I en krönika i Sydsvenska Dagbladet den 2 mars lovsjunger Åsa Anderberg Strollo engelskans frammarsch på bekostnad av svenskan. Hon skriver:

”När jag är ute på skolor möte jag ibland tonåringar som bara läser på engelska. Det är sci-fi-och fantasyfantaster som inte hittar böcker på vår lilla svenska marknad, det är ungar som läser så mycket på nätet att de inte ens reflekterar över att de läser på engelska, och så de otåliga, de som förälskat sig i en viss bokserie och inte orkar vänta på nästa översättning. Det skapar förstås oro på svenska förlag som länge kunnat tjäna pengar på översatt anglo-saxisk litteratur, men det är ju en logisk följd av den kulturella kolonisationen.

Engelskan är på väg att bli ett officiellt språk här hos oss också, och förlagen får se sig om efter nya kassakor. Äntligen! säger jag. Så kul det ska bli med kultur från resten av världen!

Framtiden är ljus, en dörr stängs och en annan kan äntligen öppnas.”

Anderberg Strollo är verkligen lyrisk; så titulerar hon sig också författare. Men vad menar hon med  ”resten av världen”? Den är uppenbart anglo-saxisk. Hon tycks inte reflektera över att det finns en massa andra språk i världen också, mellan 6 000 och 7000, och att engelska förstås som första, andra eller tredje språk av högst en fjärdedel av jordens befolkning.

”Äntligen… så kul det ska bli med kultur från resten av världen!” Menar hon att vi som växte upp med översatt litteratur på något sätt satt bakom stängda dörrar? Före tolv års ålder hade jag plöjt igenom min fars bibliotek. Det var visserligen inte stort, ett par-tre hyllmeter bara, eftersom min far som var skogsarbetare hade begränsade ekonomiska resurser.  Dessutom utnyttjade både jag och mina föräldrar flitigt folkbiblioteket. Jag minns att jag före tolv års ålder hade läst japanska sagor, ”Tusen och en natt” och en svit böcker av Jack London, alla visserligen översatta till svenska. Min far hade för övrigt införskaffat de flesta svenska proletärförfattarna. I bokhyllan stod också Nordisk Familjebok fram till uppslagsordet Payen och Bibeln, som jag läste från pärm till pärm. På vad sätt var jag utestängd från världen? Som tonåring började jag läsa litteratur och tidningar/tidskrifter på engelska och tyska; min spanska och franska använder jag mig mest av för att ta till mig det huvudsakliga innehållet i en text eller inleda en konversation.

Jag tror att de ungdomar som uteslutande läser på engelska och tror att det är det enda språk som gäller verkligen kommer att bli inskränkta. De öppnar i så fall en ny dörr för att raskt stänga den igen efter sig. Det är inget eftersträvansvärt att bli enspråkigt engelsk; det finns redan miljoner amerikaner, britter, irländare och australiensare som är det. Det är heller inget som deras respektive regeringar understödjer utan tvärtom pläderar de bland medborgarna för förbättrade kunskaper i andra språk än engelska.

Den som verkligen vill lära sig engelska kan inte specialisera sig på ett visst område, exempelvis science fiction, fantasy, dataspel eller amerikanska filmer och serier.  I stället måste man läsa texter från alla samhällsområden, från olika genrer och t.o.m ta reda på vad olika köksverktyg heter på engelska. Min erfarenhet som lärare på gymnasiet var att om jag gav eleverna uppgifter som förutsatte användning av facktexter på engelska på internet kom nästan alla till korta. De återvände fort nog till texter på svenska.

Som någon har sagt är översättningar porten till omvärlden, eftersom en individ inte kan lära sig hur många språk som helst. EU:s rekommendation att varje EU-medborgare bör lära sig två främmande språk utöver sitt modersmål är dock realistisk.

”Engelskan är på väg att bli ett officiellt språk här hos oss också, och förlagen får se sig om efter nya kassakor.”

Det finns inget förslag att göra engelska till officiellt språk i Sverige. Anderberg Strollo tycks inte inse att om svenska förlag förlorar kassakor, finns det andra förlag  – läs amerikanska och brittiska – som i stället får nya kassakor. Detta tycks i hennes föreställningsvärld vara helt i sin ordning.

Anderberg Strollos krönika är ett exempel på en principlös och okunnig hyllning till engelskans frammarsch.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

DEBATT & ESSÄER

Guld i strupen?

