I en ledare i Expressen tar Ann-Charlotte Marteus upp ett fenomen som jag själv noterat: att företeelser som inte är några nyheter framställs som något nytt och märkvärdigt med engelska (läs amerikanska) termer. Som t ex ”savoring”. Svenska Dagbladet har intervjuat en ”savoringforskare” som studerat människans ”savoringförmåga”. Vad handlar nu det om, tro? Jo, helt enkelt vår förmåga att, som tidningen förklarar det: ”upptäcka, uppskatta och förstärka positiva upplevelser”. Som om det inte fanns något enskilt ord på svenska för det, utan det måste användas ett engelskt ord för det, för att det inte skulle bli för långt och otympligt att skriva. Men Marteurs påpekar att det ju handlar om njutning, och undrar varför ”savoringforskaren” inte kallas för njutningsforskare i artikeln. Som hon skriver: ”Om jag säger att jag savårierade min strutglass betyder det då något annat, och mer djupsinnigt, än om jag säger att jag njöt av den?”

Hon berättar också att forskaren (föga överraskande kan tyckas) upptäckt att ”uppgången i positiva känslor under semestern till stor del kunde förklaras med en ökning av 'novelty', det vill säga nya intryck och upplevelser”. Vad tillför ordet 'novelty' undar hon, och jag instämmer till fullo. Varför inte bara skriva 'nyheter' eller 'nya intryck'? Dessutom upplever vi även emotion change och mastery under semestern, menar forskaren. Det vill säga, vi upplever fler känslor och kanske även går en kurs och lär oss något nytt.

”Engelskan äter sig in i vårt språk som en omättlig parasit” konstaterar Marteus, och man kan bara hålla med. Men till skillnad från parasitangrepp har ju vi alla som använder språket en möjlighet att bestämma själva över hur vi vill använda det, till exempel över hur mycket vi vill ersätta befintliga svenska ord och uttryck med engelska dito.

Hela artikeln här (bakom betalvägg)

Susanne L-A

(Denna nätdagbok är knuten till Nätverket Språkförsvaret)