I en artikel  på Babbel Magazine diskuterar Noah Harley vad som menas med at kunna tala ett språk flytande. I det sammanhanget vill han punktera vissa myter.

För det första menar han att språkbehärskning inte är absolut och att det inte går att dela in dem som har lärt sig ett nytt språk i dem som talar det flytande och dem som inte gör det. Gränsen är flytande. Han tar som exempel en person som föddes i Moskva, men som flyttade till Toronto vid fjorton års ålder och som därefter inte talar ett ord ryska. Kommer denne verkligen att tala ryska flytande vid 89 års ålder?

För det andra kritiserar han uppfattningen att språkbehärskning uteslutande är lingvistisk. Olika kulturer har olika gester för att markera ”ja” och ”nej” – i den ena kulturen kan en ruskning på huvudet betyda nej, i den andra ja. Vissa kulturella referenser kan också vara helt specifika för ett visst land.

Hans sista exempel gäller en universitetsstudent som kan läsa komplicerade matematiska texter på arabiska, men som inte vet vad grönsaksaffär heter på arabiska. Han jämför denne med en resande som har lärt sig arabiska på språng, d.v.s ett begränsat vardagsspråk, men som kan navigera bussystemet i Marocko. Vem av dem behärskar språket bäst?

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)