Anders Svensson, bäste redaktör,

Språktidningen är oerhört viktig för mig. Jag är mycket tacksam för att den finns. Den är upplysande och den väcker alltid en lust att börja diskutera med någon som medverkat med stort eller smått.

Nu har jag har läst, att du har tagit slutgiltig ställning för ordet ”dom” gentemot ”de” och ”dem”.

Det är förstås inte någon stor sak, i jämförelse med mycket annat här i världen. Trots det vill jag formulera några tankar som ni språkvetare naturligtvis lämnar därhän.

Du skriver om din bakgrund och att du kom att uppfatta det som högtidligt att göra skillnad mellan ”de” och ”dem”. Det ligger alltså en sorts klasskillnad mellan att använda orden som skiljer mellan subjekt och objekt, respektive det ”dom” som har kommit att bli vanligt talspråk, så vanligt att många numera har svårt att förstå skillnaden. Jag ska strax ge några exempel på att den där klasskillnaden inte är så given. Men först några språkliga reflektioner.

Jag medger, att mitt eget talspråk inte gör den skillnad som borde finnas, men jag försöker faktiskt, och att göra skillnad i texter är för mig en självklarhet.

Språkliga argument

I diskussionen som har pågått under senare år har det förstås förekommit rent grammatiska argument för att slå vakt om de och dem.

Det har föreslagits att man, av pedagogiska skäl, ska använda de engelska orden they och them för att förklara skillnaden mellan de och dem samt deras funktioner i svenskan. Men – ifall man helt ska ge upp, och övergå till ”dom”, hur ska man då förklara ”they” och ”them” i engelskan?

Och hur ska man förklara motsvarande skillnader och funktioner i tyska och franska? Men det är väl ingen som lär sig andra språk än engelska ...

Danskan, som – för svenskar i allmänhet – inte är känd för tydligt uttal, lyckas faktiskt klart skilja mellan de/De och dem/Dem i både skrift och uttal! Likaså finlandssvenskan, eller hur?

Varför klarar inte vi det?

Talspråk må vara en sak, men det borde inte hindra att göra skillnad i skrift eller i högläsning. Från danskarna kan vi hämta erfarenheter – ifall nu svenskar bryr sig om att hämta erfarenheter från andra. Danskt uttal har, i modern tid, kommit att avvika avsevärt från skriftspråket. Det handlar om sådana uttalsförändringar som apokope, assimilering, synkopering och vokalisering. Det har tydligen förekommit förslag om stavningsreformer som skulle närma skriftspråket till uttalet. Men det skulle knappast förbättra begripligheten ens för danskarna själva. Dessutom skulle det avlägsna skriftspråket från svenskan och norskan, vilket skulle gå ut över den skandinaviska språkförståelsen. Så någon genomgripande förändring av den danska stavningen lär inte vara aktuell.

Ifall svenskan skrotar de/dem och ersätter båda med dom, så skulle svenskan komma att avvika bland de skandinaviska språken.

Varför ska normen anpassas till dem som har svårt att förstå skillnaden mellan subjekt och objekt? Ja, jag inser att det är politiskt inkorrekt att formulera frågan så.

Hur skulle det vara att i stället arbeta för ett tydligare svenskt uttal? (Det gäller inte bara de och dem.)

Nyhetsuppläsarna i radio och TV skulle kunna utgöra förebilder. De språkliga förändringar som har skett i svenskan lär väl komma och befästas genom populärartister, influencers och andra kändisar.

Högtidligt?

Jag skulle vilja föreslå, att du och andra som argumenterar för ett enhetligt dom lyssnar på några visor. Det finns naturligtvis flera, men jag nämner några exempel. Allt är lätt att hitta på Youtube.

Flera visor av Dan Andersson, framförda av Thorstein Bergman, förslagsvis ”Julvisa i Finnmarken”.

Tove Janssons visa ”Tillsammans”, inspelad av Cumulus.

På Östen Warnerbrings Skåne-album finns exempelvis Theodor Tufvessons ”Mitt hjärta bor i en gammal gård” och Artur Lundkvists ”Har du sett landet om sommaren?

Lyssna! Skillnaden mellan subjekt och objekt finns där i finlandssvenskan, skånskan, liksom i Dan Anderssons diktning!

Låter det alltför högtidligt? Ack. Pröva att ersätt ”de” och ”dem” med ”dom” i de här texterna. Känns det bättre?

Inte kan jag känna att det skulle värna och vårda svenskan.

En personlig återblick

Anders Svensson, jag har inte din gedigna bakgrund som du nämner i din ledare.

Jag växte upp med en mamma, som var svensklärare. Vi pratade mycket om språk, om ord och grammatik. Vi hade roligt och jag tyckte att jag fick en språkligt medveten uppväxt. Jag växte också upp nära mina morföräldrar. Min morfar (född 1884!) kom från en fattig skånsk bondefamilj, blev folkskollärare. Min mormor (f 1893) kom från en väveriarbetarfamilj, blev småskolelärarinna. De var noga med hur man uttryckte sig, men visst talade de skånska. ”Di” hette det, inte ”de”. Men det var klar skillnad på subjekt och objekt.

Jag har i hela mitt vuxna liv, på olika sätt, arbetat med texter och med språk. Jag har skrivit artiklar av skiftande slag, rapporter, remissyttranden, informationstexter, en doktorsavhandling (fast den skrev jag på engelska), kåserier, reflektioner, några små dikter, brev och åter brev ...  Jag har översatt, redigerat, språkgranskat (!) bokmanus och samordnat bokprojekt.

Sedan fyra år tillbaka leder jag språkkaféer, där jag försöker vägleda invandrare till svenskans många nyanser.

Men nu inser jag att mina språkliga värderingar och val är fullständigt fel. Jag är inte akademisk språkvetare. Jag är inte språkanvändare – för enligt akademiska språkvetare är det ju språkanvändarna som bestämmer över språket.

Jag vet att jag tillhör en generation som ni inte behöver bry er om. Den försvinner ju snart.

Och i era ögon är jag förstås en kuf.

Men jag vill inte låta detta vara osagt.

Anders Schærström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Christina Johansson

12 oktober 2022 21:30

Jag instämmer till fullo med Anders vad gäller ”de”, ”dem” och ”dom”. Självklart ska distinktionen mellan subjektsform och objektsform finnas kvar! Jag har arbetat som svensklärare och lärare i svenska som andraspråk i många år, och det går väldigt lätt att lära eleverna att skilja mellan ”de” och ”dem”. Jag brukar ta meningarna ”De fotograferar dem.” och ”De tog foton på dem.” som exempel. De kan också byta ut ”de” mot ”jag”, ”du”, ”han”, ”hon” etc. och ”dem”’ mot ”mig”, ”dig”, ”honom”, ”henne” etc. Lätt som en plätt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Språket, ett verktyg som skiljer människan från alla andra arter, avslöjar ofta omedvetet en del av skribentens inre tankevärld, även om denne nog vid en granskning i efterhand skulle avvisa vissa slutsatser. När personer, saker eller egenskaper inom...

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...