Internationella Engelska Skolan påstår som bekant att deras elever kan uppnå "total inre säkerhet" vad gäller det engelska språket. Men hur ska det gå till om inte ens personalen behärskar engelska? Det är väl knappast en elev som har skrivit denna text. I den återgivna korta texten finns inte mindre än tre (3) språkfel.

Observatör 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ola Wikander skrev i Expressen den 13/4 2022 bland annat:

”Ständigt denna debatt om en ’dom-reform’. Man kan tycka vad man vill i sakfrågan, men det argument jag här vill diskutera är att en sådan förändring skulle vara ’ofrånkomlig’ (så till exempel Lena Lind Palicki i Svenska Dagbladet; Henrik Birkebo kallade det redan 2016 ’ett förlorat slag’ att förmedla skillnaden mellan ’de och dem’ till skolelever och har åter tagit upp frågan i Expressen; Sara Lövestam har gjort detsamma i SvD). Idén verkar vara att vi inte kan välja om vi ska göra en förändring av normerna – utan när. 

Det är denna idé om ofrånkomlighet jag skulle vilja ifrågasätta. Historien visar nämligen något annat: att det är en fråga om val, enkom och endast. Och visst får man välja vilka normer man vill ha... men ’ofrånkomliga’ är de inte.

När man säger att en viss skriftspråksförändring är ofrånkomlig innebär det att man ignorerar hur skriftspråk ofta historiskt sett fungerat. Många skriftkulturer har bevarat hela språkstadier som inte talats på över 1000 år (eller mer), och fortsatt använda dem aktivt i skrift. Och detta sker än i dag.

Idén att det är omöjligt att upprätthålla en viss skriven grammatisk distinktion som inte finns i mångas talspråk ter sig märklig – i en värld som har eller har haft standardarabiska (som bygger på medeltida normer och måste läras in mekaniskt), klassisk japanska (som också är baserad på över 1000 år gamla språknormer), nylatin (standardskriftspråk i Europa långt fram i tiden), medelegyptiska (som fortsatte skrivas i mer än ett millennium efter att språkformen slutat talas), hebreiska under medeltiden (som skrevs aktivt fast det dog ut som talspråk kring 200 e.Kr och långt senare till och med lyckades ge upphov till modern, talad hebreiska), kyrkslaviska, klassisk kinesiska, klassisk sanskrit (som kodifierades för över 2000 år sedan men används i vissa sammanhang än i dag), sumeriska (som fortsatte skrivas i nästan två millennier efter sin död som talspråk) etc. etc. ”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jonas Aghed berättade igår i Facebookgruppen Språkförsvarets vänner:

”Jag är skolbibliotekarie på en gymnasieskola. Sedan början på höstterminen förra året hör jag dagligen grupper av elever sitta och konversera på engelska, trots att svenska är deras modersmål och uppfyller deras uttrycksbehov bättre på alla sätt. Engelskan låter inte autentisk utan konstlad och jag blir rentav obehagligt berörd. Ibland växlar eleverna mellan svenska och engelska. Det är som om en övergång håller på att ske. Finns det fler därute, medlemmar i den här gruppen, som har liknande erfarenheter?”

Det har också förekommit rapporter att förskolebarn i Sverige, som inte har engelska som modersmål, också ägnar sig åt engelska talövningar på fritiden.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det är välgörande att läsa Per-Åke Lindbloms inlägg till försvar för bevarat de-dem i standardskriftspråket. Till skillnad från en del andra motståndare till en dom-reform gör han en hederlig och sakinriktad genomgång av argumenten mot reformen, inte ett allmänt känsloutbrott. Det är på denna nivå debatten bör föras, och därför bör inlägget också bemötas. För Per-Åke Lindblom (hädanefter PÅL) har i huvudsak fel, menar jag.

För enkelhetens skull låter jag här PÅLs hela argumentation stå kvar, så jag inte löper risken att felreferera, men infogar min egen kommentar efter vart och ett av hans argument.

