När jag som mycket ung läste Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien, förundrades jag över att Klara Fina Gulleborg, som gick så sorgliga öden till mötes, niade sina föräldrar. ”Ni, far”, sade hon till fattiglappen Jan i Skrolycka. Fadern var en människa som hon såg upp till, och ni-ordet var ett sätt för henne att visa honom sin aktning.

Min egen far, född 1920 i en annan tidsålder, tilltalade sina föräldrar i tredje person singularis. ”Vill mor ha en kopp kaffe till?” Jag, född 1951, övertog det skicket. ”Jag hoppas, att farfar blir väl omhändertagen”, kunde jag skriva till honom, när han låg som konvalescent efter sin tredje hjärtinfarkt. Han duade mig och min far så klart.

I dagens svenska språkdebatt finns det en föreställning om att duandet har fungerat som en jämlikhetsmarkör och att niandet, när det var utbrett, alltid riktades uppifrån och ned. Detta kan inte vara riktigt. Svenska kungar tilltalade alltid sina undersåtar med du, oavsett på vilken hierarkisk nivå de befann sig. ”Du, Per Albin”, kunde Gustaf V säga till sin statsminister. ”Du, Erlander.”

Tilltalen varierade. Min pianolärarinna, kommen ur burgen medelklass, duade mig aldrig: ”Kan han ta om från takt fjorton?” När jag duade en adlig officer under min kadettutbildning, blev han ursinnig: ”Jag har aldrig sagt du till min egen mor!”

När jag kom till radion 1982, ringde jag nästan genast upp Curt Weibull, närmare ett hundra år gammal, för att be om en intervju. Jag niade honom, sade inte ”professorn”. Han avböjde: ”Redaktören kan läsa mina skrifter.” Han levde sedan ytterligare nästan tio år.

Niandet har jag aldrig upplevt som en härskarteknik. Inom lärda samfund nias det ofta, man kallar varandra herr och fru – det bröt ståndsskrankor och titelsjuka, alla skulle vara lika mycket värda i det offentliga.

När duet används i offentliga sammanhang utan urskillning, exempelvis i riksdagens talarstol, förlorar det något av sin intima och förtroliga karaktär. I den innerliga relationen mellan Gud och människa har duet alltid varit givet pronomen: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” ”Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde Ditt namn.” Här råder ändå inget tvivel om vem som äger företräde, vem som bestämmer. Men det rör sig om en direkt kanal, om en befallning och en bön.

Om jag sade du till sköterskan som ger mig covidsprutan, skulle jag själv uppfatta det som en brist på respekt för hans eller hennes yrkeskunnande. Så ibland säger jag ”syster” – det är rätt vackert, fastän ”ni” hade förstås varit mer könsneutralt.

Jag har en granne, född i Rumänien, några år yngre än jag – han niar mig, alltid. Våra professioner är jämförbara, men vi har inte blivit vad man kallar vänner. Kanske är han just därför angelägen om att markera ett respektfullt avstånd.

Och jag kommer ihåg en gång i Oslo, vid gamla Vestbanestasjonen. Jag kan ha varit 13–14 år. En lodare kom fram till mig: ”Jeg mangler til en pils. Kan Dere gi meg en krone?” Jag minns, att jag blev nästan rörd av hans artighet.

Anders Björnsson

Anmärkning. – Författaren är medlem i Språkförsvaret och medverkar i dess senaste antologi.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Annika

25 maj 2021 20:53

En mycket intressant artikel om tilltal. Hur man tilltalar andra skiftar mycket mellan olika landsändar i Sverige och mellan olika länder/språk. Mitt första språk är dalska, dit älvdalsmål hör. Eftersom jag kommer från Mora är det dalskans Moradialekt som jag talar. Dalskan har inget annat tilltalssätt än du och detta har förstås påverkat hur man tilltalar andra även när man talar svenska. I denna miljö fick jag god träning i att ana mig till hur jag skulle tilltala främmande personer som jag inte mött förut. Inom släkten och allmänt i byarna sade man alltid du även om man talade svenska.

Värre kunde det vara med klasskamraters föräldrar. Pappan till en av mina klasskamrater talade jag dalska med och tilltalade honom naturligtvis med du. Klasskamratens mamma talade bara svenska och hon var inflyttad till Mora. Jag våndades över hur jag skulle tilltala henne. Så småningom bestämde jag mig för att eftersom jag sade du till pappan kunde jag säga du till mamman också men första gången som jag sade du till henne var det med bävan. Detta var i slutet av 1950-talet.

Du som det används idag anser jag lätt blir överdrivet. Det blir kladdigt. Jag tar inte illa upp att bli tilltalad du men när det blir du, du, du, du i varje mening blir för mig påfluget, för nära.

Jag känner en kvinna från Sydstaterna i USA som alltid tilltalade sin svärmor Mrs + efternamn även efter att de känt varandra i över 40 år och hade en god relation. Det var ett sätt att visa respekt för en person som var äldre.

Men åter till Mora. För nu länge sedan, besökte kungen Mora. Det kan ha varit Gustav V i början av hans regenttid. Bland dem som kungen träffade under sitt besök i Mora var en man som när han hälsade på kungen lär ha sagt till majestätet: Jag säger du till alla utom till dig och bror din.

 

Per-Åke Lindblom

25 maj 2021 21:46

Annika,
jag har liknande erfarenheter, eftersom jag är uppvuxen i en by i Hälsingland. Det var du-tilltal som gällde överlag. Den by, Bogården (som tillsammans med fem andra byar bildade Utomskogen med c:a 600 invånare), som jag växte upp i var egalitär. Det fanns inga myndighetspersoner – förutom tre folkskollärare, som inte åtnjöt särskilt hög status för den delen. Min far- och morföräldrar tilltalade jag med farfar/farmor/mormor/morfar, men sedan i den fortsatta konversationen användes du, aldrig ni. Jag sade alltid du till mina föräldrar liksom de till mig. Ni-tilltal användes bara uppåt till myndighetspersoner, om än motvilligt. Lärare tilltalades med magister eller fröken.
Ett byorginal, Elov Eliasson, från Njutånger, som arbetade som städare på Iggesunds bruk och som jag kände (eftersom jag också bodde där och så småningom flyttade dit) får illustrera du-tilltalets starka ställning. Vid ett tillfälle stod han och rökte i pappsalen på Iggesunds bruk, vilket var absolut förbjudet. Disponent Sundblad, högste chef och tillika storägare, råkade se detta på en av sina inspektionsrundor och frågade:
- Får man röka här?
- Nej, men rök du! svarade Elov.
Detta hände någon gång i slutet av 1950-talet.
När stockholmare påstår att det var Bror Rexed, som införde du-reformen i Sverige, så kan de knappast ha varit utanför tullarna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad hände? Svar: Verkligheten kom ifatt!     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

    Enkelt, överskådligt och på svenska!   Uppmärksam   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Björn Dahlman återger denna rapport om Internationella Engelska skolan på Twitter:     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)   ...

    Dock inte mer än att rektorn i Landskrona sägs ha ägnat sig både åt kollektiv bestraffning i den högre skolan samt har förnedrat eleverna med urmodiga toalettbesöksregler. Vad gör man inte för att leka engelsk privatskola och låtsas ha läget...

Till och med Ulf Kristersson lyckades avhålla sig ifrån att tala utrikiska eller att skylta engelskt. Svenskan är viktig!             Sunt förnuft   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...