyiv.

Mats Malm

Ständig sekreterare

Originaltexten finns här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Om man ska tro Internationella Engelska skolans självbild och egen reklam, kan denna statistik självfallet inte stämma. Men vem ska man tro?!?

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Da jeg gikk på folkeskolen, hadde vi to keivhendte (1) gutter i klassen. Skjønnskriftbøkene deres så sant å si riktig grisete ut. Vi skriver jo fra venstre mot høyre, og den ordningen er meget upraktisk for keivhendte. Til gjengjeld var de to klassekameratene noen racere i ballkast!

Førti år etterpå fikk jeg vite av en venninne at det var hjerte- og hensynsløst å kalle Rolf og Kjell for keivhendte, det var diskriminerende ordbruk, grensende til mobbing. Venstrehendt skulle det hete.  Dermed skulle livet bli lettere utholdelig for dem som var skapt sånn.

Da den tid kom at jeg kunne stå på hodet i etymologiske ordbøker, forstod jeg at min rigorøse venninne hadde rett på ett punkt: Forleddet i keivhendt betyr opprinnelig ’feilaktig, klønete’. Altså får vi se og kvitte oss med ordet keivhendt, det er diskriminerende!

Men saken er at språket er prinsipielt likeglad med de historiske forhold. Fedreland er ikke bare fedres land, morsmål er ikke bare mors mål; forbrødring handler ikke bare om brødre. Keivhendte folk er ikke nødvendigvis noen klønemakere. At de er keivhendte, betyr bare at de skriver med venstre hånd, med keiva, som det heter.

Og så ryktes det nå at noen programmakere i NRK har fått på pukkelen fordi de har talt om hvite og brune barn. Det er nemlig politisk ukorrekt å snakkke sånn. Og i Aftenposten julaften er en lege med polsk navn misfornøyd med at ordet «polakker» brukes  om dem som har polsk pass. «Kognitiv redaksjonell dissonans», påstår han – hva nå det skal bety.

Kritikerne mumler sitt mantra om at «språk er makt», og at ordbruken her innebærer et skjendig overgrep mot de grupper som omtales.

Eufemiserende øvelser

Men her er man blitt for het i toppen. Noen barn har rødt hår, andre har svart hår – jeg vet ikke hva som rangerer høyest, men la oss anta at rødhårete gjør det. Dermed kommer de svarthårete i klemme, og især hvis de utgjør et mindretall.  Da må man sette i gang med språklige eufemiserende øvelser av den typen vi etter hvert kjenner så godt: krøpling, invalid, vanfør, bevegelseshemmet, handicappet – bort med ordene! Og i USA – det er derfra alt kommer– skal man ikke si blind, det skal hete visually impaired!

Sett så at man bestemte seg for at brune barn er en frase som må unngås. Sett videre at man fant opp en splitter ny betegnelse med samme referanse, men med mer behagelige konnotasjoner.

Men slike språklige manøvrer – i likhet med eufemismer av typen evneretardert og innsatt i stedet for henholdsvis evneveik og fange – har neppe noen varig effekt på virkeligheten. Språkaktivister med politisk korrekt sinnelag  har overdrevne forestillinger om språkets muligheter til å påvirke verden. Man forandrer ikke virkeligheten ved å bytte språklige etiketter på foreteelsene.

Generell semantikk

En retning innenfor amerikansk lingvistikk som ble kalt generell semantikk, hadde i sin tid (1960-årene) vind i seilene. Den er især knyttet til den amerikanske lingvisten  S.I Hayakawa (professor i engelsk).

Talsmennene for denne retningen (i vitenskapelig sammenheng helst kalt Sapir-Whorf-hypotesen etter de amerikanske språkmennene  E. Sapir og B.I Whorf) omtales også som teorien om lingvistisk relativitet.

Retningens talsmenn så for seg at at språket hadde makt over tanken. Det til kjedsommelighet populære slagordet «språk er makt» har sin forankring i de kretser.

Men den sterke versjon av hypotesen om språkets makt over tanken finner i dag svak støtte i forskningen. (Jf.  Ingrid Björks  doktoravhandling  «Relativizing linguistic relativity» (Uppsala 2008).)

Forandre verden med ord?

Det er for lettvint å tro at mange av de fordommer som vanskeliggjør et friksjonsfritt samvær mellom mennesker, kan fjernes ved språklig hygiene og semantisk opprydning. Den idé at språkets kategorier bestemmer vår livsorientering, er således høyst diskutabel.

At svenskene refererer til människa med hunkjønnspronomenet hon, påvirker neppe likestillingen, og det gjør heller ikke finnenes bruk av det kjønnsnøytralt hän i tredje person entall.

Det rareste er at aktivistene  tror at de skaper verden med ord. De kan framføre for fullt alvor at ord som tigger og  innvandrer skaper riktige tiggere og innvandrere.

