Texten ingår i en antologi, som har utgetts av Verein Deutsche Sprache, och som alltså har översatts till tyska.

Svensken har ofta blandade känslor inför tyska språket. Precist, tydligt och vetenskapligt när det är positivt; högljutt, hårt och ibland aggressivt när man inte förstår det. I de sämsta lägena har svensken blivit "krigsskadad" av så många år med undervisning om världskrigen, att det är där uppfattningen om språket har stannat.

Men för alla dem som lyft blicken och bemödat sig att lära sig tyska, och börjat tycka om språket, öppnar sig en ny värld, som dessutom ligger väldigt nära. Att lära sig ett språk innebär att förstå en kultur inifrån, och inte via sitt modersmål eller den allestädes närvarande engelskan. Orden i språket får då mycket mer innebörd, och associationerna går i andra riktningar än de vanliga från uppväxten med modersmålet.

För mig fanns inte tyskan före 16 års ålder. När mina klasskamrater visade sina läroböcker från årskurs 7 i grundskolan, när vi var 13 år alltså, så tyckte jag att det såg litet märkligt ut med stora begynnelsebokstäver litet här och där mitt inne i varenda mening. Det såg svårläst och sönderhackat ut. Nej, tacka visste jag franskan, som var mitt val och som jag njöt av i den intellektuella utmaning som skolan plötsligt gav i skiftet till tonåren. Franskan var vacker, läroboken var logisk, läraren Sabine var tyska (!), men det tänkte vi inte mycket på, och hon älskade att åka till Frankrike på loven.

När jag började med tyskan skedde det i stället i gymnasietempo, d.v.s grundskolans tre kursår på två studieår i stället. Detta, plus en mycket energisk lärarinna, tror jag var viktigt för att få känslan av att "det här språket kommer jag ju också att kunna hinna lära mig bra". Med hennes varierade undervisning och fasta rutiner kom vi snabbt långt i språket. Det fanns dock ännu ingen tanke hos mig att läsa språket vidare på högskolan, utan där fanns alltjämt franskan först. Det som i stället avgjorde detta var helt enkelt att det var här det fanns en plats ledig på lärarutbildningen, när jag redan börjat läsa mitt första ämne svenska på högskolenivå.

När jag efteråt tänkt efter vad jag vuxit upp med för föreställningar, eller fördomar, eller tankar om Tyskland så var det vad mina föräldrar och deras föräldrar då och då nämnt, mest i förbigående. Det är nog en typisk bakgrund för en barndom under de svenska rekordåren på 60-talet Tyskland låg långt bort från oss, pappa hade tagit starkt avstånd från mycket från att före kriget ha hört till de svenskar som känt nära frändskap med tyskan, första språk som det på den tiden var på svenska läroverk. Han kunde också tala språket väl, men det hörde jag aldrig förrän sent i livet. Mamma hade också läst tyska i skolan i många år, men tilltrodde sig inte att prata det så mycket. Hon berättade ibland med förskräckelse om en resa i bil hon gjort 1954 genom ett fortfarande utbombat Tyskland. Mormor, från inbiten socialdemokratisk familj, hade inympat skepsis mot mycket tyskt, som hon ibland avfärdade med repliken "det där herrefolket". Knappast alltså bästa grund att bli vän med ett främmande språk, eller att komma att ha som levebröd senare. Jag är alltså lärare i tyska, svenska och franska på ett gymnasium.

Idag har jag i över 25 år haft livliga kontakter med Tyskland på många sätt: förutom två-tre grupper / kurser tyska varje år har jag nog tagit mer än femhundra ungdomar till Tyskland, mest till Berlin, men också till partnerskolan i Wurzen i Sachsen, och i EU-projekt till Düsseldorf, Erkelenz och Hamburg. Samtidigt har ett fyrtiotal lärare kommit med under samma resor. Ja, jag känner att jag varit en god ambassadör för det tyska och fått många "medsvenskar" att förstå sig på landet och dess historia på ett litet annat sätt. Jag har dessutom, så länge det var möjligt, genomfört elevresorna till Berlin med tåg genom Sverigen och via Malmö och Sassnitz. Tanken har då varit att eleverna skulle känna att Tyskland inte alls är så långt från Sverige, trots vattnet som skiljer.

Jag besökte själv inte Tyskland förrän jag var 23 år, 1984, på en väldigt styrd rundresa i dåvarande DDR, med den statens viktigaste platser i Dresden, Leipzig, Weimar och Berlin (Ost). Det var också första gången jag fick använda mig av den tyska på riktigt, som jag studerat på universitetet i ett halvt år. Vår lärare där var född 1927 i Sachsen och hörde till den sista årgången av unga soldater som Hitler skickat ut för slutstrid. Han berättade inte så mycket om det, men detta faktum plus allt som resan innebar av krigsspår gjorde att jag plötsligt kände att historien levde, och lever! Som svensk med fred i då nästa 200 år var detta något som grep tag i mig, att här fanns mycket mer att försöka förstå, och det var ju möjligt genom att kunna språket. Man kan säga att en ny kanal öppnades, som varit tillsluten eller okänd. Men mer om historiens betydelse senare.

