I en artikel “3 myths about immigration in America” i The Conversation den 30/6 2023 skriver April Nisan Ilkmen bland annat:

1.” Invandrare vill inte lära sig engelska

USA är hem för fler internationella migranter än något annat land, och fler än de fyra följande länderna - Tyskland, Saudiarabien, Ryssland och Storbritannien - tillsammans, enligt uppgifter från FN:s befolkningsdivision för 2020. USA:s befolkning utgör ca 5 % av den totala världsbefolkningen, men nästan 20 % av alla globala migranter bor i USA.

Ett överväldigande antal av dessa invandrare lär sig engelska, trots att allmänheten tror motsatsen.

Invandrare och deras barn lär sig engelska i dag i samma takt som italienare, tyskar och östeuropéer som emigrerade i början av 1800-talet.

Enligt uppgifter från US Census rapporterar vuxna invandrare att de har bättre kunskaper i engelska ju längre de har bott i USA. Och från 2009 till 2019 ökade andelen som kunde tala engelska ’mycket bra’ från 57% till 62% bland första generationens invandrare.”

För länkar till källorna se originalartikeln!

Situationen är naturligtvis i princip densamma i Sverige och övriga Västeuropa. I Sverige assimileras de flesta invandrare språkligt i andra generationen och nästan alltid slutgiltigt i den tredje. Det beror på att de flesta invandrare, som talar ett gemensamt språk, inte bosätter i territoriella koncentrationer och inte heller tillämpar ingifte (endogami) utan är beredda att ingå blandäktenskap. Dessutom kan en fullständig yrkeskarriär i Sverige bara ske på en svenska – och bara delvis på engelska (men absolut inget annat invandrarspråk). Det absoluta flertalet invandrare begriper naturligtvis att man måste lära sig mottagarlandets språk om man ska komma någonvart i det nya samhället. En etnisk invandrargrupp som har begripit detta i Sverige är iranierna; den svenska riksdagen går numera även under namnet svensk-iranska riksdagen. Till och med vissa spioner är svensk-iranier.  Detta har självfallet också att göra med den ursprungliga socio-ekonomiska sammansättningen av gruppen i fråga.

Den nakna sanningen är att den som utvandrar till ett annat land i princip ger upp sitt språk. Självfallet inte i första generationen, även om det är också är vanligt att man byter huvudspråk, d.v.s det språk som man använder mest. Men senast i tredje generationen är språkbytet fullbordat – undantagen beror endast på endogami. Detta visar all erfarenhet från världens mest typiska immigrationsländer som USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland.

2009 genomförde jag en liten undersökning om språkbytesprocessen på det gymnasium som jag arbetade. Denna undersökning visade:

”Sammanfattningsvis kan konstateras att 28 (93 %) av de 30 eleverna ansåg sig ha gjort ett språkbyte, vilket enligt drygt hälften av eleverna skedde innan de började grundskolan. 60 procent av eleverna pratade också bara svenska med sina syskon. 20 procent talade bara svenska med sina föräldrar.

Det bör tilläggas att ingen av dessa elever läste svenska som andra språk och att vissa av dem hade uppnått mycket goda resultat på en tidigare Clozetest, d.v.s en läsförståelsetest, i svenska, ja, med bättre resultat än elever med två svenskspråkiga föräldrar.”

Det är märkligt att det saknas vetenskapliga studier om språkbytesprocessen bland invandrare i Sverige. Frågan tycks vara tabu bland språkvetare. Mitt underlag med 30 respondenter var ju begränsat, men jag är helt övertygad om att en storskalig undersökning med runt 1000 respondenter skulle visa samma sak.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)