Senaste inläggen

Av Nätverket Språkförsvaret - Fredag 20 maj 19:36

  

Jag kan bara hålla med! Varför går våra skattepengar till lurendrejare och fifflare, vilkas "verksamheter" dessutom försvagar det svenska språkets ställning på fullständig kontrakurs med språklagens intentioner om svenska som landets officiella och gemensamma huvudspråk?


Engelska är det sista språk som behöver mer plats i svensk skola, då svenskar sedan många år redan tillhör den absoluta världstoppen vad gäller engelskkunskaper även vid traditonell undervisning på svenska. 


Det är det svenska språket som behöver stärkas och denna fråga måste på allvar diskuteras inför valet!

Likväl är det viktigt att kunskaper i andra, för Sverige viktiga främmande språk, stärks.


Per-Owe Albinsson


(Denna dagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Fredag 20 maj 10:00

Hurra! Hurra! Ukraina vann en jordskredsseger i årets Eurovision i Turin. Den ukrainska låten "Stefania" med Kalush Orchestra segrade! Segerlåten var dessutom på förhand segertippad. Det visar också vilken stor solidaritet som finns i Europa och i världen för Ukraina. Putins brutala krig bara fortsätter och fortsätter. Eurovisionsegern kan i alla fall bli en liten tröst i  allt elände. Segerlåten sjöngs givetvis på ukrainska. Ukrainarna är väldigt stolta för sitt fosterland och sitt modersmål. På detta sätt vill ukrainarna också visa sin identitet och tradition. 


Värdlandet sjöng låten "Brividi" på italienska. Italienska schlagersångare sjunger alltid på sitt modersmål i ESC-tävlingar. Men även Nederländerna och Spanien sjöng denna gång på sina respektive modersmål, dvs. holländska och spanska. Det blev en positiv omväxling i sångtävlingen! De svenska ESC-sångarna sjunger då alltid på engelska. Är det inte snart dags att åter sjunga på vårt modersmål? Varför inte redan 2023?


Den svenska representanten Cornelia Jacobs med den engelska låten "Hold me closer" placerade sig på en fjärde plats i lördags. Det verkar nästan som Cornelia har brittisk bakgrund, eftersom de svenska kommentatorerna på SVT1 uttalade hennes  efternamn på engelska /jeikobs/. Hörde eller uppfattade jag det kanske fel?


Men kvällens överraskning och absoluta höjdpunkt var väl ändå när italienskan Gigliola Cinquetti framförde sin vinnarlåt "Non ho l'eta" från 1964 i Köpenhamn. Den är fortfarande fantastiskt bra. Den håller ännu! Den är så att säga "hållbar". Jag säger bara "douze points"!, som det hette en gång i tiden.


Vi får se vad som händer i Eurovisionens melodi-och sångtävling 2023?


C-G Pernbring    


(Insändaren publicerades i Norra Skåne/NSK, Hässleholm/Kristianstad, och i HD den 19/5 2022. Båda tidningarna publicerade den något längre versionen.)

      

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Av Nätverket Språkförsvaret - Fredag 20 maj 08:00

Svar från Socialdemokraterna, kontaktperson: Ulla Bab Rydbeck, politisk sekreterare, ulla.bab.rydbeck@riksdagen.se 070-513 13 97

 

Frågor till de politiska partierna inför valrörelsen 2022

 

Avdelning A                      Språklagens ställning och användbarhet

 

1. En enhällig riksdag antog 2009 en språklag (SFS 2009:600), som reglerar svenska språkets ställning. Hur ser ert parti på språklagen? Har språklagen motsvarat förväntningarna? Eller bör språklagen skärpas?


Svar: Vi ser positivt på den språklag som antogs 2009, den har motsvarat förväntningarna.

 

B                                     Svenskans ställning i skolan

 

2. Hur stor plats anser ert parti att svenskundervisningen bör få i grundskolan och gymnasieskolan, exempelvis procentuellt eller i antal timmar, så att det stämmer överens med Sveriges språklag?