I takt med att min förtrogenhet med språket ökade under heltidsstudierna uppstod också allt fler lägen då man blir en språklig "finsmakare", och börjar uppskatta de mer udda små sakerna i det nya språket. Jag skulle kunna peka på många "delikatesser". Finns det t.ex något annat språk som har omvandlat ord som "ekonomisk" och "ekologi" till ett 'ökonomisch" och "Ökologie"? Jag känner inte till det. Och hur blev e-et i "Egypten" till ett ä i "Ägypten"? Underbart, tyckte jag! För att inte tala om de långa bisatserna där det viktiga verbet kommer sist, när talaren nästan kippar efter luft i slutet. Det blir en mycket vacker melodi i slutet, och väldigt olikt den mer sjungande svenskan. Dubbla infinitiver, i grunden obegripliga varför, som i meningen "Du hättest kommen sollen" är mycket charmiga och svårutlärda. "Ich"-, "ach"- och "sch"-ljuden och de surrande s-en [z] tvingar också svensken att för en gångs skull artikulera mer än det minsta nödvändiga, som ofta kännetecknar svenskan.

Dessutom: som naturvetare i gymnasiet uppskattade jag ordningen i den tyska grammatiken, den berömda som så många generationer elever både hyllat och förbannat. Det är en grammatik där det går att lära sig språket med regler till 80-90 procent, och sedan kunna utveckla sitt eget språk med hjälp av dessa. Mark Twain hade fel i sin essä "The Awful German Language". De som mest ser undantag i tyskan ser inte skogen för bara träd, vill jag påstå. Det är ju underbart med de förkättrade prepositionsramsorna - an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen, eller durch, für, gegen, ohne, um med flera, som bringar kosmos i det språkliga kaoset. I Sverige har vi t.o.m en berömd vissamling utgiven, som använts sedan 70-talet i undervisningen, av läraren Tage Wahlstedt i Örnsköldsvik, där han i ca 30 visor med sina klasser med gitarr sjunger fram den tyska grammatiken. Här finns veritabla pärlor; att öva konjunktiv i önskan med sången "Wenn wir was wären…" är en höjdpunkt när alla sjunger med i klassrummet!

Denna ordning i språket präglar också det som presenteras: en filosofisk utläggning, en kemisk förklaring eller en teknisk beskrivning blir mer lättbegriplig med tyskans handfasta begrepp om t.ex läge och riktning. Man behöver på tyska inte så ofta tvivla på det icke uppenbara som man försöker föreställa sig vid läsningen eller förklaringen. Jämfört med svenskan tänks tankarna på något vis i större och vidare ramar, men be mig inte att förklara hur det blir så … Hela begreppsapparaten gås igenom grundligare innan man kommer till slutsatsen, som skall bevisas.

I litteratur har var och en sina favoriter. För min del vill jag framhålla det utmejslade språket hos Thomas Mann (som jag skrev min C-uppsats om), diktkonsten i Faust, intensiteten i t.ex Kleists rättshaverist "Michael Kohlhaas" eller absurditeten som i Kafkas verk. Här finns förstås många fler författare och verk att nämna, men också många som tyvärr inte klarar sig lika bra som klassiker idag. Men litteraturen är en viktig ingång till den tyska historia som har skymts av de två världskrigen.

I Sverige är historien något som är pinsamt, omodernt (!) och många gånger irrationellt. Låt oss alltså inte fördjupa oss för mycket i den, tycker Medelsvensson. Själv tänker jag på att staden jag är uppvuxen i mitt i Sverige är över 700 år (och grundad med ett starkt tyskt inflytande), men ändå gjorde de obligatoriska studiebesöken som vi gjorde i skolan aldrig historien särskilt levande, trots att Örebro slott till sitt utseende verkligen är en fantasieggande borg. Det som hänt där var ju så väldigt långt tillbaka i tiden - alltså en väldigt svensk inställning. Men i Tyskland fanns det ju massor av människor som själva hade upplevt historien!

Ett svenskt undantag: en av de få orter i Sverige där man kan känna att historien är mer närvarande är örlogsstaden Karlskrona i Blekinge i sydöstra hörnet av landet. Här tillbringar vi sommaren med familj och släkt, och det finns massor av historier om inte minst svensk stormaktstid. Historien kommer nära på hemmaplan, och hela staden är därför ett levande världsarv. Men med resan i DDR 1984 begrep jag att här möter man historien i de flesta städer i landet. Inte minst landets styrelseskick var ju ett direkt resultat av den nära historien.

Ett år senare, 1985, var jag första gången i Västtyskland, på en sommarkurs för utländska studenter vid Johannes Gutenberg-universität i Mainz. Fyra mycket trevliga och givande veckor, som avslutades med sex dagar i Västberlin. Här gjorde vi bl.a en bussrundtur som sedan jag själv gjort till ett stående inslag i mina elevresor till Berlin. En mycket viktig plats att besöka, som får historien att "vibrera av liv" igen, är besöket i Plötzensee i norra Västberlin, som ju fungerade som fängelse före och under Hitlerdiktaturen. Besöket gjorde det väldigt tydligt att man på denna sida muren inte alls drog sig för att dra fram de mörka sidorna av den egna historien.

