Texten är hämtad från tankesmedjan Balans nyhetsbrev:

Journalisten Per Lindvalls granskning av riskkapitalbolagägda Internationella Engelska Skolans budgetar bekräftar den bilden. Lindvall konstaterar att “allt externt tillfört kapital, förutom de 50 000 kronor som tillfördes vid bildandet, har gått till att lösa ut tidigare ägare.”

Förenklat (det har skett i fler steg, med fler ägarbyten) har Internationella Engelska Skolan byggts upp på det här sättet: Person BB grundar en aktiebolagsdriven skola. Efter några år har investeringskostnaderna hämtats hem och skolan börjar gå med vinst. Efter ytterligare några år används de ackumulerade vinsterna till att betala uppstartsinvesteringen för en ny skola. Koncernen Internationella Engelska Skolan har bildats och kommande års vinster används sedan för att starta fler och fler skolor. Med tiden blir IES den största grundskoleaktören i Sverige.

Då säljer BB aktierna i koncernen till riskkapitalist C. BB får väldigt mycket pengar från C, pengar som inte når fram till eleverna eftersom de nu tillhör BB. Riskkapitalist C har tagit lån från banken för att kunna köpa aktierna av BB och måste betala ränta på det lånet. C är ju riskkapitalist och vill även ha avkastning på sitt satsade kapital och behöver därför ta ut aktieutdelning från företaget. Internationella Engelska Skolans nya ägare vill precis som den förre ägaren att bolaget ska öka i värde och fortsätter således strategin med billig tillväxt genom start av nya skolor.

Mer skolpeng än tidigare försvinner nu från IES skolor eftersom skolpeng även måste läggas på räntekostnader till banken. Förra året betalade de riskkapitalister som numera äger Internationella Engelska Skolan ca 200 miljoner i räntor. Den investering som riskkapitalist C gjorde i den svenska skolan ledde alltså inte till att eleverna fick en bättre undervisning utan till att ännu mer resurser nu försvinner från klassrummen.

Ett riskkapitalbolag har sällan någon längre horisont när det gäller sitt ägande i olika bolag. Förr eller senare kommer riskkapitalist C att sälja vidare IES till en ny ägare, till en högre kostnad än vad C betalade för bolaget. Kanske blir det riskkapitalist D som köper aktierna. Förmodligen sker det då med lånade pengar vilket iofs innebär att en ny investering gjorts men inte en enda krona når fram till eleverna. Istället måste riskkapitalist D ta ännu mer av skolpengen för att betala de högre räntekostnaderna…

Läs vidare här - se "Den riggade skolmarknaden - värdet av privata investeringar är en myt!"!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)