PÅL: För det första: Vilket är egentligen behovet av att ersätta de-dem med ett enhets-”dom”? Enligt en Novus-undersökning, som Språktidningen initierade hösten 2022, ville 39 procent av svenskarna fortsätta att skriva ”de” och ”dem”, medan 26 procent ville gå över till ”dom”. Hela 58 procent av svenskarna mellan 18 och 29 år sade nej till en ”dom”-reform. ”Dom”-förespråkarna har alltså inte ens ungdomen med sig. Anders Svensson, Språktidningens chefredaktör, konstaterade besviket i en kommentar till undersökningen om ungdomarnas hållning: ”Det kanske är för att de ganska nyligen gått i skolan och då verkligen behövt nöta in den här distinktionen”.

Kommentar: Vad folk vill i språkfrågor är viktigt, men kan inte ensamt avgöra behovet av förändringar. För att ta ett exempel: i en nu ganska gammal opinionsundersökning instämde till exempel 197 av 290 informanter helt eller delvis i påståendet att ”svenska utvecklas till det sämre” och ungefär lika många höll med om att ”ungdomens språk blir sämre och sämre”. 70 procent ansåg att immigrantföräldrar skulle tala så mycket svenska som möjligt med sina barn, 25 procent att brytning inte var acceptabelt hos en svensk polis etc. (Maria Wingstedt: Language Ideologies and Minority Language Policies in Sweden 1998.) Man kan ha olika uppfattningar i dessa frågor, och undersökningen är gammal som sagt, men jag anför den för att visa att majoritetsåsikter för dagen inte kan avgöra om en grammatikreform behövs eller ej.

PÅL: För det andra: Hur svårt är det egentligen att skilja mellan ”de” och ”dem”? Samma elever förväntas att kunna skilja mellan subjekts- och objektsformerna vad gäller personliga pronomen i tredje person plural i samband med studier av främmande språk, exempelvis engelska, tyska, franska och spanska. Men ”dom”-förespråkarna utgår från att detta är en oöverstiglig uppgift vad gäller elevernas eget modersmål! Min erfarenhet som svensklärare 1984 – 2009 var att frågan om ”de-dem” inte var något större problem. Det påstås t.o.m att svensklärarna måste lägga ner mycket tid på detta problem, som om det har gjorts några tidsstudier på denna språkfråga! Tvärtom sköts denna uppgift löpande då läraren rättar uppsatser och i samband med genomgång av grammatikmomentet i svenska.

Kommentar: Det är numera ganska svårt att skilja på de och dem. De som hävdar att dom-föredspråkarna har tunt på fötterna, vilket till exempel tre spårkforskare gör i Svenska Dagbladet den 21 mars https://www.svd.se/a/Knavyo/inget-stod-iforskningen-for-att-de-dem-slas-ut-skriver-tre-forskare har nog ännu tunnare på sina fötter. Det är svårt med dem i dag. Jag har gjort en mycket liten undersökning av användningen av dem på sociala medier – jag utnyttjade korpusarna i Språkbanken. Resultatet framfår av följande tabell:

Tabell. Användning av dem i sociala medier

Om alltså obetydliga cirka två procent gjorde fel på 1990-talet är det i dag cirka 40 procent. Det är som sagt en ytterst liten undersökning, och det kan finnas lite felräkningar, men den visar nog ändå att problemen med de-dem-användningen tilltagit.

2016 redovisade jag i tidskriften Språk och stil en undersökning av hur 13 800 SvD-läsare i en webbenkät klarade  att ange rätt pronomenform i tio testmeningar. De enklaste meningarna klarade över 95 procent ”Du får gärna behålla de/dem” (dem är korrekt) och ”De bästa filmerna kommer aldrig på tv” (de är korrekt). Men redan vid en relativt enkel mening som ”På nära håll låter de/dem mycket bra” (de är korrekt) svarade så mycket som 9 procent, det vill säga drygt 1 200 personer fel. Webbenkäten ligger faktiskt kvar på SvD, fast på låsta sidor, tyvärr https://www.google.com/search?client=firefox-b-d&q=svd+quizzkan+du+skilja+p%C3%A5+de+och+dem den 19 mars hade 181 730 personer fyllt i enkäten. Av dom hade bara 2181 fått alla rätt. (Men då ska tillstås att några frågor är riktigt kluriga.)

Att man ganska snabbt i inlärningen av främmande språk kan lära sig grammatiska distinktioner, till exempel mellan they och them, innebär inte att det skulle vara enkelt också på det egna modersmålet. När man skriver sitt modersmål litar man på ett helt annat sätt till sin inre, successivt inlärda grammatik. Det är en stor tillgång för ett språksamhälle om standardspråket är så beskaffat att skribenterna ganska långt kan luta sig mot sin talspråksintuition och inte behöver göra grammatiska analyser vid vanliga formordsval.