Det var först efter att ha erfarit dessa två sidor av det kalla kriget som min drivkraft in i språket blev just historien. Jag hade då studerat tyska i två terminer på heltid, och börjat få upp örat mer och mer för språkets variation och typiska melodi. För detta är numera en annan viktig drivkraft: att få andra att uppskatta detta språk som så länge dröjer med huvudinformationen i det verb som skall stå sist i satsen! Det är något speciellt med ett sådant språk. En vackert uttalad, lång tysk bisats med rätt melodi på slutet är i mina öron numera en riktig delikatess, och de av mina elever som kommer långt har ofta börjat få en känsla för bland annat detta.

Detta "Warum es so einfach wenn man es so wunderbar kompliziert machen kann?" (citat: okänd) som ibland blir en skarp kontrast mellan den nyttoinriktade, praktiska svenskan och den mer teoretiska och utredande tyskan är en starkt bidragande orsak till min fascination för de båda språkens skillnader. Det känns tryggt att inget skall behöva stå oförklarat i vissa tyska texter, när den svenska översättningen är klart mycket kortare. Detta är ju som sagt också en kulturskillnad: där tysken övertygar genom tydligt framlagda argument i rätt ordning är svensken mycket mera rakt på sak, vilket går hem i den egna kulturen men blir fel borta. Ett roligt exempel på skillnaderna upplevde jag en gång i Düsseldorf, där jag för mina medföljande svenska elever skulle direkttolka vad guiden i delstatsparlamentet berättade, och eftersom vi hade litet ont om tid men hon ändå ville berätta allt fick jag förkorta min framställning på svenska ordentligt. När guiden ibland lätt skeptiskt tittade på mig när jag komprimerat hennes information till ett minimum på svenska, så blev jag tvungen att avsluta ett instick av tolkning med: "Ja, Schwedisch ist eine kurze Sprache!" Både svenskar och tyskar skrattade.

Tyvärr så har ju den starka nyttoinriktningen på kunskaper i Sverige fört med sig negativa konsekvenser för just språkkunskaperna: från att ha varit ett av de länder där kunskaperna i ett tredje modernt språk varit mycket goda fram till för 10-15 år sedan, ser många nu en genväg i att det räcker med att kunna engelska. Språkstudier är ju arbetsamt, innan man kommer upp till en nivå då de börjar bära frukt och ge skörd, med personliga kontakter och nya insikter som annars inte skulle kommit till stånd. Men detta är unga människor i mindre grad beredda att göra, i de snabba knapptryckningarnas tidevarv. Allt kan ju komma till en på ett ögonblick ändå. Men med språk går det inte, och då blir många individer frustrerade och avvisande mot språkstudier.

Som germanskt språk är tyska lättare för svenskar att göra snabba framsteg i än t.ex franska. Man kan många gånger använda prefix, suffix och ordstammar som redan finns i modersmålet, lära sig hur skillnaderna normalt ser ut och därigenom få grepp om en okänd text. Likheten mellan tyska och svenska är många gånger större än mellan svenska och engelskan. Det är därför ironiskt att se att engelskans ord och konstruktioner tränger sig in i tredjespråksinlärningen, d.v.s att elever i allt större utsträckning tror att engelskans konstruktion också finns i tyskans, när det egentligen är modersmålet svenska som är mest likt tyskan. Detta är nedslående, och gör att man numera som lärare måste korrigera fel som inte alls fanns för 10-15 år sedan.

Jag skall ge några exempel. Engelskans raka ordföljd slår numera igenom i alla sorts satser när svenskar skall skriva tyska. Inte för alla, men för klart fler. Det gör att en sats med ett inledande adverbial, som t.ex 'idag' eller en bisats, får omvänd ordföljd på svenska och tyska, medan den raka ordföljden kvarstår på engelska. Idag åker jag till Stockholm är ordföljsmässigt helt i överenstämmelse med Heute fahre ich nach Stockholm. Men allt oftare översätter elever det med Heute ich fahre nach Stockholm, eftersom det ju på engelska heter Today I go to Stockholm. Detta måste man numera jobba bort, eftersom elevernas referens för det nya språket är engelskan, inte det egna modersmålet! Kan någon hjärnforskare förklara detta? Och puh! Som om det inte fanns tillräckligt att öva i skillnader mellan tyskans och svenskans ordföljd!

Ett annat exempel, som kommit de allra senaste åren, är att allt fler ungdomar tror att modala hjälperb numera behöver ett "att" i många fall, så som de har i engelskan. Hör här: 'Jag måste komma' blir allt oftare för en svensk Ich muss zu kommen (I have to come) och inte det självklara Ich muss kommen. Samma sak med 'Vi vill åka' blir allt oftare för en svensk Wir wollen zu fahren (We want to go).

Jag kallar ibland engelskan för ett "invasivt språk" likt de arter i naturen som tränger ut de arter som funnits sedan länge. Vissa kallar det t.o.m för ett 'mördarspråk', som tar kål på andra språk. Klart är i alla fall att det med en allt svagare behärskning av det egna modersmålet och en ökad användning av engelska uppstår nya svårigheter i tillägnandet av ett tredje språk.

Som en reaktion på detta har jag i många år varit engagerad i en förening och ett nätverk som heter Språkförsvaret. Vi arbetar med att bilda opinion för en svenska som verkligen används i alla domäner, för mångspråkighet och för språkförståelsen inom Norden, så att vi inte i onödan tar omvägen över engelskan. Och här vill jag påstå att svenskarna är värst i Norden, och alltid blir lika naivt förvånade över att "de förstod/svarade ju inte på engelska! I sådana lägen vill jag sätta en dumstrut på mina landsmän!

