"Språkliga lån” ger alltid upphov till intensiva debatter. Den senaste har rasat i några veckor nu, med hjälp av Mario Draghi. Vi bad Claudio Giovanardi från Crusca om ett förtydligande. Dessutom om en term som vi har hört mycket av i över ett år, nämligen ”lockdown”.

Med jämna mellanrum återupptas debatten om användningen av engelska ord, tekniskt sett anglismer eller anglicismer (Tullio De Mauro påpekade 2016 att den senare termen faktiskt också är en anglicism ), i vårt språk. Det har också hänt nyligen, efter Mario Draghis kommentar arm i arm, i slutet av ett besök på vaccinationscentret mot kovidier på Fiumicino-flygplatsen, om engelskheten i vanliga italienska ord.

Tonen i debatten är ofta upprörd och ställer påstådda älskare av allt främmande (esterofili i original - ö.a.), redo att okritiskt acceptera allt som kommer från ett främmande land, mot dem som skulle vilja ha en italienska som bara består av våra egna ord, förutsatt att det verkligen är möjligt. Att polarisera jämförelsen är inte bra för någon. Men för att gå vidare frågade vi Claudio Giovanardi, medlem av Accademia della Crusca, professor i italiensk lingvistik vid universitetet Roma Tre och författare till Inglese-italiano 1 a 1.Tradurre o non tradurre le parole inglesi? (Manni), som också tog upp ämnet under 6per6, det evenemang som för första gången visade språkvetenskap live på Instagram.

Historisk lingvistik hjälper till att sätta debatten i perspektiv och gör en sak klar direkt: språk utbyter och lånar ut termer till varandra hela tiden. De språk som åtnjuter störst sociokulturell prestige - som ju förändras över tid - tenderar naturligtvis att sprida dem över världen med större kraft. "Engelskan har sedan slutet av1970-taletgjort ett omvälvande intåg i italienskan och blivit praktiskt taget det enda främmande språk som studeras i skolor där det bara finns ett. Framför allt hade det amerikanska språket vid den tiden politisk, ekonomisk, kulturell och vetenskaplig makt. Men låt oss inte glömma att det mest studerade språket fram till nyligen var franska".

Anglicismernas framgångar registreras också av vokabulärer och samlingar av neologismer, instrument som mäter den lexikala temperaturen i ett språk. "Alla säger oss att det finns en betydande ökning av främmande ord i italienskan, särskilt under de senaste 30 åren. Företagsvärlden har stor användning av dem, liksom den akademiska världen. Kulturinstitutioner är ofta bland dem som mest blinkar åt engelska ord och använder dem i onödan".

Ur teoretisk synvinkel är det intressant att fråga sig om det är möjligt att klara sig utan dessa lån. För Giovanardi råder det ingen tvekan om att så är fallet: ”Ett språk med en rik kultur som italienskan kan för  sin egen säkerhet alltid hitta de rätta resurserna för att undvika användningen av engelska; det är förståeligt att t.ex föremål inom den tekniska sfären kommer till oss med det engelska namnet, men det betyder inte att italienskan inte kan ha de interna resurserna för att ersätta det”. Hur, ur praktisk synvinkel? Med en översättning, en synonym eller en anpassning. ”Naturligtvis måste vi förstå om denna operation är ekonomisk, eftersom många av dessa termer har en europeisk eller till och med global cirkulation” .

Man kan också fråga sig om engelska alltid och under alla omständigheter ska undvikas och demoniseras, som vissa skulle vilja. Svaret är nej, eftersom den verkliga diskriminerande faktorn för en förnuftig användning av anglismer är det kommunikativa sammanhanget, som ofta är fallet när det gäller språk. "Personligen har jag ingen särskild otålighet med den privata användningen av anglicismer. Det stora problemet gäller främmande ord som används i offentliga kommunikationssammanhang. Det är en medborgerlig plikt att kämpamot detta fenomen.

Och det är detta som Incipit-gruppen vid Accademia della Crusca, som Giovanardi själv tillhör, gör: den har inte för avsikt att översätta varje engelsk term, utan att signalera inträdet av ord som har en inverkan på det offentliga livet (mot de sedimenterade är det mer komplicerat att ingripa). ”Om en lag föreslås för en medborgare måste han sättas i stånd att förstå den; sedan i baren, hemma eller under strandparasollet kan var och en tala som han vill”.

Men i offentliga tal, t.ex de som hålls av politiska institutioner, tycks engelskan fylla ett kommunikativt syfte av tvivelaktig korrekthet. "Det verkar som om man genom att använda en engelsk term för en åtgärd eller en händelse som potentiellt är ovälkommen för den allmänna opinionen kan göra den sötare: jag tänker på den berömda utgiftsöversynen*, som inte är något annat än en nedskärning av de offentliga utgifterna. För att vara elak skulle man kunna tro att det engelska språket kunde låta dessa åtgärder passera utan att orsaka alltför mycket uppståndelse"*.

Ett exakt val som inte motsvaras i andra stora europeiska demokratier. Inte i Spanien och Frankrike,** med vilka en omedelbar språklig jämförelse är möjlig tack vare den pandemi som vi alla är inblandade i. "I Italien fyllde vi omedelbart munnen med lockdown, men i Frankrike talade man om confinement och i Spanien om confinamiento*. Kanske använder man i informella spanska och franska sammanhang anglicismen lockdown, men i offentlig kommunikation är det inte så. Kunde vi inte ha använt confinement också? Då skulle vi kanske ha gjort en tjänst åt alla dem som inte är bekanta med det engelska språket*.

Kort sagt, i en nödsituation som den vi har upplevt i flera månader kunde vi kanske ha förväntat oss ett minimum av språklig medvetenhet från dem som, när de talar, har ett betydande bollplank.

Michele Razzeti

2/4 2021

Översatt från italienska

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)