“En spansk turist fick en obehaglig överraskning under sin semester på ön Mallorca. Han hade valt semesterorten Magaluf, som är populär bland brittiska turister och som varje år fylls av festsugna semesterfirare, som sitt semestermål. Spanjoren blev förbluffad och chockad över att ingen där talade till honom på det lokala språket, dvs spanska eller mallorkinska: "Vi är i Spanien och alla talar till oss på ett främmande språk. Det är en brist på respekt att folk i Spanien talar till oss på ett främmande språk", säger semesterfiraren. Men det är inte bara språket, utan även massturismen i sig som gång på gång väcker ilska bland befolkningen, som uttrycker sitt missnöje med protester och demonstrationer.” ( fokus.de)

Spanjorer uppskattar om man tilltalar dem på deras eget språk. Min spanska är inte lysande, men jag kan i varje fall formulera korrekta meningar.  En gång på Gran Canaria upptäckte jag och min fru att vi inte hade tagit med oss en korkskruv, varpå jag tvingades att uppsöka närmaste närbutik för att inköpa en sådan. Samtidigt glömde jag att kontrollera vad korkskruv hette på svenska; ordet ingick inte i mitt aktiva spanska ordförråd. Men väl framme på plats improviserade jag ocg frågade expediten: “Tiene usted un util para abrir botellas de vino?” (“Har du ett verktyg för att öppna vinflaskor?”) Expediten log och gick för att hämta en korkskruv. Vad tänkte hon? Tror turisten att vi använder något annat än korkskruvar för att öppna vinflaskor här på Kanarieöarna? Korkskruv heter sacacorchos. Senast på Fuerteventura tog jag i varje fall reda på vad skohorn hette på spanska – calzador - innan jag gick för att köpa ett sådant.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Skyltningen på Stockholms Central är föredömlig: Svenska överst och engelska underst.

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Moonica Mac - Romeo

Söndagens svenskspråkiga dikt

I rörelse 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye

(Denna bätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

...för glädjebetygsskolan och språkbytesskolan IES!

Hur länge ska de få hållas? De finns ju inte i andra länder, med något enstaka undantag. Franförallt: Varför ska de pengar som vi alla betalar i skatt för våra barns utbildning gå till vinst hos utländska riskkapitalister samt ett påtvingat skattefinansierat språkbyte hos eleverna, istället för att gå just till våra barns utbildning. Det viktigaste i Sverige måste vara... hör och häpna... att barnen lär sig god svenska för att kunna bli samhällsmedborgare utan begränsningar  vad gäller framtidsutsikter.

Språkförsvarare

(Denna nätdagbok tillhör nätverket Språkförsvaret)

Hej!

Vad är det för samhälle vi lever i, som tar idéer om språkbyte och folkutbyte på allvar? Och diskuterar dem i seriösa sammanhang? Vi måsta ta dem och deras försvarare för vad de är: Knäppgökar som inte är värda annat än att förlöjligas. Om man inte inom den s k akademin förstår det, så är det ett tydligt tecken på självupptagenhet och kritiskt förfall, jämförbart med vad som hände i den svenska germanistiken under 30-talet.

Ett varmt tack till alla er som kämpar vidare!

Med engagerad hälsning

Bo Alvberger

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det mest intressanta med yttrandet här ovan är inte vad som sägs, utan vem som säger det. För vad som sägs håller nog många med om, inte bara medlemmar i Språkförsvaret, utan många s k vanliga människor. Den som yttrar orden är Camilla Bergman, grundare och ägare av den digitala branschtidningen Impact Loop, riktad mot ”impact-branschen” - innovativa företag som försöker lösa olika samhälls- och miljöproblem. I ett inslag i Medierna i P1 i lördags kommenterar reportern lite i förbigående att svengelskan flödar i företagets lokaler: ”Här testar man inte att justera – man itererar. Man växer inte med sitt bolag – man skalar med det. Innovativa saker kallas Foak – First of a Kind.” Camilla Bergman försvarar sig först med att det är en nyhetstjänst som riktar sig till ”dom som är inne i svängen. Det får inte bli för basic heller.” Sedan medger hon: ”Men det är ett otyg med alla dessa svengelska ord, det tycker även jag.”

Men när nu även folk som hon, som rör sig i media- och affärskretsar, tycker att det är för mycket svengelska – varför ser det då ut som det gör? Varför flödar svengelskan och engelskan lite överallt, inte minst i deras egna branscher? Ja inte är det någon tvingande naturlag som styr språkbruket. Det är vi alla, vi som talar och skriver och använder språket, som styr. Bergmans förklaring att tjänsten riktar sig till en viss yrkesgrupp speglar föreställningen att det skulle vara professionellare att använda engelska eller försvenskade engelska ord och uttryck. Samma föreställning om att engelska låter finare och professionellare ligger säkert bakom exemplet från 2 augusti här på bloggen, att 'kontorshotell' låter för simpelt, och att ”Business center and coworking hub” låter mycket tjusigare och, ja... professionellare.

Susanne L-A

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)