I dagens Svenska Dagbladet skriver ett antal arbetslivsforskare i en debattartikel om konsekvenserna av att forskningsresultat i allt mindre utsträckning publiceras på svenska. De skriver bland annat:

" I grunden hänger det samman med det belöningssystem som gör att en omfattande publicering av artiklar i engelskspråkiga tidskrifter är värda mer än publiceringar på svenska. CV:t byggs på, ytter­ligare steg i den akademiska karriären kan tas och forskningsanslag blir lättare att erövra. Det gynnar helt enkelt den individuella karriären att skriva på engelska. Men även lärosätena uppmuntrar till detta då de tilldelas statliga medel baserat på hur framgångsrika forskare har varit i att publicera sig i välrenommerade tidskrifter – som oftast är inter­nationella sådana. Det rådande systemets baksida är inte minst att universitetens så kallade ­tredje uppgift – att dela med sig av kunskap till det omkringliggande samhället – tenderar att hamna i skymundan. Att förmedla och sprida sina forskningsresultat på ett i sammanhanget lättillgängligt sätt är inte något som premieras överhuvudtaget i den akademiska världen för närvarande. Det är kort och gott inte särskilt meriterande för vare sig forskarna eller lärosätena. Indirekt förefaller det leda till en något cynisk strategi att hela tiden satsa på att publicera där utdelningen såväl meriteringsmässigt som ekonomiskt är störst. Den publiceringshets som alla forskare känner av, i lägre eller högre grad, återfinns överallt. Det är inte något unikt svenskt fenomen, långt ifrån, och det vore naivt att tro att ett debattinlägg som detta skulle förändra det här. Men det är trots allt viktigt att de invol­verade börjar fundera på hur och på vilka sätt man ska eller bör förmedla och sprida den förhoppningsvis användbara och nyttiga forskning som ­bedrivs på våra universitet och högskolor."

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)