När jag som mycket ung läste Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien, förundrades jag över att Klara Fina Gulleborg, som gick så sorgliga öden till mötes, niade sina föräldrar. ”Ni, far”, sade hon till fattiglappen Jan i Skrolycka. Fadern var en människa som hon såg upp till, och ni-ordet var ett sätt för henne att visa honom sin aktning.

Min egen far, född 1920 i en annan tidsålder, tilltalade sina föräldrar i tredje person singularis. ”Vill mor ha en kopp kaffe till?” Jag, född 1951, övertog det skicket. ”Jag hoppas, att farfar blir väl omhändertagen”, kunde jag skriva till honom, när han låg som konvalescent efter sin tredje hjärtinfarkt. Han duade mig och min far så klart.

I dagens svenska språkdebatt finns det en föreställning om att duandet har fungerat som en jämlikhetsmarkör och att niandet, när det var utbrett, alltid riktades uppifrån och ned. Detta kan inte vara riktigt. Svenska kungar tilltalade alltid sina undersåtar med du, oavsett på vilken hierarkisk nivå de befann sig. ”Du, Per Albin”, kunde Gustaf V säga till sin statsminister. ”Du, Erlander.”

Tilltalen varierade. Min pianolärarinna, kommen ur burgen medelklass, duade mig aldrig: ”Kan han ta om från takt fjorton?” När jag duade en adlig officer under min kadettutbildning, blev han ursinnig: ”Jag har aldrig sagt du till min egen mor!”

När jag kom till radion 1982, ringde jag nästan genast upp Curt Weibull, närmare ett hundra år gammal, för att be om en intervju. Jag niade honom, sade inte ”professorn”. Han avböjde: ”Redaktören kan läsa mina skrifter.” Han levde sedan ytterligare nästan tio år.

Niandet har jag aldrig upplevt som en härskarteknik. Inom lärda samfund nias det ofta, man kallar varandra herr och fru – det bröt ståndsskrankor och titelsjuka, alla skulle vara lika mycket värda i det offentliga.

När duet används i offentliga sammanhang utan urskillning, exempelvis i riksdagens talarstol, förlorar det något av sin intima och förtroliga karaktär. I den innerliga relationen mellan Gud och människa har duet alltid varit givet pronomen: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” ”Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde Ditt namn.” Här råder ändå inget tvivel om vem som äger företräde, vem som bestämmer. Men det rör sig om en direkt kanal, om en befallning och en bön.

Om jag sade du till sköterskan som ger mig covidsprutan, skulle jag själv uppfatta det som en brist på respekt för hans eller hennes yrkeskunnande. Så ibland säger jag ”syster” – det är rätt vackert, fastän ”ni” hade förstås varit mer könsneutralt.

Jag har en granne, född i Rumänien, några år yngre än jag – han niar mig, alltid. Våra professioner är jämförbara, men vi har inte blivit vad man kallar vänner. Kanske är han just därför angelägen om att markera ett respektfullt avstånd.

Och jag kommer ihåg en gång i Oslo, vid gamla Vestbanestasjonen. Jag kan ha varit 13–14 år. En lodare kom fram till mig: ”Jeg mangler til en pils. Kan Dere gi meg en krone?” Jag minns, att jag blev nästan rörd av hans artighet.

Anders Björnsson

Anmärkning. – Författaren är medlem i Språkförsvaret och medverkar i dess senaste antologi.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Med anledning av att DN hade utsett henne till Årets stilist, intervjuades  Anna-Lena Laurén idag i samma tidning:

”Språket ska inte bara vara begripligt och tillgängligt, det ska också vara korrekt. Mig får man rätta om jag gör fel. Jag tycker att det finns lite av en inställning att man inte ska rätta för mycket, men det är ju det enda sättet att skriva bättre. Vi gör ju alla fel och det är därför man rättar. Jag vill bli en bättre skribent själv och då vill jag bli rättad.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

När jag förra veckan, vecka 20, passerade Hägerstenshamnens skola, där elever från förskoleklassen till och med årskurs 6 går, såg jag en affisch på stängslet som fick mig att haja till: ”Sveriges skolor - RUN the world”. Eftersom jag i hög grad irriterar mig på all engelska i det offentliga rummet tog jag ett kort på affischen för att skriva om den. ”Run the world” betyder ”styra världen”. Ska Sveriges skolor med sina fejkade PISA-resultat styra världen? När jag googlade på detta insåg jag att det handlade om att springa jorden runt, det vill säga ”Run around the world”: 

”I en tid när vi inte tar oss ut i världen fysiskt samlas Sveriges skolor och går/lunkar/rullar/springer jorden runt tillsammans.

Vi gör det tillsammans men alla på sin egen skola.

