(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hufvudstadsbladet/SPT skriver idag:

”Riksdagens justitieombudsman (JO) Petri Jääskeläinen säger att det inte är god praxis att namnge en privat enhet som sköter en offentlig förvaltningsuppgift enbart på ett främmande språk, i stället för på nationalspråken. Också Trafikledsverket Väylä borde ha ett svenskt namn.

Det är användningen av bi- eller tilläggsnamnet Väylä för Trafikledsverket, Traficom för Transport- och kommunikationsverket och Traffic Management Finland Ab:s enbart engelskspråkiga namn som kritiseras av JO. Namnen har varit i kraft sedan början av 2019. JO har tagit emot sex klagomål gällande namnen.”

Läs vidare här!

I det utkast till språklag, som Språkförsvaret utarbetade 2006, uttalade sig Språkförsvaret mycket klart:

”13 §

Namngivning

1. Namn på platser och orter skall enbart ges på svenska utom i områden, där meänkieli eller samiska av hävd har talats, varvid parallella namn kan användas.

2. Namn på institutioner, allmänna organisationer, byggnader, projekt och så vidare, som initierats eller bekostats av svensk myndighet skall ges på svenska. Parallell namngivning på främmande språk kan ske om det är befogat, men under förutsättning att det svenska namnet står först.”

Den nuvarande svenska språklagen behandlar inte uttryckligen denna fråga.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

  (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ni-ordets eventuella återkomst förefaller vara nästan lika stötande som n-ordets fortsatta förekomst i vårt dagliga språk. Den som niar på svenska anses inte göra det av pur artighet utan för att vilja skapa ett onödigt socialt avstånd nedåt till den som tilltalas. ”Ni” ska ha varit överhetens tilltalsord mot dem som inte hade någon titel. Med ”du” tilltalade man varandra i familjära eller annars informella sammanhang. Jag undrar det.

En av mina tidiga läsupplevelser var Kejsarn av Portugallien (1914), Selma Lagerlöfs roman om Jan i Skrolycka och hans sedermera vilsekomna dotter Klara Fina Gulleborg. Hon duade ej utan tilltalade föräldrarna: ”Ni, far”, ”Ni, mor.” ”Du” var däremot monarkens tilltalsord gentemot sina undersåtar och även statsministrar: ”Du, Branting.” ”Du, Per Albin.” ”Du, Erlander.”(Deras: ”Ers Majestät”; jfr ”Ers nåd”, ”Ers högvälborenhet” och så vidare, alltså ni-former.) Inte heller godsägaren niade sina statare utan sa ”du”, eller möjligtvis ”hon” eller ”han” (eller ”Jeppsson”).

Min pianolärare Judith de Frumerie hanade mig; först när jag upphörde att vara hennes elev, blev hon ”du” med mig: ”ni” hade aldrig varit aktuellt, jag kallade henne ”fröken”. Min far duade aldrig sina föräldrar. Han sa ”far” eller ”mor”. De duade honom och hans bror förstås, men till min underklassmormor sade de alltid ”fru Bergström”, aldrig ”ni”. Till henne sade min far ”tant”; hon till honom ”Pelle”, aldrig ”du”. Själv blir jag numera nästan aldrig niad, utom av en rumänskfödd granne. Och då är det givet att jag måste nia tillbaka.

Jag tillstår gärna att jag blir glad när jag någon sällsynt gång nias. Det känns både aktningsvärt och personligt. ”Du” förknippar jag bland annat med hänvändelser till Gud, det högsta väsendet: ”Ty riket är ditt, och makten, och härligheten.” Eller: ”O, Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss.” Helst med versalt D. I detta tilltal finner man naturligtvis både underkastelse och närhet. Men något jämlikt förhållande mellan dig och mig rör det sig inte om och uttrycker det ej.

Språkvården är ofta benägen att bejaka (anglosaxiska) nymodigheter, men varför har den så svårt med ålderdomligheter? ”Ni” har föralldel inte så många hundra år på nacken – kanske tillkom det rentav som ett moderniserande angrepp på en titelsjuka som var svår att hålla under kontroll i ståndscirkulationens samhälle. Idag skulle ni-ordet kunna ses som ett vapen mot mindre önskad intimisering i det offentliga livet. För betänk: om ”du” används både i riksdagens talarstol och på sängkanten, vad är därmed egentligen vunnet?

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Med tanke på den mikroskopiska språkliga stolthet som många svenska företag och handlare i dagsläget visar över sitt modersmål, suger undertecknad åt sig av alla positiva exempel.

Detta hur banala och självklara de än kan tyckas vara.

Per-Owe Albinsson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Snart är 2019 års nyordslista från Språktidningen och Språkrådet här! Klockan 7 den 27 december skickas listan ut till medierna tillsammans med ett pressmeddelande. Hela nyordslistan publiceras samtidigt på Språktidningens respektive Språkrådets webbplatser: spraktidningen.se och isof.se.

Vill du ha information om nyordslistan i förväg kan du höra av dig till någon av nedanstående kontaktpersoner. Innehållet får inte publiceras före klockan 7.00 den 27 december.

För mer information kontakta:

Anders Svensson
Språktidningens nyordsredaktör
anders@spraktidningen.se
076-868 58 24

Ola Karlsson
Språkrådets nyordsredaktör
ola.karlsson@isof.se
073-558 60 60

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

"Snyggt jobbat", Blomsterlandet!

Också språkförsvarare 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Dala-Demokraten publicerade igår en krönika av Annika Rullgård, där hon inledningsvis skriver:

”Alltför ofta används ord och meningar på engelska helt utan anledning här i Sverige. Man svarar ”yes” i stället för att säga ”ja”och i skyltfönster står det ”sale” fast vi har ett bra svenskt ord: rea. På många förpackningar på bl a sojamjölk är det engelska som råder. Jag skulle nog kunna fylla en A4-sida med exempel utan att behöva anstränga mig.

Det är de som tar sig för med att använda engelska helt utan anledning som står för att engelska förekommer i tid och otid: De kan svenska, de lever i Sverige och i princip alla som den svengelsktalande riktar sig till har svenska som modersmål."

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)