Att få chans att utvecklas och uppmuntras på många språk, i mitt fall tyskan, gör världen rikare, ger fler olika perspektiv och en öppenhet att saker som bara verkar vara på ett sätt faktiskt kan vara på ett annat. Låt många få göra den erfarenheten, utan den angloamerikanska likriktning som råder på många områden idag. Tyskan har för mig numer mycket tydligare blivit ett fönster mot en större värld, och ett sätt att se fler spår i det egna, svenska.

Olle Käll

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Förutom den största friskolekoncernen i Sverige, engelskspråkiga Internationella Engelska Skolan, finns det i Sverige numera engelskspråkiga internationella skolor och det engelskspråkiga IB-programmet. IB står för ”International Baccalaureate Diploma Programme” och är en tvåårig gymnasieutbildning som erbjuds på ca. 2 700 skolor i 147 länder.

Huvudkontoret ligger i Schweiz. I Sverige omfattar IB tre års studier, eftersom det första året är ett förberedelseår då svenska gymnasiekurser läses på engelska. Därefter följer den tvååriga IB-utbildningen. Det är samma kursinnehåll och prov för alla IB-skolor världen över, och IB-utbildningen ger tillgång till universitet över hela världen. IB-programmet finns på följande gymnasieskolor i Sverige: 

• IT-gymnasiet i Skövde

• Internationella Engelska gymnasiet Södermalm i Stockholm

• Täljegymnasiet i Södertälje

• Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg

• Haganässkolan i Älmhult

• International High School of the Gothenburg Region i Göteborg

• Carlforsska gymnasiet i Västerås

Dessutom finns IB-programmet på Scandinavian School of Brussels i Bryssel i Belgien.

Många nyanlända invandrarelever söker till IB-programmet, vilket leder till att de inte lär sig någon svenska såvida de inte väljer att läsa IB-kurserna svenska A (ger universitetsbehörighet i svenska) eller svenska B (ger inte  universitetsbehörighet i svenska) eller svenskkurserna inom det svenska skolsystemet: svenska som andraspråk grund, svenska som andraspråk 1, svenska som andraspråk 2 och svenska som andraspråk 3. De svenska elever som läser IB-programmet blir sämre på sitt förstaspråk svenska, eftersom alla ämnen utom svenska läses på engelska. 

IB-programmet finansieras liksom Internationella Engelska Skolan och de internationella skolorna av svenska skattemedel. Borde inte svenska skattemedel gå till studier på svenska, det samhällsbärande språket i Sverige? Finns det rentav en underliggande politisk agenda att göra engelska, som är lingua franca, dvs. det internationella språk som används i kommunikation mellan människor med olika modersmål, till det samhällsbärande språket i Sverige? En sådan utveckling måste vi bekämpa. Vårt vackra och ändamålsenliga svenska språk är värt att bevara som Sveriges officiella språk. Svenskan är vår och framtida generationers länk till tidigare generationer, vår historia och vårt kulturarv.

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en ledare i Expressen idag gisslar Naomi Abramowicz engelska sjukan, som grasserar i det offentliga rummet i Sverige. Hon rundar av artikeln med att konstatera:

”Stoppa engelska sjukan 

Kanske handlar engelska sjukan om att svenska reklamare tror att budskap går hem bättre på engelska, att det låter ballare eller mer tilltalande för en svensk publik. Eller så är det ett utslag av bristande självförtroende kombinerad med en vilja att vara ”rätt”. Varför vara provinsiell när man kan vara internationell? 

Men slafsig engelska är varken kosmopolitiskt eller coolt. Att hålla sig till svenska är en mycket bättre idé.” 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Sveriges Arbetsterapeuters webbplats - här något redigerad)

Nu sätter vi svenska definitioner av "occupation" och "activity" på pränt med skriften "Vad heter det på svenska? Grundläggande begrepp och perspektiv inom arbetsterapi."

Kunskapen om arbetsterapi och vårt unika perspektiv på människan behöver öka. Hos övriga i teamet vi jobbar i, chefer och andra beslutsfattare, samt hos personer som är i behov av arbetsterapi. För att nå dit, är det nödvändigt att vi har ett gemensamt och etablerat professionellt språkbruk på svenska, som bättre förmedlar vad som är speciellt med just arbetsterapi. 

De två mest centrala begreppen activity och occupation kallas ofta båda för aktivitet på svenska. Det behöver vi ändra på för att vår profession ska bli tydligare, inte minst i mötet med andra yrkesgrupper. Därför lanserar vi nu skriften Vad heter det på svenska? Grundläggande begrepp och perspektiv inom arbetsterapi. 

Med denna skrift hoppas vi kunna möjliggöra för svenska arbetsterapeuter och arbetsterapeutstudenter att på svenska benämna och diskutera arbetsterapins grundläggande begrepp och perspektiv, så att vi tillsammans tydliggör professionens roll. 

Samtidigt är definitioner alltid att betrakta som färskvara, som i samklang med forskning, teoretisk utveckling och genom en levande dialog, ständigt utvecklas. Vi hoppas att denna skrift ska inspirera till fortsatt diskussion om våra centrala begrepp inom arbetsterapi!