Svar: Antalet undervisningstimmar i svenska finns beskrivet i timplanen och här har Skolverket nyligen gjort en översyn. Antalet garanterade undervisningstimmar i svenska eller svenska som andraspråk omfattar 1490 timmar i grundskolan. Därmed är svenskan det största ämnet och det är bra. När det gäller gymnasiet vill vi införa att alla gymnasieprogram som utgångspunkt ska ge grundläggande behörighet till högskolan och det motsvarar godkänt betyg i svenska 2 och 3.

 

3. Hur ser ert parti på att skattefinansierade skolor undervisar på ett främmande språk (läs: engelska) i upp till 50 procent av tiden i grundskolan och i samtliga ämnen utom svenskämnet i gymnasiet?


Svar: Utmaningen vi ser är inte att det finns möjlighet att välja skolor med en viss språklig inriktning, utan problemet uppstår när det blir ett sätt att tjäna pengar. På den skolmarknad vi ser idag finns det exempel på skolor som marknadsför sig med internationell inriktning men samtidigt gör vinst på att ha färre lärare och lägre löner.

 

4. Hur bör undervisningen i svenska för invandrare enligt ert parti organiseras på effektivast möjliga sätt?


Svar: Vi vill utveckla en effektivare och mer individanpassad SFI. Det ger bättre förutsättningar att kombinera SFI med annan vuxenutbildning och yrkesutbildningar som leder till jobb. Många kommuner har en hög andel privata anordnare av SFI och kvaliteten och likvärdigheten varierar. För att öka kontrollen av kvaliteten inom vuxenutbildningen och SFI har regeringen nu gett Skolinspektionen i uppdrag att granska även privata utbildningsanordnare och inte bara kommunala.   

 

5. Vad anser ert parti om kravet på grundläggande kunskaper i svenska för att kunna få svenskt medborgarskap?


Svar: Att kunna språket och känna till de grundläggande förhållandena i landet är viktigt för att vara inkluderad i samhället. Vi tror att det blir ett incitament att lära sig svenska och skaffa sig grundläggande kunskaper om det svenska samhället om det finns ett språkkrav.



C                                     Svenskan som komplett, samhällsbärande språk

 

6. Anser ert parti att det är viktigt att svenskan överlever som ett fullödigt, vetenskapligt språk? Anser ert parti att svenskans ställning inom högre utbildning och forskning är tillfredsställande? Om inte vad bör göras åt saken?


Svar: Kunskaper i svenska språket är en nyckel till både jobb, studier och sociala interaktioner. Det är viktigt att svenska språket står starkt i alla delar av samhället, från förskolan till högre utbildning och forskning. I dagsläget ser vi att det är särskilt viktigt att stärka förskolans språkutvecklande arbete.

 

7. Anser ert parti att det föreligger ett hot mot svenskan som samhällsbärande språk och att det sker domänförluster till engelskan, särskilt inom högskolan och affärsvärlden?


Svar: Vi ser att det är viktigt att svenska språket står sig stark både inom näringsliv och akademi, men att det samtidigt är det viktigt att värna den akademiska friheten. Vår bedömning är att inom den svenska affärsvärlden har svenskan en stark ställning även om det givetvis talas andra språk vid internationella kontakter.

 

D                                     Svenskans ställning i EU

 

8. Anser ert parti att svenskans ställning i EU är tillfredsställande? Om inte, hur bör läget förbättras? Anser ert parti att svenska regeringsföreträdare och EU-parlamentariker i tillräcklig utsträckning använder svenska i alla EU-sammanhang där det är möjligt?


Svar: Svenskan är ett av EU:s officiella språk och för oss är det viktigt att alla officiella språk har samma ställning inom Europaparlamentet. Våra ledamöter har rätt att tala och skriva på svenska, och alla parlamentets dokument offentliggörs på svenska. Tal och inlägg på officiella möten kan följas av allmänheten via nätet, där de i regel även kan få tillgång till tolkning till svenska. Flerspråkigheten i Europaparlamentet är en förutsättning för demokratin och att parlamentet ska vara öppet och tillgängligt för medborgarna.

