(Denna text har översatts från Franska Akademiens webbplats)

Från franska till franska (1)

Franska språkets födelse och utveckling

Franska är ett romanskt språk. Dess grammatik och det mesta av dess ordförråd härstammar från latinets muntliga och folkliga former, som har förändrats genom användning sedan romarnas Gallien. Strasbourg-eden, som beseglade alliansen mellan Karl den skallige och Ludvig den tyske år 842, var skriven på både romanska och germanska språk och anses vara det äldsta skriftliga dokumentet på franska.

Under medeltiden bestod det franska språket av en mängd dialekter som varierade avsevärt från en region till en annan. Det fanns främst oïl-dialekter (i norr) och oc-dialekter (i söder). I och med att den kapetianska monarkin etablerades och konsoliderades var det langue d'oïl som gradvis tog över.

Å ena sidan talade den stora massan av befolkningen folkspråket, som också var språket i den antika litteraturens mästerverk ( Chanson de Roland, Roman de la rose etc.). Å andra sidan är latinet kyrkans, prästerskapets, de lärdas och utbildningens språk, och det är också det gemensamma idiom som gör det möjligt att kommunicera mellan folk med mer eller mindre individualiserade dialekter.

Trots franskans stadiga frammarsch fortsatte denna samexistens långt in på 1600-talet, och till och med långt senare inom den akademiska världen och kyrkan.

Franska, nationens språk

Utbredningen av franskan (och dessutom av en franska som kunde förstås av alla) stod till stor del i proportion till framstegen inom den kungliga administrationen och rättsväsendet i landet. Omvänt var utvecklingen av det franska språket och den utbredda användningen av det avgörande faktorer för uppbyggnaden av den franska nationen.

Två artiklar i Villers-Cotterêts-förordningen, som undertecknades av François I  11 augusti 1539, utgjorde den rättsliga grunden för denna process:

Artikel 110: För att det inte ska finnas någon anledning att tvivla på intelligensen i domstolsbeslut, vill och beordrar vi att de ska avfattas och skrivas så tydligt att det inte finns, och inte kan finnas, någon tvetydighet eller osäkerhet och inget utrymme för tolkning.

Artikel 111: Och eftersom sådana saker ofta har hänt när det gäller förståelsen av de latinska ord som ingår i nämnda domar, vill vi från och med nu att alla domar, tillsammans med alla andra förfaranden, vare sig det gäller våra suveräna domstolar och andra underordnade och lägre domstolar, eller register, undersökningar, kontrakt, kommissioner, domar, testamenten och alla andra juridiska handlingar och dokument, ska uttalas, registreras och levereras till parterna på franska modersmålet och inte på något annat sätt.

Landets offentliga liv var således oupplösligt knutet till den samvetsgranna användningen av ”franska modersmålet” (för att ”inte lämna någon tvetydighet eller osäkerhet”). Denna grundande text bör läsas tillsammans med Deffence et Illustration de la langue françoyse (1549). Exakt tio år efter Villers-Cotterêts-förordningen proklamerade manifestet från den grupp som senare skulle bli känd som ”Pléiade” franskans förträfflighet och överlägsenhet i poesin. Som vi kan se var det resoluta engagemanget för det franska språket ett svar på politiska, juridiska och litterära krav.

Det var samma krav som ledde till grundandet av Académie française 1635. Enligt Marc Fumaroli grundade Richelieu akademin för att ”ge rikets politiska enhet ett språk och en stil som skulle symbolisera och befästa den”. I artikel XXIV i stadgarna står det att ”akademins främsta uppgift blir att med all möjlig omsorg och flit arbeta för att ge vårt språk vissa regler och göra det rent, vältaligt och i stånd att behandla konst och vetenskap”.

Det system som Richelieu utformade var så perfekt att det har överlevt århundradena utan större förändringar: den politiska makten kan inte ingripa direkt i språket utan att missbruka det, så den överlåter åt en oberoende församling, vars status liknar de högre domstolarnas, att registrera, fastställa och reglera språkbruket. I språkfrågor är uppmuntran, reglering och exempel långt mer effektiva vapen än auktoritära ingripanden.

