Varför så infernaliskt svårt att nämna  den språkliga aspekten och där de skattefinansierade språkbytesskolorna, vilka i princip uteslutande utgörs av marknadsskolor, dagligen degraderar det svenska språket för samhällets gemensamma pengar.

Andra länder har frågan om undervisningsspråk betydligt hårdare reglerad än Sverige. När ska ett uppvaknande ske bland svenska rikspolitiker?

Jag är övertygad om att en majoritet av svenska folket inte  vill att våra skattemedel ska gå till en självfinansierad avveckling av vårt lagstadgade officiella huvudspråk.

Om drygt fyra månader är det val - vi kan inte fortsätta att tumma på det svenska språket i svensk skola såsom sker idag i fyra år till.

Det leder på sikt till ett språkligt, och i förlängningen även kulturellt, självmord, påtvingat oss själva att kollektivt finansiera skattevägen.

Det blir inte mycket dummare!

Per-Owe Albinsson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkförsvaret genomför en offentlig prisceremoni söndagen den 15/5 2018 kl. 15.00 – 16.00 i Erlander-+Per-Albinrummen (dubbellokal), ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. De pris som avses är Språkförsvarets hederspris, som tilldelades Fredrik Lindström 2020, och Årets anglofån 2020, som tilldelades Stefan Löfven. Priserna kunde inte delas ut 2020 på grund av coronapandemin.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Mando Diao - Majvisa

Söndagens svenskspråkiga dikt

Idyll och epigram

6.

När den sköna maj med sippor kommit,

kransa tärnor sina bruna lockar, 
skyndande till ringdans kring sin majstång.

Under dansen äro alla glada: 
glad är den, som bär ett vackert smycke,
glad är den, vars blomsterkrans är lyckad,

glad är den, som känner kinden rodna.
Frågar du, vem gladast är av alla?
Den, som ser sin fästman med i ringen.

Johan Ludvig Runeberg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel den 26/4 i The Manila Times, som huvudsakligen behandlar spanskans öde på Filippinerna, av Jorge Mojarro, omnämner han också en engelsk språkhistoriker, Nicholas Ostler. Nicholas Ostlers bok ”Empires of the Word” är den bästa bok som jag har läst om språks uppgång och fall:

”Nicholas Ostler är en brittisk forskare som specialiserat sig på hotade språk. Han publicerade 2005 en fascinerande bok, Empires of the Word: A Language History of Languages, där han spårar biografin till de språk som huvudsakligen har dominerat världen genom vissa perioder av historien, nämligen sumeriska, akkadiska, sanskrit, grekiska, latin , franska, etc., och försöker förklara vilka processer som får språk att blomstra och spridas, för att senare överges och glömmas. Han hävdar att många faktorer, som inflytandet från en mycket mäktig språkgrupp, epidemier, krig eller naturkatastrofer kan leda till att de som talar ett enskilt språk decimeras. Men framför allt finns det en sak som folk vanligtvis inte tänker på: när föräldrar inte lär barn sina språk (min fetstil).

Språket är inte bara ett identitetsverktyg, utan ett praktiskt sådant för vardagen. Det har gjorts otroliga försök att revitalisera döda språk, de flesta misslyckade. Ett undantag från detta är återupplivandet av hebreiskan, lett av Eliezer Ben-Yehuda och följt av en stark sionistisk rörelse i Palestina. Återhämtningen av språket sågs som en oundviklig uppgift för att judarna skulle växa sig starka och frodas och förstärka sin känsla av gemenskap. Denna identitära syn på språk är inget undantag. Men i Filippinerna råder synen att språket bara är ett vardagsredskap. Det finns föräldrar som pratar med sina egna barn på tagalog, trots att de har ilonggo, ilocano, waray eller något annat minoritetsspråk som modersmål. Många manilabor behöver förmedling av en farbror för att kunna prata med sina morföräldrar när de besöker dem i provinsen. Jag har till och med sett barn i Metro Manila som bara pratar engelska, deras föräldrar vägrar prata med dem på tagalog. Anledningen till detta är tydlig: de vill ge sina barn ett språk som kan användas aktivt under hela livet. Det finns också idén om social status bakom det: språk ses hierarkiskt, engelska befinner sig på toppen och små inhemska språk längst ner.

