Detta gatukök har under senare  års tid burit det fåniga och språkligt sett totalt omotiverade namnet "Big Mapple".

Nu har ägaren dock bytt till det mer logiska "Solnas Grillstuga".

Suddig bild, tyvärr, men om man tittar noga så borde det gå att utläsa namnet. Går det ändå inte så får ni helt enkelt lita på mina ord, eller åka till Hagalund och se efter med egna ögon.

Trevligt med något positivt just i Solna, som annars torde ligga i Sverigetoppen vad gäller onödig och omotiverad anglifiering.

Dessutom har lokalpolitikerna med (M) och Pehr Granfalk i spetsen, (läs gärna i framförallt lokaltidningen "Mitt i" om det tvivelaktiga tillvägagångssättet) efter en hel del fixande och trixande i gråzonen lyckats att få "en viss" skola till kommunen till hösten - ni vet vilken!

Medlem

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Om man inte vet skillnaden mellan var och vart kan det bli väldigt fel. Var betecknar förstås befintlighet medan vart är riktning. T:et i vart kan man se som en pil, speciellt om man skriver t som tyrrunan. Annonsen nedan är hämtad från det senaste numret av ICA Buffé.

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jonna Sima skrev i Aftonbladet igår:

”Andra förslag Liberalerna lade fram var att kortsiktiga riskkapitalister inte ska kunna äga svenska skolor, att svenska språket ska prioriteras och att skolorna ska förstatligas. På pappret låter det rätt och rimligt, men i Liberalernas fall handlar det dessvärre bara om snömos.

Sabunis parti är inte intresserat av att stoppa skolkoncerner som gör vinster genom att ha låg lärartäthet och lockar elever med glädjebetyg. De vill inte göra något åt Internationella Engelska skolan där engelskan i massiv skala har ersatt svenskan som undervisningsspråk. Och förstatligandet av skolan handlar inte om att konfiskera riskkapitalbolag, utan om att staten ska ta över huvudmannaskapet från kommunerna. Hur det nu ska förändra något i grunden.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Nyamko Sabuni och (L) vill stärka det svenska språket i såväl skolan som i samhället säger de. Det är givetvis mycket trevligt att höra att de har kommit till denna insikt!

Det är också bra att Liberalerna, bland annat, vill återförstatliga skolan, differentiera skolpengen, ändra skolkösystemet och sätta stopp för kortsiktigt riskkapitalägande av svenska skolor.

Samtidigt är de positiva till den kraftiga expansionen, av de för Sverige världsunika, fullt skattefinansierade språkbytesskolorna (däribland "Internationella" Engelska Skolan som just har bytt riskkapitalägare med korta mellanrum), som i rent kolonial stil drillar svenska elever på ett främmande språk och i främmande seder och traditioner.

Att dessa skolor dessutom fifflar med glädjebetyg, är ekonomiskt överkompenserade och därmed snedvrider konkurrensen, plockar russinen ur kakan genom att ha ett lätt elevunderlag, använder sig av utländska lärare utan svensk lärarlegitimation, betalar såväl sina svenska som utländska lärare låga löner samt skeppar miljon efter miljon ut ur Sverige, gör saken än värre! Jag ser det som ett mjölkande av allas våra gemensamma skattepengar och i slutänden skattestöld - från våra barn! Pengar som rättmätigen ska gå till våra barns utbildning, hamnar i stället på "feta bankkonton" utomlands. Det blir inte mycket mer fel än så! Dessa skolor är parasiter på den svenska samhällskroppen!

Kära liberaler (och andra språkbytesskolepositiva partier också för den delen)! Om ni verkligen vill stärka det svenska språket, se då till att börja verka för att avveckla dessa skolor omedelbart. Skattepengarna tillhör oss svenskar och våra barn - inte utländska ägare!

Svenskar tillhör världstoppen vad gäller engelskkunskaper även vid traditionell undervisning - därför ska samtlig undervisning i svensk grund- och gymnasieskola, språkämnen undantagna, ske på svenska.

Så stärker vi det svenska språket inför framtiden inom svensk skola!

Per-Owe Albinsson,

medgrundare av Språkförsvaret 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Peter Kadhammar läser lusen av svengelskan i en artikel i Aftonbladet idag. Han skriver inledningsvis:

”Går man på stan möter man ideligen skyltar på engelska, går man på bio möts man av filmtitlar på engelska och går man i bokhandeln möts man numera av svenska böcker med engelska titlar.

Försök nu inte med den löjliga invändningen att detta är en konservativ mans klagovisa. Kom inte med floskler om rädsla för förändring eller att språket förändras eller att vi lever i en globaliserad värld.

