I en artikel om bluffetymologi i Svenska Dagbladet den 23 juni skriver Mikael Parkvall bland annat:

”Bland de svenska klassikerna finns fika och muck, vilka inte kommer från akronymer för ’FördelningsIntendenturKompaniet’ (en förmodligen fiktiv organisation som skulle ha serverat kaffe inom det militära) respektive ”Militär Utryckning, Civila Kläder”. Det första har sina rötter i en omkastning av stavelserna i kaffe, och det senare kommer helt enkelt från romani. Kanske spelar den välbekanta militära förkärleken för förkortningar in här, men inget tyder på att någotdera ordet ens skulle ha sitt ursprung inom försvarsmakten.”

Det påminner mig om etymologiska diskussioner i min barndom. Från fem års ålder till femton års ålder växte jag upp på två ställen i Hälsingland, dels hos mina föräldrar i Bogården, Arbrå socken, och dels i Kvavtjär (också stavat Kvavtjärn) i Njutångers socken hos mormors syster, Ida, och hennes man, Konrad. När jag gick i folkskolan vistades jag i Kvavtjär under stora delar av loven och när jag gick i realskolan i Hudiksvall bodde jag i Kvavtjär och vistades i Bogården på loven.

I varje fall lanserade Konrad olika etymologiska tolkningar. Han menade att Njutånger kom sig av att ”först njuter man och sedan ångrar man sig”, men redan som barn tyckte jag att den förklaringen var för bra för att vara sann. Först senare tog jag reda på etymologin bakom Njutånger.

Namnet Njutånger har en tydlig och intressant etymologi, byggd på två delar: förleden och efterleden.

Den innehåller genitivformen Niuto, vilket är ett gammalt namn på ån Nianån, som mynnar i Kyrkbyfjärden. Detta namn är relaterat till det fornsvenska ordet niuta, som i sin äldsta betydelse betyder "fånga" (jämför verbet åtnjuta). I sammanhanget tros det syfta på laxfångst vid en stor fors strax innan åns utlopp. Det betyder också att namnet Njutångersfjärden egentligen är ”tårta på tårta”.

Ånger kommer från fornsvenska anger (jfr norskans anger som i Stavanger), vilket betyder "havsvik" eller "smal vik". Detta ord har sitt ursprung i det fornnordiska angr och beskriver alltså en vik eller en smal fjärd.

Namnet Kvavtjärn förklarade Konrad med att tjärnen (d.v.s. liten sjö) hade gått i kvav, d.v.s dikats ut. Den förklaringen var däremot rimlig, eftersom den stämde överens med topografin och med att det rann en bäck genom byn.

Byn var intressant också på grund av det förmodligen bara hade genomförts ett skifte där (storskiftet 1799), medan enskiftet 1803 och laga skiftet 1827 hade gått byn förbi. Situationen liknade den i Dalarna. Byn sprängdes aldrig. Det betydde att de fem bondgårdarna låg längs en och samma väg – därutöver fanns det fyra boningshus utan större jordbruks-och skogsmark. Bondgårdarnas mark var utspridd på flera ställen; bland annat delade byn på en ö ute i skärgården. När jag och min familj vid ett tillfälle semestrade hos Konrad på hans ålders höst, specialstuderade jag en karta och hittade faktiskt ett litet stycke mark i en grannby, som tillhörde honom och som han själv inte kände till. Förmodligen var det otjänlig myrmark.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)