Under det gångna året har frågan om nationen och det nationella visat sig helt central på flera områden. Det föranleder frågan: vad innebär det svenska för Svenska Akademien? Den instiftades ju för att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”, och det gör Akademien genom mångskiftande insatser för läsning, skrivande och språkfärdighet. Gustaf III:s formulering från 1786 om ”renhet” skulle kunna förstås som en strävan att bevara det svenska svenskt, men det är knappast vad som ingår i uppdraget från Akademiens stiftare.

Under 1600-talet florerade idéer om att svenskan var ett gammalt och anrikt språk som andra språk och kulturer hade utvecklats ur, och den tanken gav upphov till en vilja att odla fram detta gamla urspråk igen. Georg Stiernhielm och Olof Rudbeck är välkända exempel på den hållningen och den återkommer i modifierad, drömsk form med 1800-talets romantik som inte har samma behov av att faktiskt skriva om historien. Men när Gustaf III vid slutet av 1700-talet talar om svenska språkets renhet har han ägnat stor möda inte åt att söka något ursvenskt, utan tvärtom att samla inspiration från många håll, inte minst från Frankrike. Målet är ju att berika det svenska språket och den svenska kulturen, precis som man i andra länder strävar att utveckla redskapen för det offentliga samtalet och den sociala delaktigheten – ett slags internationellt samarbete för det civiliserade samhället. När Gustaf III talar om ”renhet” anknyter det alltså inte till drömmen om något äktsvenskt utan snarare till den retoriska dygden perspicuitas eller claritas, förmågan att välja sina ord så att de så klart och tydligt som möjligt beskriver det man avser. Språket behöver vara klart och genomskinligt, liksom en fönsterruta behöver vara ren för att vara genomskådlig. Idealet är tydlighet och precision i det språk som ligger till grund för, och skall vidareutveckla, det civiliserade samhället. Poesin lyder förstås under speciella regler och förväntas inte på samma sätt vara genomskinlig, men så är den inte heller tänkt som en direkt representation av verkligheten. 

I linje med det bör Gustaf III:s ord om svenska språkets ”styrka” uppfattas. Den retoriska framställningens styrka, vis, har bäring på dess klarhet men också på dess stilistiska verkan, dess kraft och ändamålsenlighet. Språkets ”höghet” bör rimligen förstås i anslutning till 1700-talets vurm för det sublima, upphöjda, som inbegrep kraftfull åskådlighet och gärna en åtminstone skenbar enkelhet. Värdighet och anseende ligger självklart inbäddade i begreppet.

Det svenska språket var långt ifrån väletablerat jämfört med de språk den europeiska kulturen och makten använde, främst kanske latinet och franskan. Uppgiften var alltså att utveckla språket så långt någonsin möjligt som redskap för samhällelig kommunikation och för litteratur. 1700-talet närde förstås många föreställningar om svenskhet och nation som i dag är överspelade, men sökandet efter något äktsvenskt, hade man redan insett, riskerade att fördunkla snarare än skapa klarhet och öppenhet. Det stadium där forskare och makthavare ville bevisa att den svenska kulturen och det svenska språket var något uråldrigt, rent nationellt, hade det sena 1700-talet lämnat bakom sig.

Vårt språk har uppstått i oavbruten interaktion med andra språk. Det behövs en rikedom av ord för att uppnå precision i språket, och det måste också vidareutvecklas för att vi inte skall förlora kontakten med samtiden. Att noggrant bevaka det man betraktat som äkta svenskt har fått som sin naturliga konsekvens att man berövat sig själv – och andra – många möjligheter.

På samma sätt fungerar förstås litteraturen: Akademien verkar för den svenska litteraturen men i den självklara medvetenheten om att den utvecklas genom impulser utifrån. Som Birgitta Trotzig sade vid en översättningskonferens år 1994: ”Översättningarna är helt enkelt – brutalt uttryckt – halva vår nationallitteratur.” Trotzig talade om den svenska litteraturens utvecklingshistoria, och den är i sanning central. Det kan vara värt att påminna om att denna halva nationallitteratur också innebär ett makalöst och oundgängligt inflöde utifrån av idéer, perspektiv och förhållningssätt till hela den svenska kulturen och till samhället i stort. 

Svenska Akademiens arbete med ordböcker och andra språkliga resurser samt med litteratur och läsning utgår inte från en föreställning om något äktsvenskt som skall avgränsas utan tvärtom: utgångspunkten är att det svenska inte når någon vart utan ständigt utbyte med omvärlden.

 Grävandet efter en nationell kärna ledde till dunkla språkexperiment och vildsinta pamfletter i stormaktstidens Sverige och på andra håll. Det som brukar hända i sådana situationer är att språket frikopplas från den verklighet det skall beskriva och i stället används för att framställa vrångbilder. Den mekanismen ställer stora krav på läsare, mottagare, medborgare och ökar påtagligt behovet av omsorg om språk, tanke och fakta.

Arbetet för språk, litteratur och andra förutsättningar för det offentliga samtalet är viktigare än någonsin över hela världen. En liten, men för oss i Sverige central, del i denna stora helhet är det svenska språket.

Vårt kulturarv är en rik källa till estetiska upplevelser, filosofiska idéer och samhälleliga utvecklingslinjer, men det är också fyllt av fördomar, ideologiska manipulationer och illustrationer av människans böjelse att bygga gemenskap genom exkludering. Att vårda sig om kulturarvet, tillgängliggöra och utforska det, är en central uppgift inte för att söka efter en nationell kärna eller en folksjäl, utan därför att det förflutna visar vad sådana föreställningar kan leda till. Kulturarvet manar oss att dra lärdomar genom att hänföras av det sköna i vårt förflutna och ta varning av det osköna, ibland kanske i samma stund.

Fantasier om en nationell kärna kan utveckla sig till ett gravt hot mot kulturarvet, tydligast så i det pågående anfallskriget mot Ukraina. De oerhörda humanitära konsekvenserna är omedelbara, men på längre sikt riskerar kulturarvet att förödas. Många institutioner samverkar för det långsiktiga bevarandet av Ukrainas kulturarv, och där har Akademien fått värdefull hjälp i att finna en väg att vara med och stödja bevarandearbetet vid Nationalbiblioteket i Kyiv.

Mats Malm

Ständig sekreterare

Originaltexten finns här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...

Hej!   På Sveriges Radios webbplats  står följande:   "Upptäckten är över 2000 år gamla och ovanligt välbevarade trots det vulkanutbrottet Vesuvius som lämnade staden i aska".   Men på dessa få ord finns flera grammatikfel och ett sakfel:...

Söndagens svenskspråkiga sång och dikt 2024-04-14   Söndagens svenskspråkiga sång   Sara Eng - Trollkarlen från Indialand    Söndagens svenskspråkiga dikt   Den norske viking som grundade Limerick säkert samma dag, samma timme fick...

      Och denna "verksamhet", som också förstör elevernas kunnskaper i samt känsla för att vilja använda det svenska språket, betalar samtliga svenska skattebetalare för via skatten (skolpengen).   Enligt den svenska språklagen från 2009 ...