Rötter och relationer till svenska språket

Red: Frank Michael Kirsch, Per-Åke Lindblom, Arne Rubensson

Språkförsvaret, 2014

Språkgränsfolket är ett ord som Kenneth Myntti lanserar i en antologi från rikssvenska Språkförsvaret. Det är en term för dem som lever med ett ben i båda de finländska nationalspråken och kulturerna, i form av olikspråkiga föräldrar. Myntti själv är en del av språkgränsfolket.

Men vi lever förstås alla i en språklig gränszon, även när vi kan anses kulturellt enspråkiga. Avståndet från Vörå till grannsocknen Ylihärmä är längre än om du som Vöråbo ställer kosan till Närpes eller Karleby. Myntti talar bland annat om en durton på svenskt håll kontra en mollton på finskt håll och tar steget vidare till den politiska nivån. Han landar i en SFP-kritisk analys och talar om den olidliga lätthet och lömska lockelse som den institutionella tvåspråkigheten utgör, en utveckling som bedrar och förgör.

Men är det inte bra att kunna två eller flera språk? Jodå, svarar Kenneth Myntti, på det individuella planet är bra att lära sig hur många språk som helst. På det institutionella planet är situationen en annan.

Mer än så ska jag inte orda om detta. Läs boken ”Guld i strupen” – Rötter och relationer till svenska språket”. Kenneth Mynttis bidrag är tankeväckande och triggar hjärnkontoret till fortsatt utforskning.

Språkförsvarets bok är ett av få exempel på rikssvensk debatt där man inte låtsas som om inte Svenskfinland fanns. De finlandssvenska bidragen är fem av tjugo. Men det är klart, i rikssvenska sammanhang är man sällan konsekvent i detta sammanhang. Se här ett avsnitt i baksidestexten:

”Röster från Danmark, Finland, Norge, Skottland, Tyskland och Åland hörs: Hur var det att upptäcka svenska språket?”

Det är pinsamt sagt av utgivarna. Skulle finlandssvenska och åländska skribenter plötsligt ha upptäckt att de har ett modersmål?

Nå, vi glömmer det. Skribenterna från Danmark, Norge, Skottland och Tyskland kan förstås betraktas som upptäcktsresande i svenskan. Och de skriver inspirerat om sina resor.

”Guld i strupen?” är inte bara en läsvärd bok i allmänhet, den är en spännande, informativ och underhållande antologi. Jag upptäcker inte mitt modersmål, men jag får hjälp att avtäcka språkvanor och språkliga sammanhang.

Jag erinrar mig när jag för länge sedan var inblandad i heta diskussioner om språket i rockmusiken. Engagemanget är inte längre som i ungdomen, och jag ler en smula åt mina debattinlägg, men författaren och musikern Arne Rubensson får mig att tänka till när han berättar om en av de stora i svensk blues, Peps Persson. Han sjöng på engelska, kallade sig Linkin’ Lousiana Peps och spelade in i Chicago. När han kom hem insåg han att han prålat med lånta fjädrar och härmat ett uttryck som inte var hämtat ur hans egna erfarenheter. Han bytte till skånska och ”nu kunde hans musikalitet blomma ut”.

Norrmannen Finn-Erik Vinje skriver ”Fra lillebrors synspunkt” och pekar bland annat på det absurda (brukar jag också tycka) i att svensk tv textar norska och norsk tv svenska. Australiensaren John Alexander berättar om sina erfarenheter av världens artigaste språk och analyserar bland annat tvättstugeraseriet (de arga lapparnas värld). Raoul Granqvist skriver om språklig kannibalism med utgångspunkt i Tornedalen och Österbotten. Leif Höckerstedt älskar sin finlandssvenska men är glad över att han läste rikssvenska veckotidningar, vilket lärde honom att ”tänka svenskt”. Svenskösterbottningen känner igen sig. Här var vi också tidigt konsumenter av svensk radio och tv. I Vörå kallade vi veckotidningarna för Svärjistidningona.

Boken innehåller mycket mer än detta. Den är stimulerande och ögonöppnande också för en läsare som hela sitt liv sysslat med att avtäcka sitt modersmål.