Det finns tolkning till och från svenska på officiella utskottsmöten och plenarsammanträden i Europaparlamentet, men det finns tillfällen med inofficiella möten och sammankomster där tolkning inte kan erbjudas och där framför allt engelska används.

 

Våra parlamentsledamöter och regeringsföreträdare använder det språk de känner sig bekväma med och som är lämpligt utifrån sammanhanget. Vi gör ingen kartläggning över i vilken utsträckning våra företrädare använder svenska eller engelska men språket ska inte vara ett hinder för att delta i officiella EU-sammanhang.

 

9. Allt färre svenska skolelever studerar idag stora EU-språk som tyska och franska. Påverkar detta Sveriges ställning i EU på sikt? Om ja, vilka motåtgärder krävs i så fall?


Svar: Språkfärdigheter är en nyckelfaktor för Sveriges ställning i Europa och världen. Språk öppnar både dörrar och perspektiv men är också en viktig kompetens, inte minst för ett exportland som Sverige. I sin översyn av timplanen har Skolverket föreslagit att det ska utarbetas en nationell språkstrategi för hur kunskaper i minst två språk utöver modersmålet kan bli verklighet i samhället och det är intressant att titta på.

 

Eftersom alla EU-medborgare har rätt att ställa upp i val till Europaparlamentet kan man inte kräva att ledamöterna talar fler språk än sitt eget, men som i alla andra internationella sammanhang är det en fördel om man behärskar ett språk som de flesta andra i parlamentet har som andraspråk, vilket oftast är engelska. Det finns en tendens efter att Storbritannien lämnade EU-samarbetet att framför allt franskan har fått en större betydelse. Att franskan eller tyskan framöver kommer att ersätta engelskan som andraspråk är ingen utveckling vi uppmuntrar. Men givetvis är det bekymmersamt på ett generellt plan att allt färre svenska skolelever väljer att studera tyska och franska. Det är språkkunskaper som ofta är värdefulla både inom politiken och näringslivet.

 

10. Vad är er inställning till att svenska inte längre alltid används vid kontakter med andra nordiska länder i offentliga sammanhang?


Svar: I det officiella nordiska samarbetet används danska, norska och svenska som arbetsspråk. Vid möten i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet sker tolkning vid behov mellan finska, isländska och skandinaviska, men aldrig mellan de skandinaviska språken. Vid sekretariaten för Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet och Nordiska kulturfonden är danska, norska och svenska också arbetsspråk.

 

Att våra regeringsföreträdare och parlamentariker pratar svenska eller skandinaviska på möten med nordiska ministerrådet eller på nordiska rådet är mer regel än undantag. Att våra politiker kan prata sitt modersmål i mötet med sina nordiska kollegor bidrar ofta till en trygg och avslappnad stämning. Men att möjligheten också finns att använda engelska när det behövs är inget vi tycker är dåligt. Vi kan inte kräva av företrädare från till exempel Finland och Island att de ska kunna förstå och tala skandinaviska. Vi måste kunna mötas på lika villkor och avgöra från situation till situation vilket språk som är lämpligt i officiella och inofficiella sammanhang.

 


E                                     Svenskan i media

 

11. I dag domineras i synnerhet det kommersiella TV-utbudet i Sverige av engelskspråkiga filmer och serier. Anser ert parti att denna situation är tillfredsställande? Om inte, bör den åtgärdas på något sätt?


Svar: Vi tycker det är viktigt att det finns ett allsidigt utbud av filmer och serier på olika språk, inte bara svenska och engelska. Public service har ett särskilt ansvar för att erbjuda filmer och serier på det svenska språket, vilket balanserar det kommersiella utbudet.

 

12. Hur ser ert parti på public service uppgift att ha ett särskilt ansvar för svenska språket? Behövs konkreta regler?


Svar: Public service har ett ansvar för det svenska språket men även ett ansvar för våra minoritetsspråk.