På departementalt hold ble det i sin tid utarbeidet  lister over «forbudte» ord.  Jeg samtalte i sin tid i et NRK-studio med toppolitiker og språkaktivist Hadia Tajik i sakens anledning (hun kom senere til å innta en framskutt posisjon i Arbeiderpartiet; ved vårt studiomøte var hun som statssekretær meget aktivistisk og offensiv  i sin holdning).

Om jeg forstår aktivistene rett, er det viktig å følge prinsippet «person først» og gjøre egenskaper til en bisak; det skal ikke være korrekt å bruke en døv, det skal hete  person med nedsatt hørsel. Men slike klumsete omskrivninger kommer til uttrykk bare ved  uønskede egenskaper. Vi sier eksempelvis et geni, ikke en person med geniegenskaper.

Kongen vil ha en semantisk opprydning

Kong Harald skal i en nyttårstale ha gjort gjeldende at han vil «ha bort betegnelsen ’samfunnets svakeste’ om rusmisbrukere», leser jeg.

Der har vi den igjen, denne overtro på at manipulering med ord skal forandre virkeligheten. Legg merke til at kongen sier at han vil fjerne betegnelsen samfunnets svakeste – underforstått: Hvis undersåttene er lydige og foretar de filologiske justeringer som monarken foreslår, får denne utsatte gruppen bedre levekår.

Slik skjer gang på gang, altså  at man ved verbal triksing og semantisk sanering tror å fremme deres sak som man mener å hjelpe. Hos oss har den oppfatning altså også nådd kongelig nivå.

Velmenende språkaktivister har høylytt gjort gjeldende en fordømmelse av tradisjonelle ord og uttrykk av typen neger, sigoyner, eskimo, innvandrer, ikke-vestlig. Parolen er at disse uttrykkene må forbys helt og holdent. Bort med dem!

En kjent norsk forfatter (Tove Nilsen) har tatt til orde for å forby ordet legning lånord fra svensk) , fordi det angivelig  diskrediterer folk med homoseksuelle tilbøyeligheter.

Vi har i årtier kunnet være vitne til et verbalt eksperiment: I Øst-Tyskland (DDR) skulle innbyggerne tiltale hverandre med Genosse (kamerat). Østtyskerne ble ikke derved mer kameratslige, og ordet kamerat døde hen 9. november 1989.

Tilbake til kong Harald. I sin nyttårstale sa han også: «I realiteten er noen av dem [= de som blir omtalt som ’samfunnets svakeste’] de sterkeste blant oss.»

Her kan jeg ikke motstå fristelsen til å bryte ut på tysk: wie beliebt?

 Kongens diktum høres unektelig tiltalende ut, men unnskyld, skal det virkelig være lov å snakke om «de sterkeste blant oss»? Hvis det finnes noen som er sterkere, må de være sterkere enn noen andre, som altså er svakere.

Har kongen ombestemt seg? Kan vi likevel snakke om at noen er svakere?

Medkjensle med folk som har det dårligere stelt enn flertallet, er fra alle synspunkter sett sympatisk. De som har det vondt, kan trenge vår støtte. Men verken kongen eller vi andre bør klynge oss til den forestilling at manipulering med ord gjør synderlig fra eller til.

 Ordet lesbisk er krenkende

Politisk korrekte mennesker har som nevnt fått for seg  – og fått flertallet med på – at ord som neger, sigøyner og eskimo er krenkende og snarest mulig må byttes ut (med hhv. afroamerikaner (hvis vedkommende bor i USA), inuitt og rom).

Slike reformatorisk innstilte mennesker har stor tillit til språket: De tror at dersom vi bytter språklige etiketter på utsatte grupper, vil vi unngå diskriminering og annen styggedom.  Pippi får ikke lenger ha noen negerhøvding til far. Og Thorbjørn Egners Hoa får ikke være en liten hottentott.

På dette område skjer tingene fort. I disse dager er det kommet et nytt tilskudd til denne gruppen av forbudte ord: lesbisk.

På den greske øya Lesbos mobiliserer den innfødte befolkning mot bruken av  lesbe og lesbisk.  Øyboerne har sett seg lei på og kjenner seg krenket over at homofile kvinner omtales som lesbiske,  og krever at betegnelsen bare skal brukes om dem som er barnefødt på Lesbos.

Forleggeren Dimitris Lambrou, som står i spissen for aksjonen, hevder at den gjengse betegnelsen lesbisk er en krenkelse av menneskerettighetene til de 100 000 innbyggerne på Lesbos.