Beställ eller bläddra i skriften som e-bok, läs tillsammans med dina kolleger/kursare och diskutera hur den nya svenska begreppsapparaten påverkar er.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Följebrev)

Språkförsvaret bifogar en språkpolitisk enkät, som vi hoppas att samtliga riksdagspartier vill besvara före valdagen. Svaren kommer fortlöpande att publiceras på vår webbplats och/eller i vår nätdagbok. Den första publiceringen sker från och med den 6 augusti och därefter allteftersom svaren inflyter fram till valdagen.

Vi har inga synpunkter på svarens eventuella längd; respektive parti får stå för denna avvägning.

Vi hoppas på er medverkan i denna avstämning vad gäller aktuell svensk språkpolitik.

Med vänlig hälsning

Språkförsvarets styrelse

Hur mår svenska språket?

1. En enhällig riksdag antog 2009 en språklag, som reglerar svenska språkets ställning. Hur ser ert parti på språklagen? Har språklagen motsvarat förväntningarna? Eller bör språklagen skärpas?

2.Anser ert parti att det föreligger ett hot mot svenskan som samhällsbärande språk och att det sker domänförluster till engelskan, särskilt inom högskolan och affärsvärlden?

3. Det har förekommit vid inrikesflygningar i Sverige att säkerhetsinstruktioner enbart har meddelats på engelska. Hur ser ni på detta?

4. Svenska ministrar har vid olika tillfällen hållit tal på engelska i Sverige utan att talen sedan har översatts till svenska. Hur rimmar detta med § 5 i språklagen?

5. I SVT och Sveriges Radio förekommer det ibland att intervjuer på engelska översätts mycket knapphändigt. Många svenska medborgare, särskilt äldre, har bristande kunskaper i engelska, bland på grund av otillräcklig i undervisning i engelska i grundskolan, eller inte alls. Hur ser ert parti på detta?

6. Hur stor plats anser ert parti att svenskundervisningen bör ta i grundskolan och gymnasieskolan, exempelvis procentuellt eller i antal timmar?

7. Anser ert parti att det är rimligt med skattefinansierade skolor som undervisar på ett främmande språk (läs: engelska) i upp till 50 procent av tiden i grundskolan och i samtliga ämnen utom svenskämnet i gymnasiet?

8. Hur bör undervisningen i svenska för invandrare enligt ert parti organiseras på effektivast möjliga sätt?

9. Vad anser ert parti om kravet på grundläggande kunskaper i svenska för att kunna få svenskt medborgarskap?

10. Anser ert parti att det är viktigt att svenskan överlever som ett fullödigt, vetenskapligt språk? Anser ert parti att svenskans ställning inom högre utbildning och forskning är tillfredsställande? Om inte vad bör göras åt saken?

11.  Anser ert parti att svenska högskolestuderande alltid ska garanteras rätten att följa undervisningen på sitt eget modersmål och att de ska kunna välja mellan svenska och engelska som undervisningsspråk?

12. Anser ert parti att svenskans ställning i EU är tillfredsställande? Om inte, hur bör läget förbättras? Anser ert parti att svenska regeringsföreträdare och EU-parlamentariker i tillräcklig utsträckning använder svenska i alla EU-sammanhang där det är möjligt?

13. Allt färre svenska skolelever studerar idag stora EU-språk som tyska och franska. Är denna situation oroande? Om ja, vilka motåtgärder krävs i så fall?

14. I dag domineras i synnerhet det kommersiella tv-utbudet i Sverige av engelskspråkiga filmer och serier. Anser ert parti att denna situation är tillfredsställande? Om inte, bör den åtgärdas på något sätt?

15. Vissa offentliga institutioner, kampanjer, projekt, byggnader som DIGG (myndighetsförkortning), Hack for Sweden, Stockholm Waterfront, Mall of Scandinavia, efterleden Airport i stället för flygplats, och många fler har idag enbart engelska namn. Anser ert parti att det har betydelse om dessa namnges på svenska eller engelska? Vilken princip för namngivningsprincip bör tillämpas?

16. Språklagen omfattar endast det allmännas, det vill säga myndigheternas, kärnverksamhet. Hur ser ert parti på att företag publicerar reklam eller varumärken enbart på engelska? Vilka effekter har detta på svenska språkets ställning? Är det önskvärt att beivra detta slags reklam?

Språkförsvarets styrelse

8/7 2018

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

En skyskrapa planeras vid Telefonplan i Stockholm. Den ska heta "Tellus tower" när den står färdig.

Antagligen anser man att ordet "tellus" är fyndigt, eftersom det på långsökt sätt kan föra tankarna till "tele". Dåv. LM Ericsson hade ju sitt huvudkontor på platsen under många år.

Jag förstår dock inte varför man vill ha med ordet "tower" i namnet. Hade man istället kallat byggnaden "Tellustornet" hade jag accepterat det.

Arne Söderqvist

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

En gång i tiden var ordet ’simpel’ beteckning för något, eller någon, med enbart mycket enkel, okomplicerad utformning eller karaktär osv. Så småningom kom ordet att förändras och beteckna en mer eller  mindre, nästan föraktlig egenskap för att till slut praktiskt taget försvinna till bruket. När sedan engelskan började göra sitt triumfatoriska segertåg i svenskan, återuppstod ordet simpel i sin semantiskt sett ursprungliga betydelse, åtminstone till  bruket, som i NTF:s annons i BT för en tid sedan, där man försökt väcka intresset för ”Simpla saker”, åter något enkelt och lättfattligt för svensken i gemen. På engelska hade det dessutom uppstått ett nytt ord baserat på det första, nämligen simpleton en enkel, nästan enfaldig människa. Det är egentligen ingen dum idé, för nutidens svenskar nöjer sig bara med att ’gapa och blunda’, dvs. svälja vad som blir serverat av nya – spännande – ord och utan någon som helst självkritik. I synnerhet gäller det barnspråk!

