Bästa Tove Lifvendahl, hej!

Du har i flera sammanhang uttryckt så många kloka tankar att det känns en aning skamligt att komma med invändningar. Naturligtvis bryr du dig inte heller om vad jag tänker. Trots allt kan jag inte låta bli att kommentera en artikel i ett ämne som jag känner mycket starkt för. (SvD 23 mars 2025)

Att mina reflektioner kommer så här på efterkälken beror delvis på att jag själv har velat åstadkomma en genomarbetad kommentar. Det beror också på att jag under några dagar har ägnat mig helt åt att avnjuta Mariehamns litteraturdagar.

Du har alltså blivit inspirerad av den briljante föreläsaren Fredrik Lindström, som väl har myntat ordet språkpolis.

Du talar om ”självutnämnda språkpoliser”. Jag kan inte tänka mig att någon själv utnämner sig till eller vill bli kallad språkpolis. Det (och synonymen språkfascist, enligt Wikipedia) är ett nedsättande, hånfullt, uttryck som Fredrik Lindström och vissa akademiska språkvetare använder om den (oss) som vill resonera om ord och språkbruk utan att kunna åberopa formella lingvistiska meriter.

Som du själv uttrycker det är språk levande och föränderlig materia. Språket måste naturligtvis anpassas efter behov men också med förnuft.

Island har en strikt språkpolitik, såtillvida att låneord från andra språk ska undvikas. Undantag förekommer, men eftersom världens förändringar medför att det behövs ord för nya företeelser ska man följa vissa principer. I första hand konstrueras ett nytt ord på isländska grunder. I andra hand kan man återanvända något befintligt ord i en ny betydelse. I sista hand går det att ta in ett främmande ord men ge det en isländsk form.

Men tillbaka till svenskan och dess förändringar! Som jag skrev i ett brev till SvDs kulturredaktion för några år sedan har det kommit in en obehaglig ton i samtalet om språkbruket – ifall det nu kan kallas för samtal. (Se bilagan)

Att ifrågasätta nya ord, nya sätt att använda befintliga ord eller nya formuleringar är inte riktigt rumsrent, enligt språkvetarna. Det är nämligen ”användarna” som bestämmer. Eller som du säger: I ordkriget vinner verkligheten.

Då jag för några år sedan skrev till en av SvDs språkkrönikörer om någon företeelse (jag minns inte vad) så fick till svar en fråga om vilken språklig epok som jag ansåg vara den idealiska. Vilket inte hade med saken att göra.

Språkförändringar

Du formulerar det precis som jag själv gör, nämligen att språk har vi för att kunna kommunicera, för att förmedla information, kunskaper, åsikter och känslor.

För att det ska fungera behövs regler. Regler kan vara stadgade i ordböcker (och digitala motsvarigheter) eller i form av grammatik. Det går att ändra, men det behövs ett visst mått av samförstånd och konsekvens.

I din artikel tar du upp flera mycket väsentliga exempel på att ord kan vara destruktiva och eufemistiskt vilseledande.

Jag är helt och hållet med. Men blir du inte själv därmed en språkpolis? Du ifrågasätter ord som faktiskt används – i verkligheten.

Språk och språkbruk förändras. Vi, som vill föra seriösa resonemang om ord och språkbruk – utan att vara vetenskapsmän (som Mikael Parkvall) vet detta. Vi vet att svenskan idag inte är vad den var på Gustav Vasas tid.

Men om vi vill ifrågasätta att ord ändrar innebörd till följd av missuppfattningar (t.ex. av ”falska vänner”) okunnighet, eller att fullt användbara ord blir bortglömda därför att yngre personer aldrig träffar på dem,  måhända till följd av luckor i undervisningen eller att de inte läser, då blir vi avfärdade och hånade som ”språkpoliser”.

Vilka förändringar är motiverade? Ska vilka förändringar som helst godtas bara därför att ”verkligheten” vinner?

Språket kan berikas av nya ord. Men om befintliga, ändamålsenliga, ord försvinner, då blir språket fattigare.

För många år sedan gick jag en förberedande kurs för att skaffa mig en sorts examen i engelska. Vi hade förstås en infödd anglofon lärare. Under en fikapaus inträffade något som fastnat i mitt minne. Vår lärare behärskade även svenska och vid något tillfälle sa han: Svenskan har underbara ord och uttryck – men ni använder dem inte!

Han hade lagt märke till hur det svenska språkbruket förändrades genom att ord fallit i glömska.

Ja, språket förändras. Det har de akademiska språkvetarna helt rätt i. Men kruxet är huruvida förändringarna ska godkännas med seriös eftertanke eller att den rena okunnigheten ska få styra. Kan man tillåta undervisning om ord och språkbruk, ifall det ändå alltid är ”användarna” som bestämmer?

Det händer, om än sällan, att det fattas centrala beslut om att förändra stavning eller ta bort pluralformer på verben. Vet man inte, och har man inte läst sig till detta i någon tyngre källa kan man lära sig det i Sara Lövestams både upplysande och underhållande ABC-bok för vuxna.

Är jag språkpolis?

Jag anser att jag fick en språkligt medveten uppväxt. I alla fall vill jag tro det. Min mamma var lärare i svenska (och historia). Jag växte upp i sydvästra Skåne med dansk tv och radio samt många besök i Danmark. Vi pratade ofta om ord. Vi jämförde språk. Vi löste korsord tillsammans. Vi läste högt för varandra. Vi lekte med ord. Vi hade roligt med ord.