Per-Åke Lindbloms erfarenheter av undervisning om de/dem ska inte negligeras, men ligger trots allt ett stycke tillbaka i tiden. Andra svensklärare har på senare år vittnat annorlunda, till exempel Henrik Birkebo i flera debattinlägg. Språkrådet genomförde 2015 en enkät med ett större antal svensklärare om vad dom ansåg vara dom besvärligaste språkriktighetsfrågorna i undervisningen. Över sextio procent sade att det var de-dom-frågan, vilket är en väldig ökning jämfört med en liknande enkät från 1976 (Lena Lind Palicki & Susanna Karlsson, Till doms över dom, 2017). Då var det bara drygt tio procent som nämnde de-de-dom och då tillsammans med andra talspråksfomer som sej och dej.

Däremot har PÅL i huvudsak i rätt i att flertalet elever så småningom klarar att skilja på de och dem i skrift. En jämförelse mellan nationella prov för högstadieelever från 2013 och gymnasieelever (på högskoleförberedande program) från 2015 med samma elevgrupper kring 1990 visade att dem-felen visserligen ökat en del, men att flertalet elever för det mesta skrev rätt. (Lena Lind Palicki & Susanna Karlsson, Kan dagens elever verkligen inte skilja på de och dem? 2017). Vad som bör tillfogas är att undersökningen gäller nationella prov, där eleverna säkerligen ansträngt sig ordentligt, och att vi inte vet hur mycket undervisningstid det kostat att lära in det rätta bruket. Men visst går det att lära flertalet skilja på de och dem. Frågan är dock om det är värt mödan.

PÅL: För det tredje gynnas inlärningen av främmande språk om de grammatiska konstruktionerna i dessa liknar dem i det egna modersmålet – se ”de” och ”dem” och deras motsvarigheter i engelska, tyska, franska och spanska. Själv har jag haft stor nytta av att presens konjunktiv var levande i min hälsingedialekt, när jag har skrivit texter på tyska, spanska eller franska. Det betyder att jag har varit uppmärksam på detta språkdrag i dessa språk.  Omvänt kan avsaknaden av ett visst språkdrag i modersmålet innebära extra svårigheter vid inlärning av ett främmande språk. När jag undervisade elever från det forna Jugoslavien i Sfi på Komvux, upptäckte jag att dessa hade problem med att hantera preteritum och pluskvamperfekt. I vissa sydslaviska språk, men även i polskan, görs nämligen ingen klar boskillnad dem emellan.

Kommentar: Det är säkert riktigt att det är lättare att lära sig grammatiska konstruktioner i främmande språk om direkta motsvarigheter finns i det egna modersmålet. Men dels är argumentet en smula märkligt. Ska främmande språks grammatik bestämma hur svensk grammatik ska se ut – är det viktigare än att det svenska skriftspråket är lätt att lära, lätt att använda, lätt att förstå? I så fall borde vi egentligen återinföra personböjning och numerus- och personböjning av verben eftersom det är så vanligt i många språk. Dels kan man påminna om att särskilda objektsformer i tredje person inte försvinner totalt ur svenskan om vi avstår skriftspråksdistinktionen mellan de och dem. Vi har ju fortfarande kvar han/honom och hon/ henne.

PÅL: För det fjärde heter det att ”dom”idag är allenarådande i talspråket. Det stämmer heller inte. Det finns fortfarande de som använder ”di-dem” i Svenskfinland och i Sydsverige. Själv växte jag upp med ett enhets-”döm” till åtminstone 13 års ålder. Dessutom skulle införandet av ett enhets-”dom” fjärma rikssvenskt skriftspråk från danskt och norskt skriftspråk, som båda har separata subjekts- och objektsformer. Argumentet att ”de-dem” överhuvudtaget inte existerar i talspråket är märkligt av en annan anledning. Samma personer som nu förespråkar enhets-”dom” har ofta tidigare pläderat för det könsneutrala pronomenet hen. Detta trots att detta pronomen är en ren skrivbordskonstruktion, som aldrig har uppstått ur naturligt talspråk. Eftersom minst 99,9 procent av den svenska befolkningen är heterosexuella, homosexuella eller bisexuella, har det aldrig i praktiken funnits något behov av detta pronomen.

