I ett tidigare inlägg, som egentligen handlade om Bo Sandelins bok ”Esperanto Drömmen om ett världsspråk” , citerade jag Björn Collinder. Björn Collinder  (1894 – 1983) var en svensk lingvist, under lång tid professor i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet och expert på uralska språk.  Jag införskaffade hans lärobok från 1941, ”Introduktion i språkvetenskapen”, eftersom jag blev nyfiken på honom. Jag ska inte recensera boken utan nöjer mig med att citera de avslutande raderna:

”Möjligheten att genom planmässiga, avsiktliga ingripanden förändra språket äro mycket olika i olika samhällen. Erfarenheterna från Norge, Finland, Estland och Ungern ge vid handen, att möjligheterna att omdana icke endast skriftspråk, utan i andra hand också talspråket, äro nära nog obegränsade, så snart det med omdaningen åsyftade slutmålet har blivit en hjärtesak för folket eller för ett tongivande skikt inom folket. Dessa erfarenheter visa i huru hög grad språkutvecklingen är beroende av sociala faktorer, men de peka samtidigt på ett grundfaktum, som vi aldrig få förlora ur sikte, nämligen att alla samhälleliga institutioner och alla mänskliga verksamhetsformer ytterst gå tillbaka på enskilda människors insatser.”

Språklig fatalism var Björn Collinder främmande.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)