Det hela började en gång så vackert, när Alice Babs slog ett lekfullt slag för barnslighetens införande i vårt vuxenspråk genom att sjunga en pedagogisk visa om vad som var sanning eller allvar, för enkelhetens skulle utformat med uttrycken ”på låssas” och ”på riktigt”! Men det var då mer ägnat yngre medborgare som nyss har släppt nappen och var inte med på den tiden, då den nya formen av ’barnsvenska’ myntades eller som dagens naivisering  av vårt språk sorgligt nog motståndslöst har lett till, ”såklart”! Men den tendensen  håller tyvärr i sig och även dessa plantor växer ju förhoppningsvis upp så småningom och ska ha lämnat ’allt som barnsligt var’ för att börja använda ett moget och för alla medborgare mindre barnsligt språk. Ur den synvinkeln och när man hör garvade politiker använda ’såklart’ och andra uttryck direkt från vaggan, undrar man ängsligt hur det står till med mogenheten hos dessa bärare av det politiska förtroendet hos sina väljare! När det gäller förtroendet för dem själva, är det uppenbarligen grundmurat, i synnerhet när det gäller den så kallade svengelskan, dvs. engelska lånord som införlivas i svenskan, oftast i sin ursprungliga dräkt, dvs. som rena engelska ord men lika ofta mer eller mindre stympade för att passa det svenska uttalet! Det skulle glädja mig att kunna ställa upp alla sådana till beskådande, men de har börjat anta sådana proportioner, att det säkert skulle krävas en separat bok för att redogöra för bara en del av de mest blomstrande underverken.

Det finns emellertid en ännu allvarligare invändning mot lånord i varje språk, som visar att det inte är helt riskfritt ens i språk att hänsynslöst bemäktiga sig ord från ett främmande språk, för med tiden kommer även de ord som man lånar från ett annat språk att bli mer eller mindre ovanliga eller till och med falla ur bruk även i det språk de kommer från och i sin tur ersättas med ett nytt ord med samma betydelse eller – vad som kanske är ännu värre – förlora sin ursprungliga betydelse! Ett numera vanligt ord, som till ursprunget absolut aldrig skulle kunna skyllas för att ha uppstått i barnspråket utan brukats av vuxna, mogna människor, närmare bestämt inom kontorsbranschen. Inom det hektiska kontorslivet fanns alltid behovet att jämföra det skrivna verket med ett annat, eller någon annans, man kolla-tionerade arbetet. Hela denna procedur var naturligtvis underställd en annan verksamhet, som innebar en kontroll: man måste alltså slutligen kontrollera arbetets riktighet. Båda dessa, nästan liknande ord smälte så att säga så småningom ihop    och efter att ett antal ord hade blivit kollationerade och sålunda blivit kontrollerade, var det naturligt att man för enkelhetens skull ’förföll’ till förkortningar. Om  man vill beskriva en liten historieutveckling i miniformat, så kanske man kan skylla på den tidens tidsbrist att man helt enkelt skrev ’kollat!

Ingen hade väl i början av 1900-talet kunnat drömma om, att av dessa olika typbeskrivningar  skulle skapas ett eget och praktiskt taget allmängiltigt, nytt ord, ’kolla’, utgående från en förkortning av ovannämnda ord och markerande en avslutad genomgång av ett dokument, utformat som enkel rapport i meningar som ’Har du kollat…’, till slut kanske istället för att skriva ut hela det långa ordet! Men denna praktiska förkortning kunde säkert ha fått fortsätta att i relativ ostördhet fylla sin praktiska funktion, om det inte med begärlighet och långt in i teve-åldern hade övertagits av samma unga klientel, som då på sin tid hade börjat frossa i meningar som ”Är det på riktigt?” följt av den lugnande meningen, ”Nej, det är på låssas!”

Så nu ’kollar’ man till höger och vänster i detta entre-prenörsstinna land som Sverige har blivit, från ord med ursprungsbetydelsen till utrop från förväntansfulla ungdomars terminologi, när de ’kollar på’ teve!! Snart har väl det uppväxande släktet helt glömt bort, att det finns ett gammalt,

hederligt ord som heter ’titta (på)’!

Denna och många andra utvecklingsexplosioner inom lingvistiken, dvs. det praktiska språkbruket för dagen, leder vidare till en likgiltighet hos allmänheten för korrektheten, t.ex när det gäller ordens uttal, en mycket förrädisk utveckling! För att ta exempel på uttalet är engelskan särskilt känsligt, när det gäller att överföra ett ord till ett annat språk i form av ett lånord. Den engelska pluralformen ’-s ’, som i ’Books’, har mycket bestämda, fasta regler: i princip tonande ’s’[z] efter tonande ljud, företrädesvis då vokaler. När ett engelsk ord dyker upp i svenskan, dvs. som lånord(för att, skämtsamt sagt, aldrig återlämnas!), är det första som händer, att plural-s blir tonlöst[s], helt enligt svenska uttalsregler! Det kan då hända, att denna förvandling av ett ’oskyldigt’, engelskt[z] - om det vill sig illa - i ett engelskt ord som deckare[uttalas dɪˈsi:s], och betyder’dö’/verb/resp.’död’, ipluralis/’deceases’/, skulle komma att uttalas[dɪˈsi:sɪz]!Ett ord som ’disease’[dɪˈzi:z], som betyder ’sjukdom’, skulle då komma att uttalas [dɪˈzi:zɪz]!