Kommentar: Här är det flera saker att kommentera.  Nästan alla talare i Sverige i dag är dom-talare. Men åtskilliga i Sydsverige och Västsverige har också tillgång till ett dialektalt register som gör att de använder di (och dom som objektsform) ibland, men med undantag för dom allra äldsta är troligen det vanligaste att också dessa mestadels bara säger dom. Vill an läsa om läget i Västsverige rekommenderas Margareta Svahns och Jenny Nilssons bok Dialektutjämning i Västsverige, 2014. Den finns digitalt tillgänglig <https://www.isof.se/lar-dig-mer/publikationer/publikationer/2014-01-01-dialektutjamning-i-vastsverige>. I finlandssvenskan är di-dem fortfarande vanligast i Österbotten, men bland svensktalarna i södra Finland dominerar numera enbart dom i yngre generationer – se denna länk där jag refererar en undersökning av Therese Leinonen https://www.svd.se/a/9Ao9l/de-och-dem-snart-borta-aven-i-finlandssvenskan

Danskt skriftspråk, liksom norskt bokmål skiljer på di som subjektsform och dem som objektsform. Men norskt bokmål har dei både som subjekts- och objektsform. Så det nordiska argumentet finns där, men är inte så tungt. Behovet av – och genomslaget för – pronomenet hen handlar inte första hand om en benämning på transsexuella etc, även om det också används i dessa ganska sällsynta fall.  Viktigare och vanligare än användningen med generell syftning ”Om någon vill röka måste hen gå ut på gården”. Där är hen en bättre lösning än ”han eller hon” el dyl.

PÅL: För det femte påstås det att ”de-dem” fungerar som en ”klassmarkör”. Detta är en idiotförklaring av arbetarklassen på samma sätt som påståendet om dagens elevers förmenta oförmåga att skilja mellan ”de-dem” är en liknande idiotförklaring. Här instämmer jag helt med Björn Ranelids retoriska fråga i SvD: ” Fler än en miljon svenskar i den gamla folkskolan lärde sig den svenska grammatiken. Är eleverna i dag dummare än vad de var förr?”  Mina föräldrar hade bara femårig folkskola och använde ett enhets-”döm” i talspråket, men de klarade naturligtvis av att upprätthålla skillnaden mellan ”de” och ”dem” i skriftspråket, eftersom de läste mycket.

Kommentar: Ja, det är att ta i att tala om de-dem-dom som klassmarkör. Däremot tycker jag man kan hålla fast vid arbetarrörelsens syn på reformering av skriftspråket från stavningsstriderna kring 1900: det är bra om det är lätt att lära sig det som hålls för korrekt skiftspråk. Det gör det enklare för stora samhällsskikt att känna sig säkra och trygga med sitt skriftspråk och våga använda det i offentliga sammanhang. Eleverna i dag är inte dummare, men det var som sagt enklare att lära sig skilja mellan de och dom när distinktionen också fanns i mångas tal. Jag betvivlar inte att det också var oproblematiskt för PÅLs föräldrar fast dom i talet hade ett enhets-döm. Men återigen, det är en personlig erfarenhet. Det finns tyvärr inga bra undersökningar av skrivförmågan hos vuxna med sexårig folkskola under 1900-talets första hälft. Det närmaste man kommer är Carl Cederblads Beväringssvenska (1940), och det räcker inte så långt. Därför kan vi faktiskt inte veta hur det såg ut med behärskningen av de-dem.

PÅL: För det sjätte stårföreträdarna för ett enhets-”dom” för en vulgärdeterministisk syn på språkutveckling. De menar att det är oundvikligt att ”de-dem” kommer ersättas med ett enhets-”dom”. Jämförelsen med verbens pluralformer, som avskaffades i skrift i anslutning till andra världskriget, är falsk. Verbens pluralformer var stendöda i talspråket sedan länge. Det finns inga språkvetare eller lingvister, som kan se in i framtiden. Det är alldeles uppenbart att förespråkarna för ett enhets-”dom” också underskattar det motstånd denna ”reform” kommer att leda till. Det går faktiskt att hejda språkliga förändringar, speciellt om dessa är påbjudna uppifrån, genom gemensamma insatser; det går att försvara hotade språk och t.o.m återuppväcka döda språk eller att driva igenom språklagar genom opinionsbildning, som i Sverige 2009.

