I en krönika i Svenska Dagbladet den 3/9 skriver Sara Lövestam bland annat:

“För den som försöker hålla sig à jour med språket blir det svårt när ungdomarna låter så övertända. Mitt eget språkbruk tvingar mig att inse att tiden går.

Flickan på uppskattningsvis fyra år går med sin förmodade pappa framför mig på Ica. Hon har glasögon i ett band runt huvudet och tultar fram med ivriga steg. ‘Jag är så taggad på att få godis!’ utbrister hon, och jag reflekterar åter över det jag redan visste: Något har hänt med ”peppad”.

Jag märker av det när jag spelar in podd med min 20 år yngre kollega, Isabelle. ‘Är du peppad?’ frågar jag och hon svarar: ‘Ja, jag är så taggad!’ Isabelle har lärt sig svenska i vuxen ålder (podden vänder sig till vuxna som lär sig svenska), men denna generationsskillnad har hon uppfattat. Jag som tycker att peppad låter så modernt – ibland i den ännu fräckare versionen så pepp – tvingas inse att tiden går.”

Själv är jag betydligt äldre än  Lövestam, men kan inte erinra mig att jag någonsin använt ordet “peppad”, däremot eventuellt “taggad”. Ordet “peppad” kanske har kommit och gått. Det är slangens traditionella öde. Men jag påstår inte att min upplevelse på något sätt skulle vara normgivande.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)