Man kan kanske lätt tänka sig den förvirring, som skulle uppstå om man inte skulle kunna skilja på ord som betyder ’död’ och ’sjukdom’! Svenskan har ju praktiskt taget aldrig tonande ’s’! Det kan gå så långt, att svensken använder ’s’ genom att alltid uttala ’s’ tonlöst, så att ordbetydelsen skulle i grund föränd-ras. Ett sådant ’sammelsurium’ när det gäller olika fall av tonlösa och tonande ’s’, skulle generellt säkerligen ovillkorligen förorsaka förvirring hos den med s:ets varierande uttal obekante svensken i gemen! För att råda bot på sådan osäkerhet, rekommenderas noggrannt studium av ”An Outline Of English Phonetics” av Professor Daniel Jones.

Det är liknande oregelbundenheter och skillnader i engelskans och svenskans, som bildar grunden till det löjeväckande bruket av engelska lånord i svenskan. Exemplen är oräkneliga, varvid antalet svenskar, som lever i den tron, att de kan tala engelska, på så sätt gör sig löjliga, dels inför infödda engelsmän, dels inför i engelska korrekt och gediget utbildade svenskar. Praktiskt taget varje dag myllrar det av svenskar - inom alla samhällsgrupper, i radio- eller teveutsändningar - som talar felaktig – och skrattretande engelska.

En av de mest bekymmersamma tendenserna i den engelska, som talas av dem som tror att deras engelska är korrekt, är ’halvöversättningar’: man säger att ’något sticker ut’(korrekt svenska ’sticker av’; se SAOL), man skriver i annonserna om teve-programmen t.ex ”2⅕ män”(helt enligt engelskt bruk: skulle egentligen vara ’2⅕  man’; jfr svenskans ’2⅕ äpple)! Jfr vidare: ’Alla passagerarna förlorade sina liv’ med  ’All the passengers lost their lives’; jfr således den semantiskt och enligt svenskt språkbruk riktiga ”…förlorade livet”!). Inflytandet från engelskan, som givit oss beteckningen ’svengelska’, kan naturligtvis vara förståeligt frestande, när det gäller den så kallade gemene man, men det är  värre att försöka förstå, hur en akademiskt utbildad person som t.ex professor Östen Dahl med ett jämförelsevis brett register av skriftverksamhet kan förmå sig till att skriva, att han inte är bekväm med att göra något, vilket avslöjar, att han visar sig ha givit efter för en rent bokstavlig översättning till svenska av engelskans idiomatiska uttryck ’to be comfortable’, trivas/med! Vidare omtyckta svengelska uttryck är ’att sätta ned foten’(’put one’s foot down’) istället för det traditionella ’slå näven i bordet’. En förvånande och fullkomligt klumpig och för ett annat lands språkkultur fjäskiga översättning till svenska av det tyska uttrycket ’Zivilkourage’ som då blir civilkurage istället för det vanliga ’mod/et/! Väldigt ofta är det kanske tyvärr lättja som driver svenskar att helt eller delvis skapa ett nytt ord, byggt på en  engelsk förlaga, dels beroende på att man inte kan hitta en korrekt svensk [öv]ersättning i hastigheten, dels att man nog är lite stolt över att känna till ett nytt, engelskt ord – även om det är en halvmesyr! Så verkar det vara med ’nyord’ som t.ex  briefa(ung. ’säga i korthet’), poppa[upp](’dyka upp’). En del lånord(,alltför många,) vittnar tyvärr om bristande kunskaper i engelska, när man helt enkelt och fräckt bara använder det engelska ordet, som t.ex incident(’händelse’), outstanding (’enastående), hinta(’antyda’), detta senare ett riktigt grovt erkännande av bristande kunskaper i båda språken, även om det nu finns gott om ursäkter, t.ex att man tycker, att man har fått en ny vinkling och sålunda berikat(?) vårt språk. Hela idiomatiska uttryck faller också alltför ofta offer för ovanstående lättja(eller okunnighet), som t.ex som ”Gjorde du?” istället för ’Gjorde du det?’” I vissa fall borde aldrig någon av ovanstående utvägar accepteras, som t.ex ’för din informa-tion(for your information)’, ’kan du hålla det emot mig(can you hold it against me)’, ’det gjorde min dag(it made my day)’, if/you ask me(om du frågar mig’, ’sätta ned foten(put your foot down)’=vara bestämd’, ’hela tiden/ev. jämt always), ev. jämt/’. Den modernare vinklingen av manipulationen gäller, som redan antytts, även genuint rena semantiska uttryck: det borde slutgiltigt och ovedersägligt förklaras, varför man överhuvudtaget inför engelska ord i svenskan, som alltid visar sig redan finnas i svenkan. Vad finns det för anledning att börja använda lånord som t.ex ’trig’, engelska för – i vidare bemärkelse – ’sätta igång något’, ’öka intensiteten’, få någon eller något att förstärka ansträngningen i en handling. t.ex ’han triggades(=fick honom)att göra det ena eller det andra’! Samma föga lingvistiska exempel finns i ord som ’testa’= prova/på, ’grit’ för det svenska ’/gott/gry’, föreslaget som ’nytt’ lånord av en professor i psykologi(!). Förmodligen beror denna jublande, rent barnsliga ’lånordsfeber’ utav en sorts ’högfärdssjuka’, som vill  visa hur duktig man är i engelska(?)!