Kommentar: Ja, det går att hejda språkliga förändringar, i alla fall i standardspråket i skrift. Det är inte givet, bara troligt (och önskvärt!), att vi så småningom går över till enhets-dom i skrift. Förändringen är som sagt redan genomförd i tal. Frågan är nu om vi ska låta skriftspråket följa efter, så att skillnaden mellan tal- och skriftspråkets grammatik inte ökar i svenskan.  Eller om bevarandet i skrift av en grammatisk regel som är död i talet är så pass viktigt att vi är redo att betala det pris det kostar i skolundervisning, feljagande och skribentosäkerhet. För övrigt var användningen av pluralböjda verb i tal inte stendöd i Sverige under 1900-talets första hälft. Den förekom i en del dialekter t ex i nordöstra Skåne, i Dalarna eller delar av Västsverige. Men väldigt ovanlig var den så klart.

PÅL: Slutligen: Vilket är egentligen syftet med denna kampanj? Är frågan om avskaffandet av ”de-dem” i skriftspråket svenska språkets ödesfråga? Hotar bevarandet av denna distinktion svenska språkets överlevnad? Det enda fenomen som hotar svenska språkets ställning i Sverige är engelskans expansion på svenskans bekostnad. Var fanns förespråkarna för ett enhets-”dom”, när Språkförsvaret publicerade sitt öppna brev ”Säkra svenskan som undervisningsspråk!”? Bara ett fåtal språkvetare och lingvister undertecknade brevet. I praktiken fungerar denna diskussion om ett enhets-”dom” som en avledningsmanöver vad gäller svenskans verkliga problem, nämligen förhållandet till engelskan.

Kommentar: Jag beklagar att jag inte skrev under Språkförsvarets öppna brev i höstas – först förväxlade jag det med ett upprop jag redan skrivit under (om svenskundervisning i utlandet) och sen blev det för sent. Men det är ett klent försvar. Viktigare är att jag har utomordentligt svårt att se motsättningen mellan att värja svenskan från domänförluster till engelska och att samtidigt se till att samma svenska får fortleva som ett språk med en skriftspråksstandard som är enkel att lära in, enkel att använda och enkel att förstå för folkflertalet. Det är väl snarast ett villkor för att identiteten med svenska kan bevaras så att vi kan stå engelskan emot.

Jag tror faktiskt man ska välkomna den här de-dem-dom-diskussionen, fast det samtidigt naturligtvis finns så många viktigare språkpolitiska frågor: förhållandet till engelska är en, idéerna om språktest för medborgarskap och permanent uppehållstillstånd en annan, utrymmet för modersmålsundervisning i skolorna en tredje, förbättringar av sfi en fjärde osv. Men en bra de-dom-diskussion behöver inte stå i vägen arbete i dessa frågor. Om den förs på ett bra sätt kan det tvärtom skärpa språkideologiskt tänkande och förståelse för språkets villkor. Därför har jag varit ganska utförlig i denna kommentar. Jag hoppas jag inte blivit för långrandig.

Olle Josephson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I och med att Lena Lind Palicki utsetts till ny chef för Språkrådet har det på sistone utbrutit en debatt i massmedierna om distinktionen ”de-dem” ska ersättas av ett enhets-”dom” eller inte. Det är en riktig skendiskussion.

För det första: Vilket är egentligen behovet av att ersätta de-dem med ett enhets-”dom”? Enligt en Novus-undersökning, som Språktidningen initierade hösten 2022, ville 39 procent av svenskarna fortsätta att skriva ”de” och ”dem”, medan 26 procent ville gå över till ”dom”. Hela 58 procent av svenskarna mellan 18 och 29 år sade nej till en ”dom”-reform. ”Dom”-förespråkarna har alltså inte ens ungdomen med sig. Anders Svensson, Språktidningens chefredaktör, konstaterade besviket i en kommentar till undersökningen om ungdomarnas hållning: ”Det kanske är för att de ganska nyligen gått i skolan och då verkligen behövt nöta in den här distinktionen”.