Språk handlar om klarhet. Klarhet kan vara många saker. Jag skriver en sak och du begriper omedelbart vad jag vill ha sagt. Det är klarhet. En poet skriver en mening som jag först inte förstår men som sätter igång tankar, fantasin, leder vidare. Det är också ett slags klarhet. Eller ljus.

Den outhärdliga svengelskan är inget av detta.

Den vittnar blott om språklig oförmåga. Fantasilöshet. Inbilskhet.

Och nonchalans.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I senaste numret av Smithsonian Magazine läser jag att silvermedaljören på 10000-metersloppet på stockholmsolympiaden 1912 var Hopi-indian från Arizona. Han hette Tsökahovi Tewanima, fast de amerikanska myndigheterna hade döpt honom till Louis. Guldmedaljören hette f ö  Hannes Kölehmainen. Inte bara finnar utan också Hopi-indianerna har ö i sitt språk. Det berättas också att  Tsökahovi vägrade tala engelska.  

Bengt

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

När jag som mycket ung läste Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien, förundrades jag över att Klara Fina Gulleborg, som gick så sorgliga öden till mötes, niade sina föräldrar. ”Ni, far”, sade hon till fattiglappen Jan i Skrolycka. Fadern var en människa som hon såg upp till, och ni-ordet var ett sätt för henne att visa honom sin aktning.

Min egen far, född 1920 i en annan tidsålder, tilltalade sina föräldrar i tredje person singularis. ”Vill mor ha en kopp kaffe till?” Jag, född 1951, övertog det skicket. ”Jag hoppas, att farfar blir väl omhändertagen”, kunde jag skriva till honom, när han låg som konvalescent efter sin tredje hjärtinfarkt. Han duade mig och min far så klart.

I dagens svenska språkdebatt finns det en föreställning om att duandet har fungerat som en jämlikhetsmarkör och att niandet, när det var utbrett, alltid riktades uppifrån och ned. Detta kan inte vara riktigt. Svenska kungar tilltalade alltid sina undersåtar med du, oavsett på vilken hierarkisk nivå de befann sig. ”Du, Per Albin”, kunde Gustaf V säga till sin statsminister. ”Du, Erlander.”

Tilltalen varierade. Min pianolärarinna, kommen ur burgen medelklass, duade mig aldrig: ”Kan han ta om från takt fjorton?” När jag duade en adlig officer under min kadettutbildning, blev han ursinnig: ”Jag har aldrig sagt du till min egen mor!”

När jag kom till radion 1982, ringde jag nästan genast upp Curt Weibull, närmare ett hundra år gammal, för att be om en intervju. Jag niade honom, sade inte ”professorn”. Han avböjde: ”Redaktören kan läsa mina skrifter.” Han levde sedan ytterligare nästan tio år.

Niandet har jag aldrig upplevt som en härskarteknik. Inom lärda samfund nias det ofta, man kallar varandra herr och fru – det bröt ståndsskrankor och titelsjuka, alla skulle vara lika mycket värda i det offentliga.

När duet används i offentliga sammanhang utan urskillning, exempelvis i riksdagens talarstol, förlorar det något av sin intima och förtroliga karaktär. I den innerliga relationen mellan Gud och människa har duet alltid varit givet pronomen: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” ”Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde Ditt namn.” Här råder ändå inget tvivel om vem som äger företräde, vem som bestämmer. Men det rör sig om en direkt kanal, om en befallning och en bön.

Om jag sade du till sköterskan som ger mig covidsprutan, skulle jag själv uppfatta det som en brist på respekt för hans eller hennes yrkeskunnande. Så ibland säger jag ”syster” – det är rätt vackert, fastän ”ni” hade förstås varit mer könsneutralt.

Jag har en granne, född i Rumänien, några år yngre än jag – han niar mig, alltid. Våra professioner är jämförbara, men vi har inte blivit vad man kallar vänner. Kanske är han just därför angelägen om att markera ett respektfullt avstånd.

Och jag kommer ihåg en gång i Oslo, vid gamla Vestbanestasjonen. Jag kan ha varit 13–14 år. En lodare kom fram till mig: ”Jeg mangler til en pils. Kan Dere gi meg en krone?” Jag minns, att jag blev nästan rörd av hans artighet.

Anders Björnsson

Anmärkning. – Författaren är medlem i Språkförsvaret och medverkar i dess senaste antologi.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Med anledning av att DN hade utsett henne till Årets stilist, intervjuades  Anna-Lena Laurén idag i samma tidning:

”Språket ska inte bara vara begripligt och tillgängligt, det ska också vara korrekt. Mig får man rätta om jag gör fel. Jag tycker att det finns lite av en inställning att man inte ska rätta för mycket, men det är ju det enda sättet att skriva bättre. Vi gör ju alla fel och det är därför man rättar. Jag vill bli en bättre skribent själv och då vill jag bli rättad.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)