Vi lät måla om vårt hus. Några av målarna var bosnier som talade bosniska och i någon mån svenska – men inte engelska. Sonens hus målades av litauer som talade sitt modersmål och ofullkomlig svenska – men inte engelska. Våra träd och buskar klipptes av noggranna hantverkare från Afrika som talade sitt hemlands språk, förstod svenska – men talade inte engelska. Bakom vårt hus röjdes skogen av rysktalande skogshuggare som förstod några ord på svenska – men inte engelska. Grannen lät lägga om sitt tak. De duktiga hantverkarna talade serbiska och ryska – men inte engelska. Snickaren som byggde om våra yttertrappor talade polska och ganska bra svenska – men inte engelska. När jag bytte om till vinterdäck på bilen, gjordes arbetet av en fransktalande man från Libyen. Han talade varken svenska eller engelska. Jag möter liknande förhållanden på apoteket, hos frisören, i pappershandeln, hos ändringsskräddaren, på sjukhuset och på restaurangen. Vad är gemensamt med detta? Jo, att alla av dem vill kunna tala svenska i Sverige, deras nya hemland – inte engelska, och inte svengelska. Mina kurdiska grannar håller med mig. Vi får inte svika alla dessa viktiga kuggar i vårt samhälle genom att förringa det svenska språket. Det är ju det språket som de vill kunna behärska – inte engelska. Många av dem är på god väg. Ge dem hjälp om det behövs, och uppmuntran.

Lars N

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)