Jag läste nyligen ”Esperanto Drömmen om ett väldsspråk” av Bo Sandelin. I slutordet konstaterar Sandelin att

”Esperanto har inte fått den ställning som mellanfolkligt språk som Zamenhof förutspådde. Han underskattade den kraft bakom ett språks ställning som kommer av politisk och ekonomisk styrka.  ’Var det inte Frankrikes starka maktställning efter trettioåriga kriget som gjorde franskan till diplomatins allenarådande språk för ett par århundraden’, skriver Björn Collinder i en klassisk lärobok. Och ’förgäves skall man söka förklaringen i latinets världsherravälde i själva språkets inneboende egenskaper. … Latinska språket har erövrat världen i släptåg med två stormakter: det fornromerska riket och den romerska-katolska kyrkan.’ Sammanfattningsvis: ’den roll ett nationalspråk under ett givet tidevarv spelar som mellanfolkligt språk står i proportion till det inflytande vederbörande nation har eller har haft på världens gång.’”

Boken är en lättläst översikt över esperantos historia – och rekommenderas alltså. Det som irriterar mig är bristande källangivelser.  Det framgår till exempel inte vad Björn Collinders klassiska lärobok heter, inte ens i notförteckningen.  Det är ju inte uteslutet att det träffande citatet från Björn Collinder gör en intresserad av att skaffa hela läroboken. Jag gissar dock att det är fråga om ”Introduktion i språkvetenskap” från 1941.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)