F                                      Svenskan i offentliga sammanhang


13. Vissa offentliga institutioner, kampanjer, projekt, byggnader som Stockholm Waterfront, Mall of Scandinavia, efterleden Airport i stället för flygplats, och många fler har idag enbart engelska namn. Anser ert parti att det har betydelse om dessa namnges på svenska eller engelska? Vilken princip för namngivningsprincip bör tillämpas?


Svar: Ibland kan engelska namn användas för att appellera till en internationell publik, eller för att ett projekt ska ingå i ett internationellt sammanhang. Varje institution, kampanj, projekt eller byggnad som ska namnges bör göra det efter dess specifika omständigheter. 

 

14. Språklagen omfattar endast det allmännas, det vill säga myndigheternas, kärnverksamhet. Hur ser ert parti på att företag publicerar reklam eller varumärken enbart på engelska?


Svar: Det är inte önskvärt att politiken styr på vilket sätt företag väljer att kommunicera.

 

Vilka effekter har detta på svenska språkets ställning?


Svar: Vi anser att svenska språkets ställning i grunden är stark.

 

Är det önskvärt att beivra detta slags reklam?


Svar: Nej.


G                                     Svenskans ställning i ert parti


15. Vad har ert parti för tanke om svenskans ställning på lång sikt i Sverige?


Svar: Vi ser att på lång sikt står det svenska språket starkt, men givetvis påverkas alla språk av sin omvärld.

 

16. Varför har Ert parti ingen utpekad språkpolitisk talesperson?


Svar: S-ledamöterna i Kulturutskottet ansvarar för olika områden. Hans Hoff ansvarar för följande frågor: litteratur, läsande, bibliotek, språk- och tolkfrågor, Kungliga Biblioteket, Institutet för språk och folkminnen, Myndigheten för tillgängliga medier samt kultur i arbetslivet.

 

Inte heller någon uttryckt språkpolicy, som är kopplad till svenska språkets ställning och tillämpningen av språklagen? Är språkfrågan för oviktig för partiet?


Svar: Socialdemokraterna vinnlägger sig om att i kommunikation och texter använda sig av ett tydligt, enhetligt och begripligt språk. Vi använder oss bl.a a av Myndigheternas skrivregler, Svenska Akademiens ordlista och rekommendationer från riksdagens språkvårdare. Vi anser att språkfrågan och språkvård är en viktig uppgift och vi följer råd och rekommendationerna som är grundade på vetenskap och erfarenhet.

 

***

Svar önskas helst före den 30/5, varvid svaren publiceras i den ordning de inkommer. Svaren kan skickas till sprakforsvaret@yahoo.se eller via post till Språkförsvaret, Spånga kyrkväg 616, 16362 Spånga


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)



Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 19 maj 15:00


   


...och framförallt för att vi slapp någonting "häftigt" på utrikiska!


Sunt förnuft 

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 19 maj 11:31

Hej igen Lena Lind Palicki – jag brukar ju skriva till dig utan att få respons, men ändå…


Som prenumerant nödgas jag ta del av dina spalter utan att kunna gå i svaromål, eller få kommentera. Den språkliga aktivism som du för fram i den moderata SvD förvånar mig.


Att du i en senare spalt framhåller att den offentliga språkvården har godkänt ”hen” som genuslöst pronomen, innebär knappast något skäl numera, då Språkrådet och Svenska akademien nu är mer politiskt korrekta än språkvetenskapligt korrekta (”de ’uttalas’ dom”) De här institutionerna är tyvärr inte längre lika auktoritativa som tidigare.


Tyvärr för hen-ivrarna sin tes utan att förklara varför inte det traditionella ’den’ kan få fortsätta att vara unisex-pronomen; danskarna kallar ju ’den’ för faelles-kön – gemensamtkön, och så sedan länge i svenskan: ”den som spar …” Att det vore respektlöst att benämna en person med den faller på sin egen orimlighet. Så har F-kassan gjort i mer än 50 år (den försäkrade…den får…) och nu senast Torbjörn Elensky i sin senaste bok Absolut text.

