Det statliga utbildningsföretaget Lernia lanserade den 31 januari den ”nya rikssvenskan”. På Lernias webbplats kan man lyssna på en inspelning, som växlar mellan åtta uttal: bergslagsmål, östmellansvenska (Mälardalen), finlandssvenska, sydsvenska, utländsk brytning, norrländska, gotländska och västsvenska.

Lernia beskriver hur företaget har gjort:

”Vi har spelat in människor med olika uttal och dialekter utifrån exempelvis ålder, kön, utbildning, etnicitet och geografiskt område. Genom att mixa ihop alla röster har vi fått fram en röstprototyp, som vi låtit en erfaren skådespelare lära sig prata utifrån. Se filmen för att höra resultatet.”

Huvudtesen bakom projektet är att kompetens inte sitter i uttalet. Initiativtagarna åberopar en undersökning som Europakommissionen har gjort, i vilken det framkommer av 72 procent av de tillfrågade svenskarna tror att ”den sökandes sätt att tala (uttal/brytning/accent) är den faktor som kan vara till störst nackdel för en jobbsökande när ett företag ska välja mellan två kandidater med samma yrkeskunskaper och kvalifikationer.”

Aleksandra Boscanin i Göteborgs-Posten invänder:

”Det är anmärkningsvärt att göra ett så stort nummer av resultatet i studien, då den enbart undersökt vad personer tror och inte hur det faktiskt ligger till. Men även om det faktiskt skulle vara så det föreligger, är det fel att välja den kandidat som talar språkligt korrekt före den som inte gör det givet att allt annat är lika?”

Den första frågan är om respondenterna inkluderar sig själva bland dessa 72 procent eller inte. ”Genom sig själv känner man alla andra”. Eller exkluderar man sig själv och tror detta om alla andra svenskar? Vad är det som säger att detta inte är överskattning av det verkliga förhållandet? Vad är det som säger att respondenter i andra EU-länder inte underskattar hur det verkligen förhåller sig? Det intressanta är ju om en invandrare inte har fått ett jobb i konkurrens med modersmålstalande svenskar, trots att vederbörande har haft bättre yrkeskunskaper och kvalifikationer än den som har talat rikssvenska, enbart på grund av sitt uttal. Det kan man inte bevisa med hjälp av denna slags fråga utan det behövs helt andra undersökningsmetoder.

Jag tror inte att 72 procent av svenskarna är så dumma att de tror att ett perfekt rikssvenskt uttal säger någonting om förmågan att programmera, laga hål i tänderna, köra en taxi, städa, skruva ihop en IKEA-möbel eller cykla. Det enda som uttalet eventuellt avslöjar är att vederbörande har kommit till Sverige i vuxen ålder. Mellan tummen och pekfingret brukar det vara svårt att lära sig ett brytningsfritt uttal i ett främmande språk efter 17 års ålder, även om det finns stora individuella variationer hos språkinläraren beroende på ålder, språksläktskap, utbildning, befintliga kunskaper i andra språk, språköra och motivation.

Jag tror heller inte att Lernias initiativ i första hand är uttryck för ett kunskapsförakt, som Boscanin hävdar, utan snarare om en menlös, missriktad välvilja. Frågan gäller i första hand den ömsesidiga förståelsen.

Rikssvenska är ett slags standardiserat uttal, som underlättar förståelsen mellan talare i hela Sverige. Det är inte i första hand fråga om rätt eller fel utan fråga om en norm, som man i varierande utsträckning kan avvika ifrån. Ju mer man avviker från den, desto större är risken för missförstånd eller att kommunikationen inte fungerar. Det är också därför som all undervisning i främmande språk fokuserar på en standardiserad uttalsnorm. Undervisning i engelska i den svenska skolan lär inte i första hand ut cockneyuttal, newcastledialekt eller skotsk engelska utan det som gäller är ett standardiserat brittiskt eller amerikanskt uttal. Detsamma gäller tyska; det är högtyska, som förstås inom hela det tyska språkområdet, inte schweizertyska eller plattyska, som gäller. I Frankrike är det den varietet som talas i och omkring Paris som gäller, inte någon annan fransk varietet som schweizerfranska. Sak samma vad gäller spanskan; det är kastilianskt uttal som gäller, inte andalusiskt. Det hindrar inte att den som vill fördjupa sig i dessa språk och lära känna dess olika varieteter också kan göra detta, säkrast på plats.

I vardagen, i samband med personliga möten, är det inget stort problem om den ena parten bryter eller talar utpräglad dialekt. Men om det är fråga om masskommunikation, som riktas till många lyssnare, i exempelvis radio eller tv, kan det uppstå problem om den ena parten bryter kraftigt eller använder en alltför udda dialekt, d.v.s avlägsnar sig långt från den förhärskande uttalsnormen. Jag minns hur själv hur jag under en föreläsning om statistik på 80-talet helt tappade koncentrationen på grund av föreläsarens kraftiga amerikanska brytning. Detsamma gällde ett föredrag av en rumänska, som talade svenska med kraftig brytning, under en fortbildningsdag i gymnasieskolan. Till sist lyssnade jag bara på deras brytning.

De flesta svenskar är vana att vid att höra dialekt eller svenska med brytning. De som bor i en invandrartät förort är mera vana att höra bruten svenska än de som bor i ett grindsamhälle i någon av våra storstäder (läs stadsdel där nästan alla är etniska svenskar) eller på landsbygden med få invandrare. Jag tror faktiskt att det finns ett standardiserat rikssvenskt uttal, som är så beskaffat att man inte kan höra varifrån vederbörande egentligen kommer. Jag brukade ofta fråga mina elever i svenska på ungdomsgymnasiet i Stockholm varifrån jag egentligen kom. Det var ytterst sällan de kunde placera mig i Hälsingland.

Det är naturligtvis bra att det talspråk, som jag kallar för ”östermalmssvenska”, som tidigare tillämpades i radio och tv och i svenska filmer åtminstone fram till 1960-talet någon gång, har övergivits till förmån för ett språk som är mer regionalt eller dialektalt färgat eller med lätt brytning. Men det finns faktiskt en gräns, som går vid ömsesidig förståelse. Den som vill ”bredda” rikssvenskan kanske bara åstadkommer att gränsen suddas ut till förfång för den ömsesidiga språkförståelsen.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Uppenbart är att IES tycks ha noterat att Språkförsvaret och andra bevakar hur skolans personal systematiskt misshandlar såväl det engelska som svenska språket - se tidigare inlägg!   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsva...

Susanne Nyström skriver i Dagens Nyheter idag bland annat:   "Den senaste trenden i svensk skola är att allt fler lektioner sker på engelska. Samtidigt pekar det mesta på att eleverna lär sig mindre när de inte undervisas på sitt modersmål.När ti...

Svenska Dagbladet rapporterade idag om statsminister Ulf Kristerssons besök i New York och skrev bland annat:   " Vi fortsätter diskutera skilnader mellan Sverige och USA.   En slående olikhet är synen på integration. I synnerhet i New York. ...

IES översättning är sämre än maskinöversättningar. Först det engelska originalet:   “IES Enskede prides itself in our strong reading culture. The school library adds new titles to the collection on a regular basis, keeping our students up t...

Detta sker idag i artikeln ”Det är bråttom att få barnen att läsa, det måste göras nu” i Dagens Nyheter:   ”Nyligen publicerade Chalmers tekniska högskola och Kungliga tekniska högskolan en klargörande studie. Den visade att st...