Nyligen gav Morfems förlag ut Mikael Parkvalls bok ”Sveriges språk i siffror”. Orsaken till att denna bok ges ut är helt enkelt att Sverige – i motsats till många andra länder – saknar officiell språkstatistik och att olika regeringar på senare år har visat en uppenbar ovilja att ändra på detta förhållande.  Parkvalls bok försöker råda bot på denna situation och utmärks av en strikt vetenskaplig utgångspunkt utan ideologiska blockeringar eller illa dolt önsketänkande.  2009 skrev Jean Azar, Lars-Nila Lasko, Refik Sener, Kaarlo Voionmaa och undertecknad en artikel, som publicerades i inte mindre än tretton tidningar och tidskrifter. Denna artikel byggde i stor utsträckning på ett tidigare manuskript av Mikael Parkvall. Artikeln i fråga avrundades med orden:

”Det är naturligtvis viktigt för språkforskare liksom för myndigheters språkplanering och språkpolitiska ställningstaganden, att kunna utgå från en korrekt beskrivning av den språkliga verkligheten. Språkstatistik är också en förutsättning för att kunna planera till exempel behovet av äldreomsorg för nationella minoriteter och olika invandrargrupper. Ingen språkgrupp kan i det långa loppet tjäna på en överskattning eller underskattning av det verkliga antalet talare. Siffror är neutrala. Det är hur man tolkar sifferuppgifterna som är den springande punkten. Hellre än att föra en faktabaserad språkstatistik, uppmuntrar myndigheterna idag uppskattningar på lösa boliner. Detta hindrar självklart inte att enskilda forskare kan ha gjort helt korrekta uppskattningar, som stämmer med verkligheten. Sammantaget innebär situationen att intellektuell hederlighet och sanningssökande inte premieras och inte heller bedöms ha någon större samhällsnytta.”

Nedanstående textstycke, sidorna 27 – 29 i Parkvalls bok, är menat att fungera som ett smakprov och publiceras såväl med författarens som förlagets tillstånd. Texten är redigerad på några punkter.

Per-Åke Lindblom

1.3 Den officiella synen på språkstatistik

År 1976 lät regeringen utreda  behovet av språkstatistik i Sverige, vil­ ket ledde till att den tillsatta expertgruppen konstaterade att den fann det ”angeläget  att språktillhörighet ingår som en variabel i nästa folkräkning” (Gustavsson 1984:3). Likväl skedde inte detta. På samma sätt redovisar kulturgeografen Eric De Geer (2004:11) hur han uppvaktat åtskilliga ministrar med  ”förslaget  att scb skulle fråga om  Sveriges invånares språk”, men utan resultat.

Senare har Europarådet vid upprepade tillfällen (exempelvis Council of Europe 2009:5, 2011:5) och senare  även  FN:s kommitté mot  rasdiskriminering (Huss & Gröndahl 2012:16) kritiserat Sverige för  underlåtenheten att kartlägga  befolkningens språkförhållanden. Sverige  har  utfäst  sig att skydda  åtminstone vissa av sina  språkliga minoriteter, och  Europarådet har  ställt  frågan  huruvida ett sådant skydd  kan  erbjudas  om  de  berörda  myndigheterna inte  känner  till hur många talare det finns av minoritetsspråken och var i landet  de är bosatta, eller ens vilka språk som alls talas i landet (Vallius 2005: 221).

De ministrar som De Geer (2004:11) talade med avslog hans förslag med motiveringen att ”det skulle inkräkta på den personliga  integriteten”. Helt klart är att det hos flera minoritetsgrupper finns en rädsla för detta, och i förlängningen att uppgifterna skulle kunna missbrukas. Sådant har skett genom  historien, och det finns därför skäl till en viss försiktighet i frågan.