Under min tid i mellanstadiet lät mamma mig ofta göra satslösningar – av satsdelar och ordklasser. Det var kul. Som ett spel. Jag var naturligtvis helt udda.

I hela mitt vuxna liv har jag skrivit – yrkesmässigt och privat. Jag har skrivit promemorior, utredningsrapporter och remissyttranden. Kåserier, bokrecensioner och lättsamma reserapporter. En doktorsavhandling och akademiska artiklar. Många opublicerade personliga minnen och reflektioner. Efter många år i andra verksamheter är jag sedan ungefär tjugo år tillbaka frilansande översättare och auktoriserad translator. Jag har översatt böcker men också bruksanvisningar, produktbeskrivningar, sjukhusjournaler, stadgar, polisrapporter... Jag har blivit anlitad av bokförlag för att språkgranska bokmanus: https://oversattarcentrum.se/author/andersschaerstrom/.

Som översättare har jag fått lära mig att en översättning inte ska kännas översatt. Den ska kännas naturlig på målspråket. Alltså inte direktöversatt. Man kan tvingas att formulera om. Men i ”verkligheten” dyker det upp just direktöversättningar av uttryck från engelska. (Liksom det säkert tidigare gjort från franska, tyska osv.) Ord som redan finns i svenskan får en ny innebörd, påverkad av engelskan. Ja, jag vet – det är inget nytt. Men den som påpekar sådant blir föraktligt kallad språkpolis.

Sedan några år tillbaka leder jag språkkaféer för invandrare. Jag vill tro att jag gör nytta. Jag blir bemött med uppskattning. Vi försöker utöka deltagarnas svenska ordförråd. Vi försöker förklara ord, grammatik och idiomatiska uttryck. Vi påpekar fel och missuppfattningar – men det får vi naturligtvis inte göra, för då blir vi ju språkpoliser! Det är verkligheten som bestämmer, eller hur?

Vad har det blivit av mig? En föraktlig språkpolis, för att använda Fredrik Lindströms uttryckssätt. Eftersom ordet är nedsättande borde det förses med en varning i ordlistor. Man borde kanske övergå till att säga ”sp-ordet”, eller hur?

På tal om ”n-ordet”

Man måste – för f-n (!) – kunna citera ett ord, när man diskuterar det utan att plocka bort delar av det. För att nu beröra just det särskilt infekterade känsliga ord som du tog upp så ska man naturligtvis inte kalla någon för neger (eftersom det har fått en nedsättande klang), men man måste kunna säga och skriva ordet när man diskuterar språkbruket, ordens innebörd och valörer samt hur dessa skiftar. Man måste veta att just detta ord kommer av latinets niger och att det spanska ordet negro helt enkelt betyder svart.

Därför undrar jag varför du valde att skriva ”n-ordet” i stället för att skriva det ord det handlar om. Men det kan vi lämna därhän.

(Apropå det kan man undra hur länder -och en flod – kan få heta Niger och Nigeria, men etymologin bakom dem är tydligen helt annorlunda.)

Om man ska vara konsekvent så måste flera andra nedsättande ord döljas på samma sätt. Z-ordet – jovisst. Men då måste vi i konsekvensens namn övergå till att säga och skriva b-ordet, (det andra) b-ordet, e-ordet, f-ordet, h-ordet, i-ordet, l-ordet, …… Vad blir det då av en seriös diskussion – och undervisning – om etymologi och språkvård?

Orden finns. Det går att finna dem i SAOL och andra ordböcker – där det kan finnas kommentarer och varningar om ordens valör.

***  

Jag inbillar mig inte att du ska ägna din tid åt dessa meningslösa tankar, men du gav mig en anledning att formulera dem. Nu är det gjort.

Bästa hälsningar

Anders Schærström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

inga johansson

Torsdag 3 april 22:19

(Apropå det kan man undra hur länder -och en flod – kan få heta Niger och Nigeria, men etymologin bakom dem är tydligen helt annorlunda.)

Färgen svart på esperanto = nigra
Neger på esperanto = negro / nigrulo

läs i ordböcker på nätet - Reta Vortaro och PIV
https://reta-vortaro.de/revo/dlg/index-2m.html#nigr.0a

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"Ingen kommer undan. Vare sig vi ser på teve, läser en tidning eller deltar i någon konferens, är risken stor att vi blir dränkta i en flod av floskler! Av ord som inte betyder något och ett språk som inte hänger ihop. Svensk floskelordbok är en uppl...

När Keir Starmer sa: ”Om du vill bo i Storbritannien bör du tala engelska”, avslöjade han en föreställning – att engelska är det enda språket som räknas i Storbritannien.   Denna syn bortser inte bara från Storbritanniens rika sp...

Polska är det näst största slaviska språket i världen. Omkring 50 miljoner människor använder polska aktivt och minst 10 miljoner har passiv färdighet i språket. Därmed är polska det största slaviska språket i Europeiska unionen och dess femte språk ...

Publisert: 15. mai 2025 18. juni frå kl. 10 til 11 inviterer Språkrådet, Direktoratet for høgare utdanning og kompetanse og Termportalen ved Universitetet Bergen til nettseminar om språk og utdanningskvalitet i høgare utdanning.   Seminaret er d...

Jag tycker väldigt mycket om att högläsa. När mina barn var för små för att tillgodogöra sig skriven text, gjorde jag det ofta och med stor glädje. När de blivit läskunniga, fortsatte jag med det under flera år. Jag minns att jag läste David Copperfi...