En innrømmelse

Ord inngår i en sammenheng, og i mange kontekstuelle forbindelser kan ordene ta farge av omgivelsene.  Hvis disse forbindelser tegner et frastøtende bilde av virkeligheten, kan ubehaget smitte over på ordene og gi dem forbudt-stempel. Slik som ved neger eller «n-ordet», som man sier nå.

Jeg gikk på gymnaset i 1950-årene, og vi hadde Sigurd Høsts «Verdenshistorie» (1939) som grunnbok i historie. På tettrykte sider leste vi  om spaniernes og portugisernes ekspansjon i Amerika og deres møter med «de ville» i den nye verdensdelen:

«Sølv og gull var det mye av i disse nye landene. Portugiserne og især spanierne trodde derfor at det var unødvendig å arbeide i denne nye verden. Men for å dyrke bomull, sukker og tobakk på plantasjene sine måtte de ha arbeidere. De prøvde da å få indianerne til å arbeide for seg som slaver. Nå dugde ikke indianerne til strengt arbeid. Da fant en menneskekjærlig munk på å hente negrer fra Afrika, for å skåne de svakere indianere. Således oppstod negerslaveriet i Amerika.

Oppdagelse av Amerika og sjøveien til India fikk store følger. Rikdommen i Europa vokste umåtelig, nye varer og nye planter ble utbredt. Byene ble enda rikere enn før.»  

 Språkets natur

Vi samler noen tråder: Det er språkets natur at  ordene beholdes uendret mens tingene forandres og de forhold som ordene opprinnelig betegnet, opphører å eksistere. Et viskelær er ikke av lær, et drikkeglass kan være av plast, og et frikvarter kan vare i ti minutter. En mordbrann og et justismord behøver ikke å innebære at noen blir drept.

Språket er prinsipielt likeglad med de historiske forhold. 

På feministisk hold kan det bli oppfattet som et nedrig mannssjåvinistisk overfall at substantivene  hysteri, hysteriker og adjektivet hysterisk opprinnelig rommer et gresk ord for livmor. De gamle grekere må ha ment at ordet var et kvinneord. Det passet på sinnssyke eller mentalt oppjagede kvinnfolk og neppe på mannfolk. I vår opplyste tid vet vi bedre. Hysteri betyr ikke det samme som før. 

Altså: Ord betyr det de betyr, og hva vi lar dem bety. Hva de engang har betydd, er likegyldig.  For øvrig kan vi gjøre med dem hva som passer oss.

Finn-Erik Vinje

(Texten ursprungligen publicerad den 17/5 2023 i Finn-Erik Vinjes blogg)

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Mando Diao - "En sångarsaga”

Söndagens svenskspråkiga dikt

En kärleksvisa

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

Gustaf Fröding

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I artikeln ”En överlägsenhet märks i debatt om minoritetsspråk” i dagens Svenska Dagbladet skriver Lena Lind Palicki med anledning av boken ”Sveriges nationella minoritetsspråk. Nya språkpolitiska perspektiv ”(red: Tommaso Milani och Linus Salö) avslutningsvis:

”Av boken kan man lära att det inte är tillräckligt att språk får erkännande som minoritetsspråk för att ge den skjuts som behövs. Språkens fortlevnad handlar inte heller nödvändigtvis om att fler modersmålstalare krävs – det behövs fler talare överhuvudtaget. För det krävs både pengar och idogt arbete, av både det offentliga och av eldsjälar och aktivister.

Men hur minoritetsspråkspolitiken och arbetet för respektive språk ska utformas måste vara avhängigt av språkens skilda villkor och historia, och inte klumpas ihop till bara ett sätt. ”

Det är naturligtvis helt sant att det inte räcker för att ett minoritetsspråk ska överleva att det erkänns av statsmakten och/eller beviljas statsstöd. Det är inte ens ett nödvändigt villkor. Det vittnar älvdalskan i Sverige om. Älvdalskan har hittills inte erkänts av Sveriges regering och riksdag som minoritetsspråk, vilka i stället karakteriserar älvdalskan som en dialekt trots att alla oberoende lingvister klassificerar den som ett eget språk. I den frågan har regering och riksdag hittills alltid understötts av Institutet för språk och folkminnen, som Lena Lind Palicki tillhör.  2015 skickade Mats Blakstad och nio andra språkvetare  in en ansökan om en internationell språkkod hos SIL International. Detta försökte Anna Westerberg som företrädare för Institutet för språk och folkminnen att förhindra. Språkförsvaret stödde självfallet Mats Blakstads initiativ och argumenterade emot Anna Westerberg i ett brev till SIL International. SIL International skapade en internationell språkkod åt älvdalskan.

 Det avgörande skälet till att älvdalskan har överlevt är att älvdalingarna själva vill att den ska överleva och att de för en aktiv kamp för språkets fortlevnad.