Tittar man ut i världen  finns dock inget  samband  mellan  språklig (eller  etnisk)  kartläggning av medborgarna och brist  på respekt  för mänskliga  rättigheter. Faktum är att länder som Australien, Finland, Frankrike,  Kanada, Schweiz,  USA och  Österrike för  språkstatistik utan  att medborgarnas integritet synes vara hotad.  Bland länder med en lång  historia  av extremt repressiv  språkpolitik (se t.ex.  Parkvall 2006:14–15) saknas etnisk och/eller  språklig registrering i exempelvis Turkiet, Syrien och Burma.  Erkänt brutala regimer  som de i Eritrea, Iran, Kuba, Saudiarabien, Sudan och Zimbabwe saknar också språkstatistik, medan de likaledes diktatoriskt styrda Vitryssland, Vietnam och Kina har språklig eller åtminstone etnisk registrering av medborgarna.

Även den förra  regeringen  (Regeringskansliet 2007:4)  hänvisar i sammanhanget till trettonde paragrafen i personuppgiftslagen (1998:204), som  uttryckligen förbjuder  ”behandling av [...] personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt  ursprung”. Vad som dock inte nämns  är:

•    att lagen inte förbjuder registrering av språk, vilket ju är något som kan, men  inte  måste  korrelera med etnicitet. Samtidigt existerar statistik över medborgarskap och födelseland,  vilket ju också ger ledtrådar beträffande såväl ras och etnicitet som modersmål.

•    att samma  lag  förbjuder   registrering  av  exempelvis  ”politiska åsikter” eller ”medlemskap i fackförening”, trots att det uppenbart inte  föreligger  några  problem med  att publicera  medlemsantalet i  olika  fackföreningar  eller  att göra  gallupundersökningar om befolkningens politiska  sympatier. Det existerar  dessutom statistik över sådant  som övervikt,  könssjukdomar, ”besvär av ängslan, oro  eller  ångest”  och  konsumtion av  cannabis,  vilket  rimligen också kan anses vara känsligt  ur integritetssynpunkt.

•    att samma  personuppgiftslag medger  undantag ”för  forskningsändamål”.

•   att uppgifter om skolbarns  modersmål redan  samlas in, utan  att detta  synes uppfattas som integritetskränkande.

•   att  Sametingslagen inte   bara   tillåter,  utan   dessutom  kräver registrering av etnisk tillhörighet för den som önskar rösta i sametingsvalen, och att denna  tillhörighet uttryckligen baserar  sig på språkbruk.

•    att  Europeiska Unionen regelbundet, som  nyss  nämnts, låter genomföra undersökningar om modersmål och språkkunskaper i sina medlemsländer, inklusive Sverige. (9)

•    att  Europarådets och  Förenta  Nationernas  expertkommittéer uttryckligen och vid upprepade tillfällen ombett Sverige att genomföra en statistisk kartläggning av de språk som talas i landet.

•   att företrädare för några av minoritetsgrupperna själva har bett om att få figurera i offentlig språkstatistik. (10)

•   att personuppgifter inte  behöver  sparas,  och att dessa dessutom kan anonymiseras, såsom rutinmässigt sker i de flesta under­ sökningar som  rör  människors personliga  livsförhållanden. Ett register skulle kunna innehålla uppgifter om vilka språk som finns, hur många  talare  de har och var dessa bor, utan  att för den skull inkludera information om individerna som talar språken.

Mot denna bakgrund är det svårt att förstå att integritetsskyddet skulle vara ett oöverstigligt hinder  för att ta fram  åtminstone rudimentära uppgifter om vilka språk  som talas i Sverige. Men  den absolut  enda användbara språkstatistik som insamlats och offentliggjorts av svenska myndigheter i modern tid  är den som återspeglar grundskoleelevers hemspråk. (11)

Minoriteternas egna ståndpunkter i denna  fråga varierar  en smula, men  enligt  min  erfarenhet sticker  representanter för  den  samiska gruppen ut genom en uttalat positiv attityd till statistisk kartläggning av det egna språket.

