Ett tiotal språkvetare från Norden har ansökt hos SIL/Ethnologue om att älvdalska ska få en egen internationell språkkod. Deras ansökan finns här.

I motiveringen heter det:

“The language is today part of Swedish ISO 639-3: SWE Övdalian differs from the other Nordic languages (and dialects) at all linguistic levels: phonetically, phonologically, morphologically, syntactically, and in the vocabulary, in a systematic way, i.e the Övdalian language system is different from that of Swedish or Norwegian. This means e.g that it is not only a question of understanding or not understanding each other, but of deep systematic differences.

Chapter 2 in “Word Order in Övdalian” Garbacz (2010) and chapter 2 in “Studies in Övdalian Morphology and Syntax”. He says: The dialects spoken in Dalecarlia are known for their special status among the Swedish dialects in general. Wessén (1935: 30) states that both western and upper Dalecarlia dialects hold a unique position among the whole group of 28 Sveamål-dialects.9 This is so because Övdalian is mutually incomprehensible to its closest standard relatives, Swedish, Norwegian and Danish. Also, speakers of some other dialects of Dalecarlia have serious difficulties when they try to communicate with speakers of Övdalian using their local dialects. This situation is due to the fact that there are differences between Övdalian and both mainland Scandinavian and the other Dalecarlian dialects on every linguistic level: phonetics, phonology, morphology, syntax and vocabulary. Having applied the Swadesh test to Övdalian, Swedish and Icelandic, Dahl (2005: 10) claims that Övdalian is approximately as distant from spoken standard Swedish as Swedish is from spoken Icelandic. However, Övdalian is closer to Swedish than spoken English is (ibid.). Speakers of Övdalian are usually bilingual in both Övdalian and Standard Swedish. As late as the second half of the 19th century though, one could still encounter people living in Älvdalen, mostly older women, who could understand Swedish only with some difficulty, and who could hardly produce a single sentence in any language other than Övdalian (Levander 1925: 29). From Garbacz, p.25-26 Bentzen, Rosenkvist & Johannessen (2015) gives a more comprehensive overview.” (1)

Förstearkivarien på Institutet för Språk och folkminnen, Anna Westerberg, hävdar i en kommentar till SIL/Ethnologue att älvdalskan inte ska få en egen språkkod, eftersom det ju är en dialekt. Både Henrik Rosenkvist och Gus Kroonen, två undertecknare av den aktuella ansökningen, har replikerat.

Observatör

1) Språket ingår idag i Swedish ISO 639-3: SWE Övdalian (älvdalska) skiljer sig från andra nordiska språk (och dialekter) på alla språkliga nivåer: fonetiskt, fonologiskt, morfologiskt, syntaktiskt och ifråga om vokabulären på ett systematiskt sätt, d.v.s det älvdalska språksystemet är olikt svenskans och norskans. Detta betyder exempelvis att det inte bara är en fråga om att förstå eller inte förstå varandra utan om djupgående systematiska skillnader.

Kapitel 2 i “Word Order in Övdalian” Garbacz (2010) och kapitel 2 i “Studies in Övdalian Morphology and Syntax”. Han säger: De dialekter som talas i Dalarna är kända för sin speciella ställning bland svenska dialekter i allmänhet. Wessén (1935: 30) hävdar att både de västra och övre dalmålen intar en unik ställning inom hela gruppen av 28 sveamål.  Det är så eftersom älvdalska är ömsesidigt oförståeligt med dess närmaste standardiserade släktingar, svenska, norska och danska. Dessutom har talare av en del andra dalmål stora svårigheter när de försöker kommunicera med talare av älvdalska som använder sin egen dialekt. Denna situation beror på att det finns skillnader mellan älvdalska och både fastlandsskandinaviska dialekter och andra dalmål på varje lingvistisk nivå: fonetik, fonologi, morfologi, syntax och ordförråd. Efter att ha tillämpat Swadesh-testen på älvdalska, svenska och isländska, konstaterade Dahl (2005: 10) att älvdalska befinner sig ungefär lika långt från talad rikssvenska som från talad isländska.

Emellertid står älvdalska närmare svenskan än talad engelska (ibid.). Talare av älvdalska är vanligtvis tvåspråkiga i både älvdalska och rikssvenska. Så sent som under andra halvan av 1800-talet, kunde man fortfarande träffa på älvdalingar, mestadels äldre kvinnor, som bara kunde förstå svenska med viss svårighet, och som nätt och jämt kunde uttrycka en enda mening på något annat språk än älvdalska (Levander 1925: 29). Från Garbacz, p.25-26 Bentzen, Rosenkvist & Johannessen (2015) ger en mer omfattande översikt.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Boken ”Guld i strupen – rötter och relationer till svenska språket” är utgiven av Språkförsvaret. Boken har en känd svenska medverkande, Björn Ranelid. Men också texter av invandrare från Skottland och Tyskland som lärt sig svenska. Skribenter från Åland och Svenskfinland skriver om modersmålet och dess situation som minoritetsspråk i Finland. En australiensare, en norrman och en dansk medverkar också, med texter om sin relation till svenskan.

Att svenskan är rikare än vi tror belyses, liksom hur det kan vara att bevara svenskan när man bor utomlands. Vi tänker oss ofta svenskan som ett stort språk i förhållande till isländska, samiska eller färöiska. I verkligheten handlar det ju om ett språk som tillhör de mindre i världen, där engelskan trycker på, på olika sätt. Däremot är inte svenskan inte hotad på samma sätt som olika ursprungsfolks språk är i Nordamerika, Latinamerika, Australien, Sibirien eller Asien.

Det är i mycket fråga om en debattbok, men den kan säkert också med fördel användas i utbildningssammanhang.

Henrik Persson

(Recensionen publicerades i Fjärde Världen nr 2/2015 – här med skribentens tillåtelse)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)