Som argument för hittepåpronomenet hen för man ofta, i progressiva sammanhang, fram att folk har rätt att definiera sin egen könstillhörighet. Nyligen fick en lärarinna i den svenska skolan reprimand för att hon vägrade kalla en elev – en pojke – för hen. Men i svensk sjukvård tvingas karlar att kallas för sjukskötERSKA och tilltalas ”syster”, mer viktigt än så var det inte med att få välja eller behålla  sitt kön… (Så sker i Sverige, vilket är enda land i västvärlden att inte ha en offentlig maskulin form av sjukskötareyrket. Här kan vi jämföra med våra närmsta grannländer i Norge och Danmark (sykeplejer/ sygeplejer) och i Finland sjukskötare, samt i Tyskland Krankenpfleger). Men då är de progressiva ”språkvårdarna” i Sverige tysta!


Jag finner hela hen-diskussionen hycklande, inkonsekvent och tendensiös. Inte är det väl respektfullt att kalla folk för liten brynsten eller höna?


Eller vad tycker du?


Hälsningar,

Johan Nilsson,

adjunkt em. Växjö Katedralskola, fil. mag. (LU)

PS referens: Catharina Grünbaum i Strövtåg i språket: Manliga sjuksköterskor. Bonniers 1996


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 19 maj 08:00

(Brev till Cancerfonden)


Hej. Jag vill inledningsvis framhålla att jag flera gånger skickat bidrag till Cancerfonden, och när jag för fem år sedan miste min käresta på grund av ett elakartat sarkom, så var det självklart att jag i dödsannonsen uppmanade till bidrag till Cancerfonden. Det gav också bra resultat.


Det här mejlet är däremot av en närmast "intern" karaktär, eftersom det innehåller en språklig anmärkning på ett brev jag fick i går i min egenskap av bidragsgivare. Det är med viss tveksamhet jag tar till orda om en så förhållandevis bagatellartad detalj i ett brev om en ung, allvarligt cancersjuk kvinna. Men ni på Cancerfondens kansli måste ju rimligtvis ibland diskutera även sådana saker.


Det gäller alltså brevet om Kristina Roos, som drabbats av både aggressiv bröstcancer och bukspottkörtelcancer. Man kände stark empati med en kvinna som är 20 år yngre än jag själv, som för sju år sedan "bara" genomlevde en godartad prostatacancer. Dock hänger jag upp mig på att hon skriver att hon har mycket på sin "bucketlist", ett ord som ni även återger i följebrevet. Jag jobbade i min ungdom som mellanstadielärare och har senare läst engelska på universitetet - men jag har aldrig hört ordet förut och hittar det inte i mitt engelsk-svenska lexikon. Självfallet finns det inte heller i Svenska Akademiens Ordlista. Ordet är närmast obegripligt; "hinklista"?


Hade jag haft som arbetsuppgift på Cancerfonden att redigera brevutskicket, så skulle jag genast ha ändrat ordet till dagordning eller agenda.


Jag kan avslutningsvis berätta att jag är medlem i Språkförsvaret, en organisation som vill slå vakt om det svenska språket och bland annat påpeka överdrivna eller helt onödiga anglicismer, som vi ser alltför mycket av runt omkring oss. Att vi tar in lånord från såväl engelska som andra språk är självklart och kommer alltid att förekomma, men att använda "bucketlist" var definitivt ett misstag.


Jag kommer dock genast att skicka ett ytterligare bidrag till er.

Med vänlig hälsning
Benkt Lundgren

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Onsdag 18 maj 12:10

Sedan 1980-talet har det till och från förekommit uppmaningar om att svenskans pronomensystem skulle förändras, genom att talvarianten ”dom” skulle allmängöras i stället för det sedan 1500-talet standardiserade de- dem, samt att en rockad skulle göras så att ”de” skulle bli en neutral artikel för ”det”, allt baserat på nutida talspråk som det uppfattas i Stockholm.


