Se ”Elgiganten förbjöd anställda att tala hemspråk”. Man talar det språk som de flesta förstår och det är (fortfarande) svenska i Sverige.

Vad får man för sammanhållning på arbetsplatsen om alla sitter och pratar på sitt eget språk?

Jag skulle personligen inte ha några helst problem med detta om jag jobbade i ett annat land och det är med största sannolikhet kutym i de flesta länder att man talar majoritetsspråket på arbetsplatsen.

Punkt slut!

Per-Owe

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Klimatet i Norden kan vara lite bistert och naturen är på sina ställen ganska karg. En del svenskar tycks överföra detta till språken som talas här och tror att dessa är ordfattiga och osköna. Det är naturligtvis helt fel. Hur kan då språken i Norden komma med på topplistor över de vackraste språken, listor som upprättats av personer utanför Norden? Se artikeln i Språkförsvaret den 23 aug 2017. Om en del svenskar tror att svenskan är ett fattigt och fult språk så är dessa personer kanske inte så angelägna att försvara det. Nu tror jag att sådant språkligt mindervärdeskomplex egentligen är universellt, även om språkens storlek och prestige kan justera det. Det är svårt att beskriva det egna modersmålet och man gissar, ofta åt det negativa hållet. På nätet läser jag följande som belyser det hela (översatt):

”Jag vet inte om svenskar uppskattar hur vackert deras språk är och hur lyckliga de kan vara att tala det.”

En svensk svarar: ”Detta gör mig så lycklig att läsa för jag har alltid trott att svenska språket var fult.”

Peje     

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Igår intervjuades Björn Ranelid i Dagens Nyheter med anledning av att han idag fyller 70 år. Under åren har Björn Ranelid fått många priser: Augustpriset, Aftonbladets kulturpris, Region Skånes stora kulturpris, Malmö fotbollförenings kulturpris, Hasse och Tages pris, Lars Ahlins stipendium, Samfundet de nios pris och sist men inte minst Språkförsvarets hederspris. Björn Ranelid själv måste vara uppgiftslämnaren härvidlag. Vi är glada över att vårt pris omnämns i detta sammanhang, eftersom Språkförsvarets hederspris inte ens är pekuniärt. Äran kan man inte äta, som en av Shakespeares rollfigurer säger.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Mikael Parkvall konstaterar i en artikel att det finns alternativ till Eurovisionens sångtävling:

”Den som beklagar att jippot håller på att förvandlas till en språklig öken kan sedan 2002 följa Liet International, som är en motsvarighet till Eurovisionsarrangemanget, öppen enbart för minoritetsspråk. I årets upplaga undfägnades publiken verk på bland annat samiska, frisiska, sranan, komi, galiciska, aromunska och korniska.

Och nu i helgen hålls den årliga esperantospråkiga europeiska melodifestivalen Eŭropa Festivalo de Esperantaj Kantoji Polen, även om risken finns att den passerar under traditionella mediers radar.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Vi har tidigare citerat från Célestine Comtois uppsats  Språkval i EU-parlamentet från 2016. Till saken hör att hon har utnyttjat Språkförsvaret som källa vid två tillfällen. Det ena är Språkförsvarets enkät till kandidaterna inför parlamentsvalet 2009 – se frågorna här och svaren här. Här följer uppsatsens sammanfattning:

Syftet med uppsatsen är att problematisera hur de nordiska EU-ledamöternas språkaktivitet ser ut när de gör inlägg i EU-parlamentet, vilka språk de använder förutom sitt modersmål och varför de i så fall väljer bort sitt modersmål samt vilka faktorer som medför att språkbruket påverkas. Tidigare forskning om språkval i EU-parlamentet och intervjuer av svenska EU-le-damöter om deras språkanvändning utgör en teoretisk kärna. Studien bygger på muntliga och transkriberade inlägg som gjordes i EU-kammaren under en tvåårsperiod. De övergripande analytiska ramarna består av både ett kvantitativt, kvalitativt och komparativt perspektiv som intas vidanalysen av inläggen.

Undersökningen visar att ledamöterna föredrar att tala sitt modersmål i plenum men en del av dem använder i synnerhet engelska men även flera andra språk. Ledamöternas ålder, EU-partigrupper och i viss mån kön tycks påverka deras språkval, med någorlunda tydliga skilda trender i respektive nordiskt EU-land. De svenska ledamöterna använde både endast engelska i ett och samma inlägg och kodväxlade mellan olika språk. Trots att de alltid har tillgångtill simultantolkning anpassarledamöterna sittspråk till framför allt sin målgrupp, som kan vara olika och en del debatterade ärenden. Kodväxling förekommer för det mesta avsiktligt hos framför allt engelskanvändarna.