För det andra: Hur svårt är det egentligen att skilja mellan ”de” och ”dem”? Samma elever förväntas att kunna skilja mellan subjekts- och objektsformerna vad gäller personliga pronomen i tredje person plural i samband med studier av främmande språk, exempelvis engelska, tyska, franska och spanska. Men ”dom”-förespråkarna utgår från att detta är en oöverstiglig uppgift vad gäller elevernas eget modersmål! Min erfarenhet som svensklärare 1984 – 2009 var att frågan om ”de-dem” inte var något större problem. Det påstås t.o.m att svensklärarna måste lägga ner mycket tid på detta problem, som om det har gjorts några tidsstudier på denna språkfråga! Tvärtom sköts denna uppgift löpande då läraren rättar uppsatser och i samband med genomgång av grammatikmomentet i svenska.

För det tredje gynnas inlärningen av främmande språk om de grammatiska konstruktionerna i dessa liknar dem i det egna modersmålet – se ”de” och ”dem” och deras motsvarigheter i engelska, tyska, franska och spanska. Själv har jag haft stor nytta av att presens konjunktiv var levande i min hälsingedialekt, när jag har skrivit texter på tyska, spanska eller franska. Det betyder att jag har varit uppmärksam på detta språkdrag i dessa språk.  Omvänt kan avsaknaden av ett visst språkdrag i modersmålet innebära extra svårigheter vid inlärning av ett främmande språk. När jag undervisade elever från det forna Jugoslavien i Sfi på Komvux, upptäckte jag att dessa hade problem med att hantera preteritum och pluskvamperfekt. I vissa sydslaviska språk, men även i polskan, görs nämligen ingen klar boskillnad dem emellan.

För det fjärde heter det att ”dom”idag är allenarådande i talspråket. Det stämmer heller inte. Det finns fortfarande de som använder ”di-dem” i Svenskfinland och i Sydsverige. Själv växte jag upp med ett enhets-”döm” till åtminstone 13 års ålder. Dessutom skulle införandet av ett enhets-”dom” fjärma rikssvenskt skriftspråk från danskt och norskt skriftspråk, som båda har separata subjekts- och objektsformer. Argumentet att ”de-dem” överhuvudtaget inte existerar i talspråket är märkligt av en annan anledning. Samma personer som nu förespråkar enhets-”dom” har ofta tidigare pläderat för det könsneutrala pronomenet hen. Detta trots att detta pronomen är en ren skrivbordskonstruktion, som aldrig har uppstått ur naturligt talspråk. Eftersom minst 99,9 procent av den svenska befolkningen är heterosexuella, homosexuella eller bisexuella, har det aldrig i praktiken funnits något behov av detta pronomen.

För det femte påstås det att ”de-dem” fungerar som en ”klassmarkör”. Detta är en idiotförklaring av arbetarklassen på samma sätt som påståendet om dagens elevers förmenta oförmåga att skilja mellan ”de-dem” är en liknande idiotförklaring. Här instämmer jag helt med Björn Ranelids retoriska fråga i SvD: ” Fler än en miljon svenskar i den gamla folkskolan lärde sig den svenska grammatiken. Är eleverna i dag dummare än vad de var förr?”  Mina föräldrar hade bara femårig folkskola och använde ett enhets-”döm” i talspråket, men de klarade naturligtvis av att upprätthålla skillnaden mellan ”de” och ”dem” i skriftspråket, eftersom de läste mycket.

För det sjätte stårföreträdarna för ett enhets-”dom” för en vulgärdeterministisk syn på språkutveckling. De menar att det är oundvikligt att ”de-dem” kommer ersättas med ett enhets-”dom”. Jämförelsen med verbens pluralformer, som avskaffades i skrift i anslutning till andra världskriget, är falsk. Verbens pluralformer var stendöda i talspråket sedan länge. Det finns inga språkvetare eller lingvister, som kan se in i framtiden. Det är alldeles uppenbart att förespråkarna för ett enhets-”dom” också underskattar det motstånd denna ”reform” kommer att leda till. Det går faktiskt att hejda språkliga förändringar, speciellt om dessa är påbjudna uppifrån, genom gemensamma insatser; det går att försvara hotade språk och t.o.m återuppväcka döda språk eller att driva igenom språklagar genom opinionsbildning, som i Sverige 2009.

