lr.

8 november 2010 22:31

Huvudproblemet är dock inte undervisningsspråket utan utbildningens kvalitet generellt sett.

Vad gäller språksituationen vill de allra flesta att ha utbildning på kolonialspråket eftersom det är detta språk som är nyckeln till alla möjligheter samhället. Ofta används kolonialspråket som det enda skriftspråket och är det språk som talas i parlament, domstolar, statsapparaten, högre utbildning, tidningar, internet, biografer, ofta på tv och radio, inom det privata näringslivet och leder möjligheter utomlands. I de länder där reformer införts för att stärka de inhemska språkens ställning har alltid eliten själva valt att sätta sina barn i "koloniala" skolor och de dessa försök har med få undantag fått begränsad effekt.

I en sådan situation är risken stor att man inte vill att ens barn ska utbildas på ett litet språk som "inte leder någonstans", och många går över till att använda andraspråket även i hemmet. Därför ser framtiden inte särskilt ljus ut, särskilt för Afrikas mindre språk.

Vi är påväg mot att denna situation uppstår även i Sverige. Vill vi det?

Per-Åke Lindblom

9 november 2010 20:05

Det finns flera faktorer som verkar för att befästa kolonialspråkens ställning som undervisningsspråk i Afrika. För det första ligger det i de f.d kolonialmakternas intresse att upprätthålla en sådan situation. Det betyder att brittiska/amerikanska, franska och portugisiska förlag har en marknad för läroböcker och kurslitteratur på kolonialspråken; det finns en arbetsmarknad för lärare från Europa och ett särskilt incitament för afrikanska studenter att bedriva högre studier i Europa eller USA. Undantaget representeras av Tyskland och Goethe-institutet, som såvitt jag vet stödjer användningen av inhemska språk som undervisningsspråk i Afrika. Tyskland har ingen större nytta av att propagera för tyska som undervisningsspråk, eftersom Tyskland förlorade sina kolonier i Afrika för snart hundra år sedan. Det ska bli intressant att se vilken väg som Kina och Konfucius-institutet kommer att förorda. För det andra är den afrikanska ekonomiska och politiska eliten nästan alltid utbildad på något av kolonialspråken. Kunskaper i kolonialspråket fungerar som en statusmarkör på samma sätt som franskan för adeln i stora delar av Europa på 1600- och 1700-talet. För det tredje är stoltheten över de egna språken låg, bl.a just för att de inte används som undervisningsspråk, och i begränsad utsträckning inom statsapparaten och massmedia. De inhemska språkens potential har aldrig tagits tillvara. Detta har naturligtvis historiska orsaker.

Det finns inget universitet söder om Sahara som undervisar på ett inhemskt språk. Det finns en institution, nämligen institutionen för kiswahili och institutet för kiswahili, vid universitet i Daar es Saalam, som använder just swahili som undervisningsspråk. Då måste man ändå betänka att swahili är officiellt språk i både Kenya och Tanzania liksom stort som andraspråk i Östafrika med c:a 50 miljoner talare.

Men det finns en motrörelse i många subsahariska stater, som verkar för att de inhemska språken i allt större utsträckning ska börja användas som undervisningsspråk i skolväsendet. Jag är helt överens med den maliske pedagogikforskaren Adama Ouane, när han skriver:

”Om inte dessa språk (de inhemska afrikanska språken) kan ta steget ut genom den grundläggande skolutbildningens dörr och tackla utmaningarna från gymnasieutbildningen och den högre utbildningen, med ett ökat antal medborgare att befatta sig med, kommer moderniseringen bara att leda halvvägs.” (Min översättning från Birgit Brock-Utnes ”Whose education for all?”, sid. 215)

Östen Dahl

10 november 2010 09:12

Per-Åke, jag håller absolut med dig om att de inhemska språkens svaga ställning i Afrika är ett stort problem. Men jag reagerar mot att det stora antalet språk i Afrika skulle vara "konstruerat". Det är säkert så att det ibland går att föra ihop språk till kluster som liknar det som vi hittar i Skandinavien. Men det finns 2000 språk i Afrika, och hur man än reducerar finns det tillräckligt många kvar för att det inte ska finnas några enkla lösningar på språkproblemen. I Nigeria delar 150 miljoner människor på 500 språk, de två största (yoruba och hausa) är helt obesläktade och talas sammanlagt av inte mer än 25-30 procent av befolkningen. Man kan inte generalisera från Sydafrika och Namibia ens till resten av bantuspråken (ca 500 st.). Sydafrika är det område som nåddes sist av bantufolkens expansion och det kan mycket väl vara så att språken där inte har hunnit differentiera sig lika mycket som längre norrut. Jag har själv hållit på en hel del med bantuspråkens grammatik (mest tempussystemen) och min erfarenhet är att det är ganska sällan som man hittar precis samma system i två språk, även om de är närbesläktade.