Slutsatsen i uppsatsen är i grunden, trots att parlamentarikerna har full tillgång till tolk och har som uppgift att företräda sina väljare och medborgarna (och därför förväntas att tala sitt modersmål), så är detta inte tillräckligt för att få EU-ledamöterna att tala sitt modersmål i ple-num. Som en konsekvens skulle EU-medborgares intresse för EU-frågor kunna minska ytterligare.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

När man pantar flaskor och burkar på ICA på Ringen på Södermalm i Stockholm möts man, som snart sagt överallt i Sverige, av en engelsk text, i det här fallet ”Helping the world recycling”. På väggen till vänster om pantapparaten står det en text på svenska och därunder (ofta är ordningen tvärtom, dvs. den engelska texten står överst och den svenska underst) samma text översatt till engelska:

”Inga kontanter betalas ut för pant. Använd pantkvittot när ni handlar.”

”No cash is paid out when recycling. Use the receipt as store credit.”

Slutsatsen man kan dra av detta är att vi lever i ett globalt, kontantlöst samhälle där engelskan tränger ut svenskan i Sverige. Språkförsvaret behövs verkligen!

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna artikel publicerades ursprungligen den 26 december 2007 i nätdagboken. Eftersom valet till EU-parlamentet äger rum snart –  den 26 maj – och artikeln dessutom refereras i en tidigare omnämnd uppsats i denna nätdagbok kan en återpublicering ha ett visst intresse.)

I Frankfurter Allgemeine Zeitung  den 19/11 2007 intervjuas Angela Wicharz-Lindner, som har arbetat mer än 20 år vid Europaparlamentet översättningsverksamhet. I slutet av intervjun berör hon engelskans expansion inom EU-organen:

”Under årtionden dominerade det franska språket i Europeiska Unionen. Dock ersattes det inte av den hett omdiskuterade språkmångfalden utan av en benägenhet att använda sig av engelska, vilken började med skandinavernas intåg och fortsatte med östutvidgningen: ’Engelska är lingua franca för dessa stater.’ 55 procent av alla utgångstexter, som översättarna erhåller, har avfattats på engelska. Ledamöter ger sig i kast med dålig engelska, förmodar Wicharz-Lindner, för att profilera sig som världsvana. Resultaten leder ofta till att översättarna förtvivlar. ’Ofta är det rena gissningsleken’, säger Wicharz-Lindner. Hon skulle hellre föredra att en spanjor använder – och då korrekt – sitt modersmål.”

EU förordar på pappret mångspråkighet: alla språk är likställda, men vissa språk är mer likställda än andra, d v s engelska, franska och tyska, som fungerar som arbetsspråk. Av dessa tre har tyskan mer eller mindre slagits ut. Wicharz-Lindner pekar på att Danmark, Sverige och Finlands inträde i EU liksom de forna öststaternas i praktiken har understött engelskans expansion inom EU, eftersom dessa stater använder sig av engelska som lingua franca. Det är naturligtvis inte fråga om någon konspiration från dessa staters sida utan en kombination av både medvetna och omedvetna ställningstaganden. Det fanns språkvetare i Norden, som redan 1991 varnade för t.ex danskans och svenskans framtida ställning i EU (se vidare denna artikel). Varken Danmark eller Sverige hade någon genomarbetad språkpolitik, fr a med avseende på respektive språks status, och än mindre i förhållande till EU. Finland hade i och för sig en språklag, men den reglerade i första hand förhållandet mellan finskan och svenskan, inte de båda språkens relation till språksituationen i EU. Mentaliteten hos företrädare för det danska, svenska och finländska politiska etablissemanget har naturligtvis haft stor betydelse. Om man tror sig behärska engelska nästan lika bra som sitt eget modersmål, och inte har ett medvetet språkligt förhållningssätt, tenderar man att överge sitt eget modersmål i s k internationella sammanhang, trots att EU har världens mest utvecklade tolk- och översättningsverksamhet.

Tyskarna har dock själva medverkat till att försvaga tyskans ställning i EU. När förbundspresidenten Norbert Lammert intervjuades i Westdeutsche Zeitung  den 14/4 pekade han på den flathet, som tyskarna hade visat genom att i allt större utsträckning avstå från att använda tyska som arbetsspråk i EU, trots att det finns ett beslut av EU-kommissionen att tyska tillsammans med franska och engelska är EU:s arbetsspråk.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)