I SVT:s program ”Utrikesbyrån” diskuterades i tisdags Donald Trumps krav på att få ta över Grönland från Danmark. Bland deltagarna i programmet fanns den danske journalisten Jesper Zølck, gift med svenska journalisten och programledaren på SVT Carina Bergfeldt.

Det märkliga och lite pinsamma i programmet var att Zølck vägrade prata danska och pratade i stället engelska. Övriga deltagare pratade svenska hela tiden. De andra deltagarna, tidigare S-politikern och FN-diplomaten Jan Eliasson samt tidigare KD-politikern Sara Skyttedal, var negativa till detta märkliga språkval. Ändå valde Zølck att prata engelska.

Någon förklaring till detta märkliga språkval gavs aldrig. Var det någon slags artighet mot oss svenskar som inte förutsätts begripa danska? Danskens engelska textades i programmet och det hade man ju kunnat göra även om han pratat danska.

En annan person med samma märkliga inställning till det danska språket är Sveriges förbundskapten i fotboll, dansken Jon Dahl Tomasson.

Jonas Borelius

Insändaren har tidigare publicerats i Dagens Nyheter den 22 januari.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Vi tänker på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbladet 13/1 2023, Catrin Lundströms artikel ”Nu blir engelskan ett hot mot demokratin” i Aftonbladet den 2/8 2023, Olle Bälters/Viggo Kanns/ Chantal Mutimukwes/Hans Malmströms omfattande undersökning (1), som visade att svenska studenter förstår betydligt mindre om de undervisas på engelska än på svenska, vilket också Ola Håkansson/Peter Svensson visade i sin debattbok ”På engelska förstår jag ungefär”.

Betecknande nog förekommer en liknande diskussion i en del andra västeuropeiska länder. Det tyska högskollärarförbundet tog ett uttalande i januari 2024, i vilket det betonade vikten av det nationella språket inom den högre utbildningen. Nederländska universitet vidtar åtgärder för att begränsa utbudet av engelskspråkiga kurser.  Den flamländska delstatsregeringen i Belgien har beslutat blockera fler masterprogram på enbart engelska. Norge ställer språkkrav på utländska forskare. De närbesläktade germanska språken är mest utsatta för engelskans expansion och inflytande. Även i engelskspråkiga publikationer diskuteras problemen med engelskans alltför dominanta ställning inom den internationella forskningen och utbildningen.  

Mot bakgrund av ovanstående anordnas ett seminarium med titeln ”Svenskans ställning inom den högre utbildningen i Sverige” i form av en paneldiskussion på KTH, Stockholm onsdagen den 19 mars 2025 kl. 18.00 –  19.30 (inklusive tid för mingel fram till kl. 21.00) Exakt plats är KTH:s huvudbyggnad, våning 3, sal D3, Lindstedtsvägen 5, Stockholm -Lindstedtsvägen 9 är den rullstols- och rullatorvänliga ingången.

Seminariet arrangeras av nätverket Språkförsvaret och KTH, och är kostnadsfritt. Klara talare är Olle Bälter, Viggo Kann, båda från KTH, Magnus Henrekson från Institutet för näringslivsforskning, Catrin Lundström från Linköpings universitet och Lena Lind Palicki från Språkrådet. Moderator är Olle Josephson, f.d chef för Språkrådet. Fler talare kan tillkomma.

Eftersom antalet platser är begränsat, ser vi gärna att intresserade deltagare anmäler sig till Språkförsvaret senast den 14 februari till sprakforsvaret@yahoo.se med namn och e-post. Seminariet kommer också att sändas i Zoom på https://kth-se.zoom.us/j/65728413861  Vi hoppas på en givande diskussion på KTH om svenskans framtid inom den högre utbildningen.

(1) Se också detta referat på svenska!

Språkförsvarets styrelse

Vid frågor kontakta Olle Käll tel: 0704 022682, Per-Åke Lindblom tel: 070 7782302 eller Fredrik Vrang tel: 0709 393868

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den frågan tar Lars-Gunnar Andersson upp i en artikel i Göteborgs- Posten den 18/1. Han skriver:

”Jag har tidigare aldrig funderat på om de som står och tittar på ett husbygge ingår i en speciell grupp av människor. För övrigt undrar man om det enbart är äldre män som kan vara umareller. Inga kvinnor? Ingen under 65?

Jag tvingas nu emellertid motvilligt erkänna att jag begåvats en umarell-krok i mitt ordförråd. Det gör mig mer observant på människor som betraktar stadens byggarbetsplatser.

Umarell är ett illustrativt exempel på hur ett ord och ett begrepp kan skapas. Vi har en uttryckssida med den lustiga formen umarell, och vi har en innehållssida, ett begrepp, som vi lite till mans kan fylla med detaljer.

