I våras medförde mitt arbete att jag gick in på mängder av svenska företags hemsidor. Hur stor andel av dem som var på engelska räknade jag inte ut, men det var irriterande vanligt. Ville man läsa texten på svenska fick man lov att trycka på översättningsknappen. Även då var en irriterande stor andel av översättningarna gjorda i standardiserade dataprogram, som ledde till en löjeväckande tafflig svenska.

Sedan dess har jag inte behövt gå in på så många hemsidor, men idag gick jag faktiskt in på ett engelskt företags. Även där fanns en översättningsknapp att trycka på. Och har man sett. Den svenska text som kom upp var utan tvekan skriven av en person med god svenska. Ett ord hade den missat, men vem är ofelbar.

Detta engelska företag är verksamt i mängder av länder. Jag har ingen anledning att tro annat än att man ansett det vara mödan värt att uttrycka sig korrekt på alla de språk som gäller som huvudspråk i de länder man säljer till.

De med engelska som modersmål har insett något som svenskar med anglomani inte har insett än. Vill man nå framgång på en marknad med andra modersmål duger inte ens skolad engelska eller ändå mindre den skolengelska, som många svenskar talar. Man måste möta kunden på kundens eget språk.

Gunnar Lund

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket språkförsvaret)

Jag har tidigare i denna nätdagbok berättat om Dorota Melerskas avhandling om äldalskan. Sedan glömde jag tyvärr bort att bevaka publiceringen och leta efter avhandlingen.  Men  den kan kan faktiskt läsas eller laddas ner från nätet.

Hon skriver bl.a i sin avhandling ”Älvdalskan - mellan språkdöd och revitalisering”, sid. 167, som är på svenska:  

”Älvdalskans erkännande som minoritetsspråk enligt Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk uppfattas bl.a av Ulum Dalska som ett viktigt steg i dess revitaliseringsprocess. Den upphöjning av målets status, som skulle följa av ett sådant erkännande, skulle hjälpa till att bevara älvdalskan i och med att den skulle kunna få mer resurser – till undervisningen, till utvecklingen av litteraturen, till kulturella aktiviteter och liknande. Ett erkännande av målet skulle således medföra konkret finansiellt stöd, såväl som en större uppmärksamhet utanför Älvdalen. I älvdalskans fall strävar man särskilt starkt efter detta erkännande eftersom det inte finns någon annan välfungerande språkpolitik i Sverige som värnar dialekter. Representanter från Älvdalens kommun har hittills skickat två motioner till riksdagen; båda har dock bemötts med avslag. Termen minoritetsspråk vållar dock mycket diskussion. Man skulle därför kunna följa Tysklands eller Polens exempel och erkänna älvdalska som landsdelsspråk, i likhet med lågtyska och kasjubiska. På detta sätt skulle man kunna betona älvdalskans regionala egenart och regionala identitet utan att behöva skapa någon etnisk älvdalsk identitet, vilket strider mot älvdalingarnas självuppfattning. ” (Dorota Melerska, ”Älvdalskan - mellan språkdöd och revitalisering”,  Adam Mickiewicz-universitet i Posnan, februari 2011)

Personligen anser jag att det vore högst rimligt att ge älvdalskan status som landsdelsspråk à la lågtyskan i Tyskland eller kasjubiskan i Polen. Det finns ingen språklig varietet inom de nordgermanska språken, som skiljer sig så mycket från standardspråket, i det här fallet riksvenskan, som just älvdalskan. På det stora hela skiljer sig älvdalskan lika mycket från rikssvenskan som isländskan. Dessutom kämpar faktiskt älvdalingarna aktivt för sitt språks bevarande och för att det ska få någon form av officiellt erkännande.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)