Bertel Nygård

(Recensionen publicerad i Vasabladet den 1/3 2015 och här med recensentens tillstånd)

I Svenska Dagbladet den 28/2 intervjuas Jenny Nordberg med anledning av sin nyutkomna bok ”De förklädda flickorna”, som handlar om afghanska flickor som kläs ut till pojkar. Jenny Nordberg skriver krönikor i Svenska Dagbladet och medarbetar även i The New York Times. När det gäller sitt förhållande till engelska språket, sätter hon sig inte alls på några höga hästar:

”Hon har bott i New York sedan 2002 och har inga planer på att lämna stan.

- Men att skriva på engelska hör till det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. På svenska inbillar jag mig att jag behärskar språket, men på engelska... kämpar jag för att skriva korrekt. Och att göra sig förstådd är inte samma sak som att skriva vackert. Om jag någon gång lyckades med en mening kunde jag dansa runt här, helt vild.”

Ju bättre man förstår ett främmande språk, desto tydligare blir det att det finns mycket mer att lära av språket i fråga.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Häromdagen trodde jag att översättaren till ett teveprogram gjorde en riktig groda. Det händer ju ibland och det skrivs om det lite varstans. Några yngre personer spelade boll under en korg och översättaren skrev att de spelade korgboll. Jag tyckte det var kul att hon skrev korgboll, men tänkte att nu får stackaren hela basketligan mot sig. Det heter ju basket. Men översättaren hade naturligtvis rätt. Den mera lekfulla formen av basket heter ju fortfarande  korgboll. Det finns bra och det finns dåliga översättare. Jag imponeras ofta av hur de förra breddar och nyanserar språket och även hittar bra svenska ord för de lite tjatiga modeorden.

zyx

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej! 

I tidningar  används ordet "live" för något som sänds direkt. Ofta används endast detta ord, kanske upp till tio gånger i en artikel. Ganska fantasilöst tycker jag. Man kan ju åtminstone växla med "direkt" eller "levande" för att få det lite mer läsvänligt. Ordet "levande" användes förr och motsvarar ju det engelska ordet. Ordet "peppa" använd bl.a. inom idrotten. Man peppar någon inför en tävling. Det är inget större fel på ordet, men man kan växla med "sporra". Ordet "smoothie" är det nog inte så lätt att göra något åt nu, kanske senare. Kanske "smutti" eller "smutte"? "Smutti" har väl nackdelen att det inte kan hanteras så bra i svenskan. Det är risk för att det blir "smuttis" i flertal.

P.S På esperanto lär smoothie" bli "smuzio".

Peje

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Enligt en nyhetsnotis från TT-FNB ser finländska barn ut att fortsätta plugga svenska. Riksdagens kulturutskott föreslår nämligen att medborgarinitiativet om att göra svenskundervisningen i skolan frivillig ska förkastas.

Carl Haglund, ordförande för Svenska Folkpartiet, säger enligt samma notis:

- Svenska Folkpartier tycker att det är bra att en bred majoritet i utskottet vill att alla barn i vårt land också framöver ska få undervisning i nationens två språk.

Frågan ska senare beslutas i riksdagen. Fem procent av finländarna har svenska som modersmål, men många är tvåspråkiga i finska och svenska.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

K. David Harrison besökte nyligen Isle of Man, som ligger i Irländska sjön mellan Irland och Storbritannien för att undersöka hur det stod det till med det en gång dödförklarade språket manx:

”Genom denna turbulenta historia frodades manxspråket och inspirerade poeter och historieberättare. Men sedan vacklade det, och nära nog försvann, i slutet av 1900-talet. Efter den berömde "siste talaren" Ned Madrells frånfälle 1974, förklarades språket vara utdött av några experter. Men öborna bevarade en hemlighet. Trots att manx hade stigmatiserats, barnen förbjudits att tala det i skolan, och känslor av skam och underlägsenhet bland en del talare, överlevde språket i hjärtan och sinnen.

Manx vaknade dramatiskt från sitt dvalaliknande tillstånd på 1980- och 1990-talet med en  generation av ‘nya infödda talare’, som uppfostrades av språkaktivistiska föräldrar, som enbart talade manx i hemmet. Dessa barn fick snart sällskap av många fler, vars engelsktalande föräldrar skickade dem till en språkbadsskola, så att de kunde lyssna till och tala manx dagligen. Uppskattningar av det nuvarande antalet manxtalare varierar, men de tycks uppgå till hundratals och antalet växer. ”

Manx gäliska har officiell status vid sidan av engelska sedan 1985. Läs mera här !

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)