I en artikel i Svenska Dagbladet i fredags, som egentligen handlar om en italiensk författare, omnämns också den språkliga likriktningspolitik som Mussolinis fascistiska regim bedrev:

”Pennachi använder ett mustigt talspråk skrivet på den venetianska dialekt som de inflyttade förde med sig. Den fascistiska regimen förde en hård kamp mot dialekterna. I skolorna skulle barnen tala riksspråket, vilket många (de flesta) av dem aldrig hade hört innan de började skolan. Målsättningen var att dialekterna skulle utrotas men det projektet lyckades man inte med, resultatet blev i stället en tvåspråkighet som än idag lever kvar i de regioner där dialekterna är markant skilda från riksitalienskan. I Agro Pontino lyckades man behålla sin venetianska dialekt levande. Till detta bidrag säkerligen en viss isolering, männen var jordbrukare, kvinnorna arbetade i hemmen och hade hand om barnen.”

De flesta stater i Europa understödde det nationella standardspråkets expansion på bekostnad av dialekterna t.o.m efter andra världskriget, men det skedde med olika metoder. Målet att utrota dialekterna behöver inte ens ställas explicit, eftersom standardspråket används i skrift och i radio och tv, som når alla medborgare i ett givet land. Det betyder att standardspråket har ett stort försteg och att det sker en utjämning på standardspråkets villkor.

Frågan är om inte Italien idag uppvisar en större tolerans för dialektal mångfald och minoritetsspråk än Sverige. Enligt en lag från 1999 erkändes exempelvis tolv minoritetsspråk i Italien. Av dessa utgår frankoprovensalska, franska, friuliska, katalanska, ladinska, occitanska och sardiska – liksom italienskan – från latinet.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)