Den franska monarkins glans och makt, den sofistikerade kulturen, de förbättringar som akademien och grammatikerna gjorde av språket samt de protestantiska emigranternas betydande inflytande innebar att franskan under 1600- och 1700-talen snabbt spreds utanför nationens gränser. Det var aristokratins och de bildades språk i hela norra Europa, i Tyskland, Polen och Ryssland. Det var också diplomatins språk. Alla stora fördrag skrevs på franska, medan de tidigare hade varit skrivna på latin. Det franska språkets imperium översteg vida (och detta är en konstant) Frankrikes politiska och ekonomiska imperium.

Stavningsförändringar och reformer

Sedan den första upplagan av Dictionnaire de l'Académie, som redan den utgjorde en aldrig tidigare skådad normgivande insats, har stavningen förändrats avsevärt, både till följd av den naturliga utvecklingen och genom ett genomtänkt ingripande från akademin, lexikografer och grammatiker. Varje övervägande om stavning måste ta hänsyn till en lång rad ofta motsägelsefulla faktorer, såsom vikten av etablerat bruk, etymologins och uttalets begränsningar, skolors, förläggares och tryckares praxis och så vidare.

Under hela sin historia har akademien strävat efter att upprätthålla en balans mellan dessa olika krav, eftersom erfarenheten har visat att reformatorernas abstrakta planer inte ensamma kan böja bruket. År 1835, till exempel, i den sjätte upplagan av sin ordbok, antog den stavningen -ais för ord som tidigare hade slutat på -ois men som sedan länge hade uttalats è (le françois, j'étois, etc.), en reform som Voltaire hade efterlyst under det föregående århundradet.

Under 1800-talet bidrog utan tvekan skolväsendets utveckling till en viss stelbenthet i stavningen, samtidigt som det gav upphov till stora reformprojekt. Utbildningsväsendet behövde fasta regler som kunde läras ut till eleverna. Efter en livlig debatt fastställdes i två dekret 1900 och 1901 toleranser för enkel stavning och syntax vid prov och tävlingar i den offentliga skolan.

År 1990 publicerade Conseil supérieur de la langue française ett dokument i Journal officiel med titeln Les rectifications de l'orthographe. De viktigaste ändringarna som rekommenderades var följande

- Lödning av ett antal sammansatta substantiv (portemonnaie, pingpong, etc.) ;

- att harmonisera pluralformen av sammansatta substantiv med pluralformen av enkla substantiv (un perce-neige, des perce-neiges, un garde-malade, des garde-malades, etc.), och

- möjligheten att ta bort vissa cirkumflexaccenter från i och u (voute, traitre, paraitre, huitre etc.)

- grav accent på e när det föregås av en annan bokstav och följs av en stavelse som innehåller ett stumt e (évènement, cèleri, sècheresse, règlementaire - somrèglement -, règlementation... )

- Tillämpning av de vanliga stavnings- och överensstämmelsereglerna på ord av utländskt ursprung (des imprésarios, un diésel, les médias...).

- Korrigering av några grafiska anomalier (charriot, imbécilité, nénufar, relai, etc.).

Trots att dessa förslag var måttfulla och förnuftiga tog pressen tag i ämnet och upprätthöll ett ganska konstlat gräl. Akademien godkände enhälligt dokumentet, men förblev trogen sin traditionella linje genom att begära att ”de nämnda rekommendationerna inte genomförs med tvingande medel, i synnerhet genom ministercirkulär”. Compagnie, som önskade ”att dessa förenklingar och förenhetliganden skulle utsättas för tidens tand”, antog ett visst antal av dem i sin ordbok och nämnde de övriga i slutet av arbetet.

Språkpolitik i dag

Under de senaste cirka trettio åren har statsmakterna ansett att konkurrensen från engelskan, även i vardagslivet, utgör ett verkligt hot mot franskan och att den angloamerikanska importen till vårt lexikon börjar bli alltför omfattande. Detta har fått dem att komplettera det traditionella systemet för språkreglering.

