I artikeln ”Jag kämpar på med engelskan – djupt generad” i Aftonbladet igår skrev Åsa Linderborg avslutningsvis:

”Obehaget fördjupades på gymnasiet när min engelsklärare skulle reta klassens ’lilla Fröken röd’ med särskilda övningar, så som att översätta Thatchers uppläxningar av de brittiska gruvarbetarna.

Tack vare detta, samt brist på begåvning, har jag tackat nej till en rad attraktiva uppdrag utomlands. 

Undersökningar visar att man blir mellan 15 och 20 procent ”dummare” när man tvingas arbeta på ett annat språk än ens eget. Det är en tung orsak till att många väljer bort ett yrkesliv i universitetsvärlden. En av dem är jag. 

I veckan uppmärksammade Catrin Lundström, professor i Linköping, jätteproblemet med att svenskan utarmats i den högre utbildningen.

Den som läst en avhandling på engelska i vilket ämne som helst som rör svensk historia, vet hur mycket som därmed går förlorat.

Framför allt är det ett demokratiskt problem, eftersom forskare har till uppgift att förmedla sina skattefinansierade resultat och kunskaper. Inte minst ökar den sociala snedrekryteringen om bara de språksäkra har en chans.

Det är mitt språk som gör mig till mig. Med ord och intonation kan jag vara lekfull, poetisk, rolig, elak, korkad, smart, frågvis, ömsint, allvarlig, irriterande, ärlig. Oförvägen – hur översätter man ens ett sånt ord?

Allt det där som gör mig till människa. En som inte pratar engelska. En bland många. Långt, långt fler än man kan tro.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)