I en kvällstidning gick nyligen läraren Henrik Birkebo ut med  debattartikel i detta ärende. I riks- pressen har Lena Lind Palicki flera gånger tidigare och nu senast 9/4-22 fört fram samma budskap. Reformivrarna anför förenklingsargument för sin tes, och stöder sig på selektiva och ibland icke korrekta fakta. Det historiska och internordiska konsekvenstänket lyser också med sin frånvaro i dom-förespråkarnas förslag.


Dagens vacklan mellan korrekta och icke korrekt handhavande av pronomenen de-dem är orsakat av en passiv språkvård. Från början motsvarade skriftens de-dem talets ”di-dom”. På 1800-talet uppstod i Stockholm bruket att börja använda den böjda formen ”dom” allmänt som artikel och i subjektsposition. Som så ofta i språkutvecklingen förändras storstadsdialekter snabbast på grund av inflyttning från olika håll. När etermedia kom på 1900-talet ville journalister i Stockholm inte använda talspråksformen ”di” i subjektsposition med hänvisning till att detta vore ”dialektalt”.  De allmängjorde i stället sitt eget talspråks böjda form i alla positioner. Via radiosändningar, filmproduktion och senare tv-sändningar spreds detta skick och kom att uppfattas som inte bara naturligt utan också som föredömligt.


Medan sådana radio- och tv-storheter som Sven Jerring och Lennart Hyland var mycket noga med att använda och skilja på di och dom i sitt talspråk, möter man idag nästan helt en bild där uppläsare  enbart använder den böjda formen dom som allmänpronomen och artikel. Från att tidigare haft andra rekommendationer tycks den offentliga språkvården nu helt ha hemfallit åt att inte bara godta detta bruk utan att också förespråka det i sina handböcker.


Att kalla de och det för homonymer är felaktigt. De uttalas alls inte lika! Pronomenet de uttalas kortstavigt ”di”, och artikeln det uttalas i större delen av landet ”dä”. Att de skulle ”uttalas” som dom är fonetiskt omöjligt. I så fall skulle ju deras uttalas *domras. Uttalet ”dom” är talets motsvarighet till skriftens dem! Föreställningen att ”alla säger dom” är också felaktig.  Förvisso är det så numera i etermedia, trots SVRs skyldighet att vårda språket, men i stora delar av Sverige, i spontant tal, är fortfarande distinktionen ”di-dom” fullt levande, men kanske mer i informella sammanhang.  Jag hör det skicket dagligen i Småland och i andra landskap samt i svenskbygderna i Finland också i hög-svenskan. Så säger även de danskar och norrmän som jag möter, då i talspråksformerna di-dämm.  


Det anförs ofta svårigheter att rätt lära skolelever att bruka de-dem i skrift. Och inte heller yngre journalister tycks alltid kunna det; den skriftspråksbild som unga människor möter i reklam-, tidnings- och sms-språk är ofta av dom-karaktär. Men rent intellektuellt är det inte svårare att lära svenska elever att skriva de-dem än att lära dem rätt använda engelskans they-them; det är exakt samma pronomen med samma regelverk! Det handlar nog mer om vilja, lättja och normkonflikt.


Om vi skulle ändra ett sedan länge brukat och standardiserat skick med pronomenet de enligt Lind Palickis modell finge det stora konsekvenser. En rockad där man kastar om betydelsen av flera sedan länge hävdvunna former, den ursprungliga pluralformen de skulle då betyda dagens det. De och dem skulle inte förstås av yngre utan vara översatta med ”dom”.  All svensk litteratur fram till nu skulle bli obegriplig för yngre och finge översättas. Hur skulle vi läsa vår national-litteratur? Hur skulle klassiska dikter utläsas? Skulle de rimma på thé och fe eller på som och kom?  Här har dagens språkvård svikit sin uppgift genom att ange felaktiga uttalsformer i sina senaste handböcker. Kanske en eftergift åt en stockholmifiering av kulturlivet och en lättja att följa enklaste vägen? Vilket blir nästa form-ord att förenklas? Kanske ersätta var-vart med bara ”vart”, för så ”säger ju alla numera och det är så svårt att lära ut skillnaden”? Och alla vi som fortfarande, både i tal och skrift, skiljer på riktning och befintlighet, får väl då lära oss att förenkla, för ”så säger ju alla”…