Alla skolor som vill var[a] med på resan jorden runt mäter upp en slinga på skolgård[en] (tex [t.ex.] 100 meter) och samlar så många varv som möjligt under vecka 20 (den 17-21 maj). Gå/lunka/rulla/spring på raster, rörelsepauser, idrotten mm [m.m.]. 

Klassens totala antal varv summeras och skickas till skolans samordnare som skickar det [resultatet] vidare till rudolf.carneholm@edu.Stockholm.se. 

Skolornas framgång summeras och visualisera[r]s på en karta över jorden hur långt vi tillsammans kommer dag för dag.

Följ den löpande uppdatering[en] på Instakontot: #Sverigesskolorrunttheworld.

Vi gör det för ökad rörelse. För att det är kul att göra något tillsammans. För att uppmärksamma att tillsammans kan vi ta oss hur lång[t] som helst.

Anmäl er till Rulle Carneholm:

Tel: 0734338330

Mejl: rudolf.carneholm@edu.Stockholm.se

Vänligen [Vänliga] hälsningar i Hägersten/Liljeholmen och Spring i benen”

Ett lovvärt initiativ, eftersom rörelse är mycket viktigt, men varför har projektet ett engelskt namn? Varför inte kalla det för ”Jorden runt” eller något liknande? Engelskan är en ytterst invasiv växt i den svenska hagen, och den påverkar tyvärr tveklöst svenskan negativt.

http://pedagogblogg.stockholm.se/spring-i-benen/wp-content/uploads/sites/106/2021/04/Run-the-world-Sverige.pdf

https://runnersworld.se/sveriges-skolor-springer-runt-jorden/

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I år bröts verkligen den språkliga enfalden i den internationella Melodifestivalen. Etta, två och trea kom länder som sjöng på egna nationella språk.

1. Italien

2. Frankrike

3. Schweiz

Även i övrigt syntes ett flertal låttitlar som skvallrade om en flerspråkig tävling. När ska vi i Sverige inse att "ärans och hjältarnas språk" fungerar alldeles utmärkt att sjunga på, även i internationella sammanhang!?

Vi har tidigare vunnit flera gånger då vi har sjungit på svenska - det är dags igen!

Per-Owe Albinsson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Thomas Di Leva - Vem ska jag tro på? 

Söndagens svenskspråkiga dikt

I Annorlunda

I Annorlunda

där är fyrkanter runda

där har ringar fyra kanter

där är glasbitar diamanter

där har de flintskalliga lockar

där niger pojkar, flickor bockar,

men annars är det mesta bara

som det brukar vara.

I Annorlunda 

där kan man se och blunda

där är fula flickor sköna

där är röda rosor gröna

där skiner solen hela natten

där kan man torka sig i vatten,

men annars är det mesta bara

som det brukar vara.

I Annorlunda

där är sjuka sunda

där är alla gubbar unga

där är bomullstussar tunga

där betar bilarna på ängen

där seglar båtarna i sängen,

men annars är det mesta bara

som det brukar vara.

I Annorlunda

där är djupa sjöar grunda

där är alla kurvor raka

där kallas framåt för tillbaka

där får man pengar när man handlar

där kallas russinen för mandlar,

men annars är det mesta bara

som det brukar vara.

Lennart Hellsing

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Oavsett vad man tycker om friskolesystemet, går det inte förneka att det är själva förutsättningen för uppkomsten av engelskspråkiga friskolor, som Internationella Engelska Skolan och flera liknande.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hur kan det komma sig att det ska vara engelska namn på de olika planerade aktiviteterna på Drottninghög? Vi lever i Sverige och då ska namnen enligt mig vara följande: Trädgården, köket och marknadsplatsen eller marknaden och inte de engelska motsvarigheterna.

Jag vill ha bort "svengelskan" i språket, det utarmar och i Helsingborgs Dagblad den 15/5 larmar dessutom skolledaren Ingrid Olsson om att språket bara blir torftigare och torftigare.

Varför ska Helsingborgs kommun bidra till detta? Nej, fram för mer svenska!

Lena

(Insändaren publicerades i Helsingborgs Dagblad 20/5 2021)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

”– Eg synest norsk er eit kleint språk nokre gongar, ler Marta Aspehaug så øyrepynten ristar.

Den baggy kledde 17-åringen har to norske foreldre. Likevel pratar ålesundsjenta engelsk store delar av dagen.

Med venninnene sine.

Som også er norsktalande.

Eller med framande ho treff i sosiale medium. Som også er norske. Ingen av ungdomane stussar på at Marta helst vil snakke engelsk.

Men det finst dei som meiner følgjene blir alvorlege.”

Läs vidare här!

Hur utbrett är samma fenomen i Sverige?

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)