Nicholas Ostler hävdar också i The Last Lingua Franca (2010) att framtiden för engelskan inte verkar så ljus: precis som latinet kommer det sakta att upphöra att talas – men säkerligen inte på kort tid – och att det kommer att användas som kunskapsspråk innan det försvinner. Anledningen enligt honom är tydlig: språk lärs från föräldrar och när det gäller infödda talare växer inte engelskan. Av en miljard som talar engelska är det bara 330 miljoner som talar det som modersmål, och detta antal ökar inte.”

I The Last Lingua Franca fäster Nicholas Ostler stor vikt språkteknologins utveckling och dess konsekvenser, d.v.s maskinöversättning, röstöversättningsapparatur, program som omvandlar text till tal etcetera, som eventuellt kommer att göra alla lingua franca överflödiga i framtiden. Jag är inte helt överens med honom på den punkten. Jag tror att framtiden för de statliga bärarna av engelska språket, främst USA och Storbritannien, är betydligt viktigare. Om deras relativa ekonomiska, politiska, militära och kulturella styrka försämras, så kommer det också på sikt att få konsekvenser för det engelska språkets internationella ställning. Men det kommer att ta tid innan engelskan överges som lingua franca, och det är inte alls säkert att det ersätts av ett annat naturligt språk. Det bästa vore i så fall ett neutralt planspråk, som ingen enskild stat skulle kunna profitera på.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Expressen publicerade igår ett upprop från 285 lärare. Vi återger det stycke som handlar om undervisningsspråk, som är Språkförsvarets fokus:

”Den svenska skolan möjliggjorde en gång i tiden klassresor. Skolan var bra på att få majoriteten elever att lyckas – även barn utan studiebakgrund. Idag har Sverige den mest ojämlika skolan av alla nordiska länder. Svensk skola slits isär. 

I stället för en sammanhållen kompensatorisk skola har vi har idag börsnoterade bolagsskolor, koncerner med fejkade vapensköldar, skolor som kallar sig internationella och som har undervisning på annat språk än svenska (vår fetstil).”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Aftonbladet berättar kulturministern om att det nu görs en historisk satsning på minoritetsspråken.

Bra, men det skulle även behövas en historisk satsning på vårt officiella och gemensamma huvudspråk, svenska, med tanke på hur engelskan (oftast i onödan och ofta omtiverat) har släppts in i samhället.

Svenska språket är hotat av engelska som samhällsbärande språk – inte minst via alla de skattefinansierade språkbytesskolor som tillåts att skjuta upp som svampar ut jorden. I Sollentuna kommun finns sex (!)  stycken av dessa dödgrävare vad svenska språkets ställning anbelangar.

Språkbytesskolorna är (i negativ bemärkelse) världsunika för Sverige, inget annat land tillåter dem. Varför är de tillåtna i Sverige?

Per-Owe Albinsson,

medlem i Språkförsvaret

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Svenska Dagbladet)

Klarar du orden från det allra första högskoleprovet? Sätt din ordkunskap på prov med dessa frågor från 45 år sedan. Testet består av de 15 sista frågorna i högskoleprovets orddel våren 1977.

Gör testet här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Dagens Industri berättar (1):

”I år har Sverker Johanssons bot skrivit artiklar åt Wikipedia i ett decennium. Resultatet är 10 miljoner enskilda artiklar på uppslagsverket. 

–Jag tycker om att programmera, särskilt när resultaten är så synliga, säger han.”

Eftersom han skriver på svenska, försvarar han också svenskan i praktisk handling. Sverker Johansson har också skrivit den utmärkta boken ”På vandring i språkens fotspår”, som jag tidigare rekommenderat i denna nätdagbok.

Per-Åke Lindblom

(1)     Artikeln ligger bakom en betalmur.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)