De minoritetsspråk som har störst chans att överleva är de territoriellt koncentrerade. Det innebär att även grannarna liksom även närsamhället talar samma minoritetsspråk, d.v.s det finns alla möjligheter att använda språket regelbundet. Om ett språk används regelbundet, överlever det. Dessutom ökar chansen att hitta en partner, som talar samma minoritetsspråk, vilket underlättar överförandet av språket till nästa generation. Det försvåras om partnern är majoritetsspråkstalare. I  Sverige är samiskan (även om alla varieteter inte är sinsemellan förståeliga), meänkieli och älvdalskan territoriella. Sverigefinskan är inte alls lika territoriellt koncentrerad och dessutom resultat av en sentida invandring i samband med andra världskriget. Svedjefinnarna, som invandrade till Sverige i slutet av 1500-talet, assimilerades språkligt, även om den siste ättlingen som kunde tala finska dog först på 1960-talet.

Med de romska varieteterna och jiddisch, som inte är territoriellt koncentrerade, förhåller det sig annorlunda. De kan i princip bara överleva om talarna tillämpar endogami, d.v.s ingifte. I och för sig har de romska varieteterna överlevt i Europa alltsedan medeltiden, trots att de aldrig varit territoriellt koncentrerade, eftersom endogamin hittills har kompenserat för detta. Jiddisch lever betydligt farligare än de romska varieteterna, eftersom språket i praktiken inte fylls på utifrån. Dessutom torde tendensen till endogami numera vara svag bland jiddischtalarna.

Om ett minoritetsspråk med säkerhet ska överleva krävs att det helst är territoriellt koncentrerat men också att talarna av detta minoritetsspråk medvetet kämpar för dess överlevnad. Det är inte oviktigt att staten ser till att språket ges legalt skydd och ekonomiskt stöd, men om inte talarna själva vill att språket ska överleva riskerar det statliga stödet bara att bli konstgjord andning.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Verein Deutsche Sprache genomför varje år en medlemsomröstning om vem eller vilken institution som ska utses till årets Sprachpanscher. Detta pris har för övrigt inspirerat till Språkförsvarets Anglofånpris. Nomineringsprocessen i VDS har redan inletts.

”Kandidaterna vittnar om slarvigt språkbruk

Denglisch, könsanpassat språkbruk och onödiga engelska termer - kandidaterna till Sprachpanscher 2023 är en färgstark blandning. För 26:e gången nominerar föreningen för det tyska språket (Verein Deutsche Sprache, VDS) en person eller institution som har varit särskilt osmaklig mot det tyska språket. 'Vi trodde att vi hade sett allt', säger VDS ordförande Prof. Walter Krämer, 'men kandidaterna visar: Även under det nya året har vissa lyckats sänka nivån igen.'

Det finns två kvinnliga ministrar i valet. Bettina Stark-Watzinger, förbundsminister för utbildning och forskning (FDP), vill införa engelska som förvaltningsspråk: dyrt och byråkratiskt samtidigt som det tyska språket devalveras. 'Man måste komma på något sådant först', säger Krämer. Julia Willie Hamburg, utbildningsminister i Niedersachsen, har också satt sin fot i det språkliga. Hon vill att lärarna ska använda ett så kallat 'könsanpassat' språk i undervisningen. För någon som utformar utbildningspolitik är ett sådant krav helt enkelt absurt."

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Engelskan i Sverige är som en omättlig jätte som i rask takt glufsar i sig svenskan. Servila, svenska servitörer och servitriser serverar matvraket som låter sig väl smaka.

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

En reklampelare på Hemköp i Växjö försöker förmå kunderna att köpa en Sverigelott. Högsta vinst är 25 miljoner, och överskottet går till Sveriges föreningar. 

När jag ser det engelska ordet ”flow” slår jag bakut och letar upp mobilen i väskan för att ta ett foto på det svengelska eländet. Varför inte skriva det svenska ordet ”flyt” i stället för det engelska ordet ”flow”?

”Flow” kan omöjligt stå i Svenska Akademiens ordbok (SAOB) och i Svenska Akademiens ordlista (SAOL), tänker jag, men för säkerhets skull kollar jag upp det. Vad finner jag? Jo, ”flow” finns med i både SAOB och SAOL!

SAOB:

”flow ingen böjning, neutrum

substantiv

[flåo´] 🔊

● (känsla av lycka till följd av) full­ständig koncentration på något så att tid och rum tycks försvinna

belagt sedan 1990; av engelska flow 'flöde, till­strömning'”

SAOL:

”flow [flåo´] oböjligt substantiv

• känsla av koncentration, eufori och tid­löshet

Singular       

ett flow         obestämd form”

Vad är det egentligen som pågår? Varför fylls SAOB och SAOL med engelska ord? S:et i ordbokens och ordlistans titlar står faktiskt för Svenska.

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)