Slutligen: Vilket är egentligen syftet med denna kampanj? Är frågan om avskaffandet av ”de-dem” i skriftspråket svenska språkets ödesfråga? Hotar bevarandet av denna distinktion svenska språkets överlevnad? Det enda fenomen som hotar svenska språkets ställning i Sverige är engelskans expansion på svenskans bekostnad. Var fanns förespråkarna för ett enhets-”dom”, när Språkförsvaret publicerade sitt öppna brev ”Säkra svenskan som undervisningsspråk!”? Bara ett fåtal språkvetare och lingvister undertecknade brevet. I praktiken fungerar denna diskussion om ett enhets-”dom” som en avledningsmanöver vad gäller svenskans verkliga problem, nämligen förhållandet till engelskan.

Per-Åke Lindblom

Ordförande för Språkförsvaret

Denna text har också publicerats i olika versioner i Vi Lärare 21/3 2023, Sydöstran 22/3 2023, Dala-Demokraten 23/3 2023, Västerviks-Tidningen 24/3 2023, Vestmanlands Läns Tidning 26/3 2023 och i Upsala Nya Tidning 27/3 2023 (låst)

(Denna nätdagfbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från Arbetarbladet 27 mars 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 Lars Anders Johansson har skrivit en mycket intressant betraktelse om språk och klass, utifrån en pågående diskussion om fördelar respektive nackdelar med en ”dom-reform”. (opulens.se/opinion/kronikor/kampanjen-for-en-dom-reform-ar-ett-uttryck-for-klassforakt) Jag har lätt att ansluta mig till hans uppfattning, särskilt som den är framförd på en konstlös men korrekt sakprosa som är en bristvara i det offentliga samtalet.

Språk är erövring och träning, både modersmålet och främmande språk. Det finns egentligen inga genvägar, om man vill behärska dem till fulländning eller ens någorlunda. Därutinnan skiljer de sig knappast från schack eller olika sportgrenar, från matematik eller musik. Alla dessa verksamheter är helt och hållet regelstyrda. Ungefärliga färdigheter är därvid alltid ett handikapp.

Visst, svårt kan det vara. Men är det svårare att skilja mellan ”de” och ”dem” än mellan ”sin” och ”hans/hennes”? Ingen har ännu ifrågasatt ”deras” (”domses”?) eller ”dessa” (”domsa”?). Språkliga förenklingar kan inte vara fel av princip, men om de skulle försvåra inlärningen av andra språk – till exempel tyska eller slaviska språk – har man knappast gjort en vinst som språkbrukare.

Jag ser grammatik som en sköld, ett värn. Den skyddar från missförstånd. Stavar du konsekvent fel i digital kommunikation, får du genast problem. Läser du fel i ett recept om sillinläggning, kan det stå dig dyrt. Detsamma gäller om du struntar i trafikregler – trafiken blir inte smidigare eller säkrare, ju fler som bryter mot dem.

Förtydliga är i språkliga sammanhang att föredra framför förflacka. Detta är ingen lektors- eller språkpolisposition. Det är en demokratisk position. Vi behöver använda ett språk som förstås av alla inom ett givet språkområde. Att det sedan finns professionella munarter (bland läkare, jurister, präster, politiker, it-människor med flera) kompletterar bilden men komplicerar den inte nämnvärt.

Slang, dialekter, babyspråk, också invandrarjargong berikar paletten, utan att grunden (”grundfärgerna”) försvinner. Om den försvinner, blir vi fattigare, slang och dialekter, liksom svordomar, förlorar sin särprägel. Man kommer inte att kunna avgöra vad ett vackert språk är eller vad som är språknormal och vad som är blandform. Missförstånden blir ett normaltillstånd.

Det betyder inte att alla människor bör uttrycka sig på samma sätt. Jag har inte träffat en endaste person som skriver som jag. Men det individuella existerar inte, om inte det allmänmänskliga eller allmängiltiga får finnas och frodas. Avvikelser bör givetvis tillåtas men inte normeras av officiell ”språkvård”. Litterär och kulturell mångfald utesluter inte kanon; en kanon kan krävas och efterfrågas just därför att mångfald råder och är önskvärd.

Anders Björnsson

Anmärkning. – Författaren är medlem i Språkförsvaret. Han utkommer under året med essäsamlingen Sätta världen på fötter. Rapsodiskt om brytpunkter i Sverige och Europa under fem sekel (Bokförlaget Korpen).