1.3.1 Bristfälliga uppgifter om språksituationen

Bristen på språkstatistik gör att många  motstridiga och  mer  eller mindre sannolika uppgifter florerar.  Några pålitliga uppskattningar av antalet talare av olika  språk  förekommer inte  ens  i information från  myndighetshåll; uppgifter anammas okritiskt,  och  inte  sällan sätts likhetstecken mellan födelseland  och språkbruk. Detta har bland annat lett till att uppskattningarna av antalet romanitalande i Sverige varierat mellan 5 000 och 100 000 talare (se § 2.8.3)

Ett spektakulärt exempel utgörs av de diskussionsunderlag som tillhandahölls Sveriges  riksdag  inför  stiftandet av  den  minoritetsspråkslag som antogs år 2000. Beslutandeprocessen ansågs kräva åtminstone ett minimum av statistiska uppgifter, men de som erbjöds var så undermåliga att vissa utan vidare kunde stämplas som felaktiga. Mest anmärkningsvärt är det faktum att antalet talare av meänkieli i Tornedalen uppgavs vara högre än antalet invånare i sagda region.

Denna typ av uppgifter är givetvis oanvändbara som underlag för en seriös uppskattning,  och  deras  blotta  förekomst visar  tydligt  att behovet  av tillförlitlig språkstatistik vida överstiger  tillgången på densamma (12).

Noter:

(9)    I de versioner jag har sett är dock statistiken inte tillräckligt detaljerad för att kunna användas för denna boks syften.

(10)   Se exempelvis Council of Europe (2009:5, 2011:5) och Orstadius  (2011:24, 26), där minoritetsspråkstalare som uttalar  sig i den sistnämnda anser att statistiken skulle kunna vara dem till nytta i språkplanering och implementering av minoritetsspråks­ politiken,  men även som politiskt påtryckningsmedel.

(11)   Denna trodde jag ursprungligen skulle vara mer användbar än den i själva verket är – kanske, hoppades jag, skulle det vara möjligt att anta att det gick ett visst antal X-­språkiga vuxna på varje X-­språkigt skolbarn. En sådan extrapolering visade sig dock inte vara möjlig på grund av olikheterna mellan olika etniska grupper. Vissa tidigt komna grupper har exempelvis inte längre barn i skolåldern (och en andra Sverigefödd generation talar inte längre det etniska språket). Andra består mest av enskilda vuxna snarare än barnfamiljer,  och i den mån dessa sätter barn till världen i Sverige är det typiskt med en svensk partner (hit hör exempelvis kvinnor från Filippinerna och Thailand).  Dessutom skiljer sig olika grupper kraftigt med avseende på barnantal och föräldrarnas benägenhet att fortsätta tala sitt språk i hemmiljön och med sina barn.

(12) Avsnitt 1.3.1 fortsätter på sid. 30.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Söndagens svenskspråkiga sång   Vikingarna - Ord   Söndagens svenskspråkiga dikt   Ordbanken    Vad gör jag när jag har slut på orden Då går jag till ordbanken och lånar Öppnar en bok räntefritt och läser:   Daniel Boyacioglu ...

Torsdag den 15.5.25 diskuterede Folketingets ordførere et Forslag til folketingsbeslutning om at indføre en dansk sproglov, som var fremsat af Pia Kjærsgaard (DF) og et, der var fremsat af Mai Mercado (K) under et samlet punkt.   Stemningen var g...

"Ingen kommer undan. Vare sig vi ser på teve, läser en tidning eller deltar i någon konferens, är risken stor att vi blir dränkta i en flod av floskler! Av ord som inte betyder något och ett språk som inte hänger ihop. Svensk floskelordbok är en uppl...

När Keir Starmer sa: ”Om du vill bo i Storbritannien bör du tala engelska”, avslöjade han en föreställning – att engelska är det enda språket som räknas i Storbritannien.   Denna syn bortser inte bara från Storbritanniens rika sp...

Polska är det näst största slaviska språket i världen. Omkring 50 miljoner människor använder polska aktivt och minst 10 miljoner har passiv färdighet i språket. Därmed är polska det största slaviska språket i Europeiska unionen och dess femte språk ...