Den viktigaste faktorn som gör finskan mer sårbar än många andra språk i samma storleksklass är finländarnas egen inställning till sitt eget språk, skriver Janne Saarikivi.

Är det finska språket hotat? Under det senaste året har jag fått svara på den frågan flera gånger i veckan.

Ofta måste jag först göra frågeställarna besvikna. Jag berättar för dem att finskan på många sätt är ett fantastiskt och levande språk. När det gäller antalet talare ligger finskan på 120:e plats bland världens 7 000 språk. Den ligger ännu högre om man utgår från antalet texter i stället för antalet talare. Finskan hör till de 30 största språken i världen när det gäller antalet webbplatser och antalet publicerade böcker.

Finskan i sig hotar många utrotningshotade språk, till exempel inarinna, koltan eller karelska, som alla talas i Finland.

Det finska språket är därför inte hotat enligt någon rimlig måttstock. Tvärtom är det finska språket i sig ett hot mot många hotade språk, såsom inarinna, koltan eller karelska, som alla talas i Finland.

Det finns dock en faktor som gör finskan mer sårbar än många andra språk i samma storleksklass, nämligen finländarnas språkattityder.

I Finland tror man ofta att finskan kan ersättas av engelskan. Enligt en undersökning anser endast två av tre finländare att invandrare behöver kunna finska. I Norge, som på många sätt liknar Finland, var siffran 97 procent och i Sverige och Danmark över 90 procent.

Framför allt är tanken att finska kan ersättas med engelska i arbetet med invandrare populär i min egen referensgrupp, de relativt liberala, språkkunniga och internationellt orienterade stadsborna. Denna attityd håller snabbt på att förändra vår språkmiljö. Välmenande finländare som är beredda att reservera det finska språket för ”sina egna” och tala engelska med invandrare trycker oavsiktligt in invandrarna i sin egen bubbla.

I Finland betyder ordet ”internationell” alltför ofta detsamma som engelskspråkig. Exempelvis universiteten och yrkeshögskolorna har internationaliserats i snabb takt. Aalto-universitetet ändrade nästan alla sina magisterprogram från finska till engelska. Helsingfors universitet, som är mitt hemuniversitet, har ungefär hälften av sina magisterprogram på engelska. Det erbjuds alltså mycket mindre utbildning på finska i dag än för tio år sedan, utan någon större offentlig debatt. Nu senast har regeringen föreslagit att till och med studentexamen skall kunna avläggas på engelska.

De snabbast växande ekonomierna är inte de där man talar engelska, utan de där man talar kinesiska, turkiska, arabiska, farsi och hindi.

Det är värt att komma ihåg att engelska inte är synonymt med internationalism. Engelska talas som förstaspråk av 7 procent av världens befolkning. Fyra av fem människor i världen talar inte engelska överhuvudtaget. De snabbast växande ekonomierna finns inte där man talar engelska, utan där man talar kinesiska, turkiska, arabiska, farsi och hindi.

Till och med i Finland talar ungefär en tredjedel av befolkningen inte engelska. Även om man idag kanske behöver engelska för att gå på krogen, är situationen inte särskilt jämlik för äldre, lågutbildade eller personer med inlärningssvårigheter.

Engelska som ett tredje officiellt språk tjänar inte Esbos flerspråkiga befolkning. Det kanske lockar välbeställda skattebetalare till staden, men det är inte värt att motivera det med internationalism.

Förra året rapporterades Esbos beslut att göra engelska till det tredje officiella språket i kommunen, vid sidan av finska och svenska. Men mindre än 1 procent av Esbos befolkning är engelskspråkig. Det finns fler personer i Esbo som inte har engelska som modersmål än engelsktalande, bland annat ryssar, ester och araber. Det är därför tydligt att engelska som ett tredje officiellt språk inte tjänar Esbos flerspråkiga befolkning. Det kanske lockar till sig skattebetalare med höga inkomster, men det är inte värt att motivera det med internationalism. Det vore bättre att tala om en internationell global elit med goda kunskaper i engelska, vilket är vad som eftersträvas här.

År 2009 varnade Institutet för de  inhemska språken för en trend som leder till en snabb försämring av nationalspråkens ställning och efterlyste ett program från regeringen för att trygga nationalspråken. Programmet skulle definiera hur finska och svenska i framtiden kan användas inom utbildning och arbetsliv inom olika områden.

Det finns fortfarande inget program för nationalspråken och det är snart val. Detta är en uppenbar uppgift för nästa riksdag.

Lagen kräver att det på varje mjölkförpackning skall stå på finska och svenska hur mycket kalcium och kolhydrater den innehåller per deciliter. Så vore det inte bara rimligt om lagen också krävde att menyer, platsannonser eller examensbevis ska finnas på nationalspråket och att kunderna har rätt att få service på finska också i företag inom den privata sektorn.

Janne Saarikivi

Janne Saarikivi är professor i finsk-ugrisk språkvetenskap och håller förmodligen inte med dig. Texten tidigare publicerad i Yle 2/1 2019. Här översatt från finska med DeepL.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)