Nyss stängde Akademibokhandeln i Kista-gallerian. När vi kom hit ut, på våren 2000, efter en lägenhetsbrand, där de flesta av våra böcker gick upp i rök, fanns det två boklådor härute. Nu finns det ingen. Om man ska vara uppriktig, var det en halv bokhandel som slog igen. Det mesta som såldes var papper och spel och leksaker plus kiosklitteratur.

Nog finns det bibliotek runt hörnet, men de rensar hårt i sina samlingar, och i biblioteksböcker får du inte klottra. När jag sökte en roman av Hans Botwid (som inte fanns på Bokbörsen eller antikvariat.net), visade det sig att den fanns på ett enda folkbibliotek i landet – i Borås. Beställas gick ej. Och forskningsbiblioteken tillåter, på goda grunder, inte hemlån. Där har försvunnit böcker ändå.

Både nyutkommet och antikvariskt kan det alltså vara besvärligt att få tag på. I skolans värld används ofta begagnade och slitna läroböcker, om de förekommer alls. Särskilt på Sfi, Svenska för invandrare, snålas det. (Se Karin Ulveson, Svenska för främlingar. En utforskning. Celanders 2018.) På offentliga platser bränns numera böcker. Sådant är stötande.

Böcker – fastän långt ifrån allt utgivet – går förstås att ladda ner och spara digitalt. Storsäljare går att lyssna till, som ljudböcker. Detta är utmärkta hjälpmedel, men de kan inte ersätta trycket. Det är som ett avtal. Ett muntligt avtal är i juridisk mening lika bindande som ett skriftligt, men bäst är i alla fall att skriva ned det och få det bevittnat, för att undgå manipulering.

Boken som du håller i handen är ett helt: omslag, illustrationer, typsnitt, papperskvalitet. Den är din, du kan förse den med ett exlibris. Ett konstverk!  Texten blir kvar (om du inte tappar boken, och den ska helst inte brinna upp), den försvinner inte ut i etern, den flimrar inte förbi på skärmen, den ger avtryck. Den muntliga direktmetoden räcker inte, om du vill lära ett språk på riktigt.

Språket och boken är kompisar. Det skrivna påverkar det talade mer än tvärtom. Det är riksspråkets förutsättning. Ja, boken är kanske det viktigaste sammanhållande kittet i en kultur. Den får inte bli exklusiv, en angelägenhet för samlare eller för bokcirklar (där nog vinet och osten många gånger är det som håller samman: kan man för övrigt tänka sig en cirkel med skärmar?).

Böcker tar plats – visst. Men det är inte mängden som är avgörande, utan arten, kvaliteten. En god bok, en viktig, kan läsas flera gånger, som Bibeln fordom lästes, som lagar och instruktioner och recept läses, av dem det berör.

Men kan man inte köpa böcker på nätet? Jodå. Men då riskerar du att få det du inte vill ha. I en bokhandel kan du bläddra och – i bästa fall – få hjälp av ett bokkunnigt biträde. Det borde inte vara något konstigare med det än med dessa restaurangguider och ölprovningar och ekonomisk rådgivning, som tenderar att svämma över alla mediala bräddar.

Enligt min mening är bokhandeln en lika viktig byggsten i vår kultur som museerna, teatrarna, som simhallen och de orörda fjälltrakterna. Inte minst för vår invandrande befolkning är allt detta ovanskliga tillgångar.

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)