Lind Palicki  och Birkebo hänvisar till några aktörer som förespråkar dom-formen,  samt att redaktörer för Språktidningen förväntar sig en enhetsform med dom snart. Så spådde flera aktörer redan på 1960-talet, men skriftspråksbilden de-dem visade sig varaktig. Det framförda påståendet att man bara ”i väldigt få dialekter” skulle skilja på di-dom i talspråket stämmer inte. Vilken ”dialekt” anser Lind Palicki att Sven Jerring och Lennart Hyland talade? Även  akademiledamoten Bo Ralph använde uppläsningformerna ”de(di)- dem/dämm” i ett offentligt framträdande för några år sedan, och vi hörde det nyligen hos Skavlan i hans STV-program, liksom vi nu hör det dagligdags hos svensktalande reportrar från Finland i nyhetssändningar därifrån.


Medan kasusböjningar i de moderna språken oftast har försvunnit från substantiven, fortlever starkt skillnaden mellan subjektsform och objektsform i pronomina, och det av praktiska skäl. Vi har behov av att kunna utrycka oss precist. Tar man bort en grammatisk form måste den ersättas med förtydliganden och omformuleringar. Ibland är genvägen till enklare språk en senväg.


Språkvetaren Sverker Johansson framhåller i sin nyligen utgivna bok På vandring i språkens fotspår, att ”Det är hela tiden gungor och karuseller i grammatiken…Förenklingar i ett avseende föder ett behov av förtydligande i något annat avseende för att uttrycka det som förenklats bort. Den långsiktiga trenden hos de språk som vi har kunnat följa under tillräckligt lång tid verkar vara cirkulär. Den totala komplexiteten i grammatiken varken ökar eller minskar över tid, men den flyttar runt mellan olika grammatiska komponenter.”


Så vad vinner vi på att ta bort ett hävdvunnet skick i svenskan, till skada för förståelsen mellan generationer och den nordiska språkgemenskapen? Detta bara för en önskan att följa den lättaste vägen i svenskundervisningen? Då är inte de pedagogiska ambitionerna särskilt högt ställda om man inte i dagens tolvåriga skolgång kan lära ungdomarna det som man i den sex-sjuåriga folkskolan kunde fram till 1960-talet.


Lind Palicki avslutar sin text med en uppmaning till några kända skribenter att upphöra att rätt bruka de-dem, för att i stället använda ”dom” som enhetspronomen och artikel. Jag är dock övertygad att erkända skönlitterära författare har mer omdöme och kunskap än så, och vårdar både de och dem!


Johan Nilsson,

f.d adjunkt och lärarutbildare vid Växjö Katedralskola  


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

  

     

Av Nätverket Språkförsvaret - Onsdag 18 maj 08:00

Att föreningen värnar det svenska språkets korrekta användning i offentliga texter samt bekämpa importerade tokigheter, vilket hittills främst rört anglicismer, är förstås bra och en anledning till att jag gick med. Men samtidigt har ledningen försvarat Minoritetsspråklagen (2009:724) som godtyckligt gett ett antal mindre språk/etniska dialekter inom landet, som mestadels talas som andraspråk (de flesta kan svenska och använder det i sina dagliga liv), privilegier. Detta förvånade mig och vid en förfrågan varför gavs argument som inte tycks inte baseras på vad som är rätt och fel utifrån föreningens syfte utan man gör det för att hålla sig väl med det politiska etablissemanget för att därigenom kunna äska bidrag och/eller få politiskt stöd.

Detta är dock en politisering och en gentemot föreningens huvuduppgift motsägande policy som jag inte fann acceptabel, varför jag avslutade mitt medlemskap. Jag uppmanar nu andra i föreningen att göra det samma så länge ledningen för föreningen håller fast vid sin ur demokratisk och sammanhållande synvinkel ohållbara stans kring de s.k minoritetsspråken och den destruktiva ideologi som ligger bakom hela upplägget.