I ett av de färskaste, svenska korsorden gavs som lösenord ordet ’sippa’, (av det engelska ’SIP’, dvs. ’läppja på’)! I en amerikansk film rapporterade en FBI-agent att det tidigare hade stått två ’vannar’ parkerade utanför ett hus(av det engelska ’van’, korrekt engelsk pluralisform ’vans’, paketbil)!      

En annan sorglig tendens är att börja bruka både ett nytt ord och ett nytt begrepp samtidigt och få en helt missvisande beteckning. När den nya ’racketsporten’ pade’l introducerades i Sverige helt nyligen, en sorts enklare och förvanskad blandning av badminton, tennis och squash, talade man om och uttalade ordet som om det gällde ett spel med paddel, den ’åra’ som användes i kanottävlingar, men beskrev fenomenet, som ju egentligen var en sorts mindre racket, i tidningar i form av det genuina spanska ordet med betoning på sista stavelsen enligt spanska uttalsregler. Kommentarer överflödiga om man händelsevis inte upptäcker detta  virrvarr som uppstår i ordbetydelsen, när till synes likabetydande ord med en viss skillnad i stavningen, ändå inte skils åt i betydelsen, dvs. den så kallade semantiken! Man talar t.ex inte om paddel, när man spelar squash, bara när man  för fram en kanot, dåman  paddlar [med paddel], o.s.v. De spanska initiativtagarna till sporten(i Borås)’padels’ införande i Sverige, blev mycket överraskade, när de fick upplysning om vad ’paddel’ egentligen betydde för en svensk, nämligen som sagt att ’paddla en kanot’! 

Bara t e n d e n s e n att (,fortfarande otroligt likgiltigt inför båda språkens bäst kvalitet,) bara strunta i en nödvändigt korrekt översättning, torde vara beklämmande och ödesdigert för renlärigheten och klarheten i ett kulturbärande språk!

Renlärigheten hos ett språk visar sig också i hur mycket man känner för sitt eget språk och dess uttrycksmöjligheter. Denna känsla kan inte precis sägas vara direkt slående numera, när det gäller svenska språket sådant som det manifesteras i tidningsspalter och de flesta andra publikationer. Bruket av lånord verkar i allmänhet vara en tvivelaktig högtidsstund för författarna av insändare, teve-rapporter, tal- och skriftspråkstexter och annat ägnat att delges allmänheten i form av underhållning eller upplysning. Det finns i första hand åtminstone två, mer eller mindre oöverstigliga hinder för t.ex icke-engelskspråkiga att förstå ett engelskt textmaterial i form av lånord: är ordet för det första okänt för läsaren är det också naturligtvis omöjligt att förstå om kanske turligt nog till och med rent av oviktigt för sammanhanget och av lättförståeliga skäl gäller det i synnerhet lånorden. När dessa kommer från något anglosaxiskt språk - i England, Australien, USA, Nya Zealand, Sydafrika. - kan det verka harmlöst och framstå för läsaren mer eller mindre självklart.

Till slut några skriande ospråkliga exempel på självsvåldigt missbruk av s.k lånord i ovanligt utförande: swisha, dissa, briefa, ledsen(=’tyvärr’), osv.!

Som exempel på en förvirrad och om det svenska språkets korrekta bruk okunnig allmänhet, förtjänas kanske också påpekas följande märkliga nymodighet i ett reklamutförande(?): 

I teve-reklamen för företaget "Zmarta" avslöjas  en grav okunnighet om språk hos den eller de uppfinnare av ett ord, som inte har något etymologiskt, eller i sin här nämnda form ens lingvistiskt berätti-gande, eftersom det i sitt avsedda bruk strider uttalsmässigt (och i stavningen)från det vedertagna uttalet i svenska språket av ’s’!.  Inte ens i något av de oss idag kända språken skrivs eller uttalas ’s’ tonande förutom i franska och engelska i vissa ställningar(, men i t.ex polska, a l d r i g)  och i /ny/grekiska enbart framför konsonanterna  b  g  d  z  l  m  n  r !  I ryska skrives ’s’ enbart som ’c’[s], och (med tonande s-uttal)som з.

Henry Thorson,

medlem av ’Språkförsvaret’; fil.mag., pensionerad språklärare (eng/ty/fra/spa/ry). Klassisk linje på gymnasiet (latin och grekiska). Utgivare av ’Spansk övningsbok’, Franska översättningsövningar (under nyredigering). Författare till nio underhållningsromaner.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I ett tidigare inlägg i denna nätdagbok berättade Christina Johansson om sin rundtur nyligen i och utanför Skrapan på Södermalm i Stockholm. Hon både noterade och fotograferade engelskspråkiga företagsnamn och skyltar. Här ett urval av foton (det finns många, många fler):

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)