Finn-Erik Vinje har skrivit en längre artikel i sin blogg, i vilken han inte bara behandlar sin egen relation till svenska språket utan även svenskans inflytande på norskan överhuvudtaget. Han skriver bland annat:

”Svensk øver en betydelig innflytelse på norsk språkutvikling. Påvirkningen skjer over en bred skala; jeg nevner her noen stikkord: fjernsyn, film; dameblader, bildeblader, pop- og musikkblader, motorblader, familieblader; popgrupper og visesangere; svenske revynummer. Viktigst er fjernsynet, som sprer svensk språk daglig i norske stuer og gjør nordmenn fortrolig med  det.

Da jeg bodde i Stockholm i 1960-årene, prøvde jeg gang på gang å fange inn norske radio- og fjernsynssignaler. Forgjeves. Det var tekniske hindringer, fikk jeg vite. De samme tekniske hindringer foreligger imidlertid  ikke på vår side av Kjølen, ettersom de fleste nordmenn uten vansker kan ta inn SVT. Nordmenns muligheter for å stifte bekjentskap med svensk språk og kultur var og er langt flere enn vice versa.

Især svensk underholdningsindustri og populærkultur har et stort nedslagsfelt i Norge. De språklige virkningene er markante….”

Han skriver också:

”Norske journalister har i etterkrigstiden tømt  svesismer i hestelass over sine tekster, og leserne finner seg åpenbart til rette med situasjonen. Den som vil danne seg et inntrykk av omfanget av denne låneprosessen, kan studere de ovenfor nevnte skriftene og for øvrig botanisere i ordbøkene «Nyord i norsk. 1945-1975» (1982), «Nyord i norsk» (2012).

Svenskene låner ingenting fra broderfolket i vest. Den leksikalske handelsbalansen er så avgjort i svenskenes favør.

Men om svenskene ikke tar bryet med å låne av nordmennene, så tar de til gjengjeld for seg av de gaver som vår ordrike onkel i Amerika har å by på. Og siden også vi i Norge er svake for det som kommer vestfra, er det i stor monn det samme ordstoffet vi låner. Slik kan vi si at den språklige skandinavismen er blitt fremmet på en uortodoks måte – vi låner de samme amerikanismene i hele Skandinavia!”

Finn-Erik Vinje medarbetade också i Språkförsvarets antologi ”Guld i strupen” .

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Föräldern anser sig alltså tvingad att välja Internationella Engelska Skolan på grund av Solna kommuns skolpolitik.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Hasse & Tage: Ett glas öl

Söndagens svenskspråkiga dikt (en limerick)

Du är född i en taxi, en FIAT...

Till din mor i en SAAB har jag friat.

Du är avlad och gjord

i en tvådörrars FORD,

men i VOLVO DUETT har du diat.

Hans Alfredson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Erik Haking recenserar Språkförsvarets senaste antologi, ”Språkbytesexperimentet i svensk skola – engelska till varje pris?” i nr 8/2021 av Flamman. Han skriver bland annat:

”Av naturliga skäl fokuserar både Enfeldt och flera andra kapitelförfattare på inflytandet från Internationella engelska skolan, som varit pionjären och den stora vinnaren inom den vinstdrivande friskolemarknaden. Verksamheten är också i stort sett riskfri, vilken skolans grundare Barbara Bergström – som enligt egen uppgift alltid bär med sig några riskorn ’helgade av Dalai Lama’, som en ’tröstande kraft i situationer där ord inte räcker’ – gärna och ofta skryter om.”

Dessutom påpekar Erik Haking:

”Antologin värjer heller inte för den provokativa frågan om engelskan intåg i Sverige rent av är resultat av en form av kolonialism. I till exempel Indien har engelskan tveklöst använts som ett utstuderat segregerande och splittrande vapen som skapat en nytt kastsystem, vilket landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru insåg.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den ”rasifierade” och separatistiska konstnärsgruppen Brown Island på Konstfack anser att utställningslokalen Vita havet har ett rasistiskt namn och vill därför att namnet ändras till Havet. Mina tankar om detta är följande:

För det första är Vita havet ett fint och poetiskt namn. Havet har inte alls samma vackra klang.

För det andra är det naturligt att en utställningslokal har vita väggar, och därför är namngivningen perfekt.

För det tredje är det konstigt att konststuderande anser att en färg är rasistisk. Använder de konststuderande i Brown Island inte den vita färgen när de målar? Varför kan inte utställningslokalen, som välkomnar alla, ha ”Vita” i sitt namn när Brown Island, som bara välkomnar ”rasifierade”, har brun i sitt namn - fast på engelska?

För det fjärde är Brown Island inget namn som passar i Sverige som har svenska som officiellt språk och inte engelska. Nästa krav från Brown Island blir väl att utställningslokalen ska byta namn till The Sea.

För det femte är det rasistiskt med en grupp bara för ”rasifierade” som inte släpper in några andra. Finns det någon grupp på Konstfack enbart för ”icke-rasifierade”?

För det sjätte ogillar jag ordet ”rasifierad” som används för att beskriva Brown Island. Detta ord om något är väl rasistiskt.

Christina Johansson

Denna insändare publicerades i Dagens Nyheter på nätet den 22 februari och i pappersupplagan den 25 februari – här med skribentens tillåtelse.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)