Här är mina argument.

Inledning:


"…ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, kan inte skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva."


(J S Mill ur hans bok Representative Government - min övers.)

I Sverige har man bestämt att fem språk ska ha privilegierad status: finska, meänkieli , samiska, jiddisch och romska/romani.

Minoritetsspråklagen((2009:724) och den av denna influerade skolförordningen innebär att samhällsinformation ska ges på språken och barn vars föräldrar har någon koppling till ett "minoritetsspråk" har rätt till undervisningen i detta språk (t.ex. romani eller samiska) – t.o.m om det inte pratas i hemmet. Kravet för att få denna status är att språket/dialekten ska ha talats kontinuerligt i Sverige i minst tre generationer eller ungefär hundra år. I praktiken finns det ytterligare ett villkor: att språkets talare själva (d.v.s. självutnämnda representanter för detsamma) önskar att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk. Detta innebär med största sannolikhet, om lagen och dess företrädare kvarstår, att arabiska kommer att bli ett minoritetsspråk i Sverige inom inte allt för lång tid, med TV-sändningar i public service, vägskyltar och annat på detta språk. Detta har f.ö redan på frivillig väg påbörjats inom den svenska förvaltningen på allt från bibliotek till just vägskyltar. Därefter följer andra invandrade språk – och Babels hus blir ett faktum med allt negativt som följer av detta gällande en nationellt och språkligt sammanhållen demokrati. Här har vi multikulturalismen i sin mest absurda, auktoritära och separatistiska form.

De ohållbara motiven


Motivet till dessa språkliga särrättigheter är ofta hänvisning till historiska oförrätter, men att rätta en påstådd oförrätt med att förkasta principen om alla dialektala och särpräglade språkliga uttrycks lika värde inom ett land (i linje med lagen lika för alla under ett gemensamt språk med regionala variationer) är lika orimligt som orättfärdigt. En dialekt eller ett minoritetsspråk inom ett land existerar för att det finns ett behov av det inom gruppen av vilket följer att det är gruppens sak att upprätthålla dialekten om man önskar det via språklig tradering. Att lasta kostnaderna för detta på övriga dialektala grupper och andra medborgare utanför den lokala språkgruppen samt lämna vägen öppen för en ständig påfyllnad av privilegier av olika inomspråkliga egenheter saknar logisk och etisk relevans. Det är dessutom en syn på samhällets spontana och lokala utveckling som är museal, d.v.s att man med konstlade och kostsamma metoder ska upprätthålla ett ideologiskt önskat multikulturalistiskt resultat.


Staten och språket


Statens enda plikt i språkfrågan i en nation är att värna det officiella språket – svenskan i vårt all – som staten baseras på (samt att erbjuda några gångbara världspåk inom skolväsendet) och som är grunden för den övergripande kommunikation utan vilken varken ett välstånd, ett starkt socialt kapital eller en demokratisk nationell gemenskap kan skapas, för att inte tala om historisk förståelse och en gemensam kulturell kommunikation. Övrigt ska lämnas till det civila samhället och människors frivilliga samverkan; att lära sig de icke-svenska eller dialektala språkidiom som medborgarna finner för gott utifrån egna personliga behov. Det är inte övriga skattebetalares sak att hålla under armarna och det ligger definitivt inte i demokratins intresse, vilket redan JS Mill insåg för ganska länge sedan.


Leif V Erixell

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

I dagspressen har nyligen Henrik Birkebo i Expressen och Anders Svensson i Dagens Nyheter förespråkat att "de" och "dem" ska ersättas med "dom". Stöder du detta förslag eller inte?
 Nej, behåll distinktionen i skriftspråket.
 Nej, det finns ingen anledning att kapitulera.
 Ja, det var på tiden.
 Ja, men först efter moget övervägande.
 Vet inte.

Fråga mig

137 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se