Per-Åke Lindblom

12 november 2010 23:08

Östen,

jag tycker att jag uttryckte mig relativt försiktigt, när jag skrev: ”Påståendet att det finns så många inhemska språk i ett visst givet afrikanskt land är ofta konstruerat. Det finns undersökningar från såväl Namibia som Sydafrika som visar att man mycket väl kan ordna de olika bantuspråken i kluster bestående av närbesläktade språk. ” Jag påstod ju inte att det har skett ”för det mesta” eller något liknande. Man måste använda denna typ av vaga formuleringar, när man rör sig med minnesuppgifter. Dessutom är jag mycket väl medveten om att man inte kan bunta ihop bantuspråk med hausa, ett afroasiatiskt språk, eller med khoisanspråk.

Mig veterligt har det gjorts liknande undersökningar i andra afrikanska stater liksom att det i vissa fall förekommer ett språkligt samarbete tvärs över statsgränserna. Dalsgaard delar f.ö in de 43 språken (enligt Wikipedia) i Mozambique i sex grupper. Jag kan inte avgöra om det är möjligt att i praktiken utforma ett enhetligt skriftspråk och gemensamma ordlistor för var och en av dessa grupper. Det förutsätter kunskaper i dessa språk, som jag naturligtvis helt saknar. Däremot anser jag denna strävan att sammanföra språk närbesläktade språk, som kanske egentligen är sinsemellan förståeliga och t.o.m kan ses som dialektala varieteter, till kluster, är en förnuftig strategi. De språkvetare och pedagoger som arbetar i detta syfte måste naturligtvis också ha stöd av de lokala eliterna. Annars händer inget i verkligheten. I vilken utsträckning det är möjligt att ”reducera” antalet bantuspråk på det här sättet till kluster, är omöjligt att avgöra. Jag känner heller inte till om några språkvetare eller pedagoger med Afrika som verksamhetsfält har försökt göra några uppskattningar av möjligheten att reducera samtliga bantuspråk till ett bestämt antal språkkluster.

Kiswahilis öde som undervisningsspråk i Tanzania är intressant. Faktum är att den brittiska kolonialadministrationen, då den tillträdde 1920, tillät kiswahili som undervisningsspråk i grundskolan, samtidigt som engelska naturligtvis var det administrativa språket. Efter Tanzanias självständighet 1961 fortsatte kiswahili användas på de lägre nivåerna inom de tidigare afrikanska grundskolorna. Det fanns också skolor avsedda för européer och asiater. Under åren 1969 – 1983 fördes långtgående diskussioner om en övergång till kiswahili som undervisningsspråk inom hela utbildningssystemet, alltifrån grundskolan till den högre utbildningen. En kommission, som hade tillsatts av presidenten Julius Nyerere, förordade att gymnasieskolorna skulle gå över till kiswahili 1985 och att landets universitet skulle börja använda kiswahili 1991. Men dessa planer skrinlades abrupt av den tanzanska regeringen 1983, uppenbarligen på initiativ av presidenten själv. Denne hade i sin tur uppvaktats av British Council, den brittiska regeringens kulturella arm. Om kiswahili hade börjat användas inom hela utbildningssystemet i Tanzania, hade det inneburit ett viktigt genombrott och fått följdverkningar för andra inhemska afrikanska språks status som undervisningsspråk. Och det var naturligtvis detta som var problemet sett ur den brittiska regeringens perspektiv.

Hausa, som du nämner i din kommentar, är också intressant. Det är inget litet språk. Enligt Wikipedia har det c:a 24 miljoner modersmålstalare (fler än danska, norska och svenska tillsammans) och 15 miljoner andraspråkstalare. Det som är speciellt intressant är att det talas i åtta stater i Västafrika. Det tycks vara officiellt språk i vissa nordliga delstater i Nigeria. I vilken grad sker det ett språkligt samarbete över statsgränserna? I vilken utsträckning används detta stora språk som undervisningsspråk?

Per-Åke Lindblom

13 november 2010 19:35

Apropå motrörelsen som jag nämner i ett tidigare inlägg. Ett uttryck för denna var Asmaradeklarationen - http://www.queensu.ca/snid/asmara.htm - som togs januari 2000. I den heter det bl.a "5. All African children have the the unalienable right to attend school and learn in their mother tongue. Every effort should be made to develop African languages at all levels of education." Vilken inflytande detta dokument och de som deltog på denna konferens har haft i praktiken, vet jag inte.