Ministerkommittéer för terminologi och neologi inrättades 1972. De har till uppgift att ange, och ibland till och med skapa, de franska termer som bör användas för att undvika ett visst främmande ord eller för att beteckna ett nytt, ännu ej namngivet begrepp eller objekt. Dessa termer påtvingas sedan myndigheterna. Vi säger inte längre tie-break utan jeu décisif, baladeur ersätter walkman, logiciel ersätter software, och så vidare.

1975 gjorde den s.k Bas-Lauriol-lagen det obligatoriskt att använda franska inom olika områden, t.ex inom den audiovisuella industrin och handeln (reklam, bruksanvisningar, fakturor osv.) samt inom arbetslivet. Under 1990-talet infördes en mer sammanhängande och heltäckande lagstiftning. Den 25 juni 1992 lades en ny punkt till i artikel 2 i konstitutionen: Republikens språk är franska.

Baserat på denna princip utvidgades bestämmelserna i 1975 års lag genom lagen av den 4 augusti 1994, känd som ”Toubon-lagen”. Genom dekretet av den 3 juli 1996 inrättades en ny allmän kommission för terminologi och neologi och systemet för att berika det franska språket utvidgades genom att det blev nödvändigt att inhämta godkännande från Académie française för att de rekommenderade termerna och deras definitioner skulle kunna publiceras i Journal officiel. På så sätt bekräftas den moraliska auktoriteten hos Académie française av lagen, vilket är till stor nytta för de organ och organisationer som arbetar med att försvara det franska språket.

Feminisering av namn på yrken, funktioner, grader eller titlar: kontrovers

1984 inrättade premiärministern en ”terminologikommission för vokabulär som rör kvinnors aktiviteter”. I dekretet står det att ”feminiseringen av yrkes- och titelnamn syftar till att fylla vissa luckor i användningen av det franska språket på detta område och att legitimera de sociala funktioner och yrken som kvinnor utövar”.

Franska akademin, som inte hade rådfrågats, uttryckte sina reservationer i ett uttalande som utarbetats av Georges Dumézil och Claude Lévi-Strauss. I synnerhet kritiserade man det språkliga missförstånd som projektet byggde på: man bör komma ihåg att maskulinum på franska är det omärkta könet och därför kan avse både män och kvinnor; femininum däremot är mer lämpligt att kalla det märkta könet, och ”märket" är privativt. Det påverkar den markerade termen med en begränsning som endast den andra är undantagen från. Till skillnad från det omarkerade könet skapar det markerade könet, när det tillämpas på besjälade varelser, en segregering mellan de två könen. Det finns därför en risk för att feminiseringen får motsatt effekt än den avsedda och att språket i sig diskriminerar mellan män och kvinnor. Slutligen ifrågasatte Académie själva principen om statlig inblandning i språkbruket och ansåg att ett sådant tillvägagångssätt riskerade att ”skapa förvirring och oordning i en subtil balans som uppstått genom språkbruket och som det verkar bättre att överlåta till språkbruket att ändra”.

I ett cirkulär från premiärministern 1986 rekommenderades feminisering av namn på yrken, funktioner, grader eller titlar i officiella texter och i administrationen. Det tillämpades nästan aldrig. År 1997 rekommenderade sedan några ministrar i regeringen den feminiserade formen ”la ministre”, vilket väckte en ny reaktion från akademiker. I ett cirkulär av den 6 mars 1998 konstaterade premiärministern att 1986 års text inte hade haft någon större effekt, men rekommenderade återigen feminisering ”när det gäller termer vars feminina form är i allmänt bruk”. Statsministern bad Commission générale de terminologie et de néologie att ”göra en bedömning av frågan”.

Kommissionens rapport överlämnades till premiärministern i oktober 1998. I rapporten påpekas att varje statligt ingripande i språkanvändningen mycket snabbt skulle stöta på juridiska och praktiska hinder och att det under alla omständigheter är tveksamt om det skulle följas upp. Det görs en klar åtskillnad mellan å ena sidan yrken (där feminina former alltid har använts och inte utgör något särskilt problem) och å andra sidan funktioner, grader eller titlar, som måste vara klart åtskilda från personen. Funktionen kan inte identifieras med den person som innehar den, titeln med den person som bär den etc., och därför är det inte önskvärt att använda eller uppfinna feminina former.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)