Framtiden? Tja, än krävs det en del innan vi går fram till en man vid ett byggplank och frågar: ’Ursäkta, är min herre umarell?’”

Personligen tror jag inte att detta nyord kommer att rota sig i det svenska ordförrådet, eftersom det helt enkelt inte behövs. Ordet förklaras som ”Äldre man som på plats följer byggen i det offentliga rummet”.  Men hur utbrett är detta fenomen egentligen i Sverige?

Det är betydligt mer spännande att lyssna på en byggnadsarbetare, när denne berättar att han – vanligtvis en han – varit med om att bygga en viss byggnad. För många år sedan åkte jag bil tillsammans med en äldre byggnadsarbetare från Sundsvall i Stockholm, som successivt pekade ut byggnader som han hade varit med om att bygga.

Själv kan jag bara peka ut en byggnad, som jag har varit med om att bygga under en sommar – kartongfabriken i Iggesund 1962. Eftersom jag jobbade som takläggare, hade jag också en bra utsikt och jag såg inga umareller, inte ens kolingar (Kolingen: ”Det där med arbete är roligt – att se på.”).

De som byggde Cheopspyramiden under 20 – 30 år – uppskattningsvis 15 000 arbetare i genomsnitt varje år – kunde i motsats till Cheops själv påpeka att de hade byggt pyramiden.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag ställde denna fråga till Perplexity, eftersom övergången från latin till svenska vid Uppsala universitet finns dokumenterad. Det borde gå att få fram motsvarande uppgifter från Lunds universitet, eller så är det fortfarande en forskningsuppgift.

Observatör

Svar från Perplexity:

Vid Lunds universitet, liksom vid andra svenska universitet, ersattes avhandlingar på latin gradvis av avhandlingar på svenska under 1800-talet. Denna övergång skedde inte vid ett specifikt datum, utan var en process som pågick under flera decennier:

1. 1741 blev det för första gången tillåtet att använda svenska i avhandlingar, men detta gällde endast för ett fåtal praktiska ämnen.

2. Fram till mitten av 1800-talet var latin fortfarande det dominerande språket för avhandlingar. Även framstående svenska författare som Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer skrev sina avhandlingar på latin i början av 1800-talet

3. 1852 upphörde latinet att vara obligatoriskt språk för akademiska avhandlingar i Finland, vilket kan ha påverkat utvecklingen i Sverige.

4. I Sverige fortsatte magistergraden att vara den högsta graden vid filosofiska fakulteten fram till 1872, vilket kan ha fördröjt övergången till svenska

5. Under senare delen av 1800-talet blev det allt vanligare med avhandlingar på svenska.

6. Efter 1852 ökade antalet helsvenska avhandlingar, där även titelblad, inledning och kommentarer var på svenska

Exakt när den sista avhandlingen på latin lades fram vid Lunds universitet framgår inte av sökresultaten, men övergången till svenska som huvudspråk för avhandlingar var i stort sett genomförd vid slutet av 1800-talet.

(Denna nätdagbok är knuten til nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Lasse Sigfridsson - Orden som mor min sa

Söndagens svenskspråkiga dikt

Ord

Varma ord, vackra ord, djupa ord...
De äro som doften av en blomma i natten
den man icke ser.
Bakom dem lurar den tomma rymden...
Kanske de äro den ringlande röken
från kärlekens varma härd?

Edith Södergran

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Nyheten om att det holländska förlaget Veen Bosch & Keuning (VBK) har bekräftat sina planer på att använda AI för att översätta skönlitteratur har väckt en tankeväckande debatt. Vissa tror att det innebär början på slutet för mänskliga översättare, medan andra ser det som att en ny värld av möjligheter öppnas för att ge mer litteratur till ännu fler människor. Dessa argument blir allt mer högljudda i takt med att utvecklingen av AI accelererar i en allt snabbare takt.

Den här debatten intresserar mig eftersom jag i mitt arbete undersöker skärningspunkterna mellan konst, etik, teknik och kultur, och jag har publicerat forskning inom områden med framväxande teknik, särskilt i relation till mänsklig förbättring.

För varje ny teknik handlar debatten om vad vi har att förlora på att ta till oss förändringarna, och när det gäller AI är detta ett eko av utvecklingen inom den genetiska vetenskapen på senare tid. Men på något sätt, när vi blandar oss i kultur och mänsklig historia, kan det verka som om något ännu mer grundläggande än DNA står på spel.

Skönlitterär översättning, med sitt komplicerade språk, sina känslomässiga undertoner och nyanser, har traditionellt varit en domän för skickliga mänskliga översättare. Men det här initiativet att använda AI för översättning av skönlitteratur kan vara ett tidigt försök att rubba det som ofta betraktas som den sista bastionen för mänsklighetens mest anmärkningsvärda - och kanske oersättliga - prestation: förmågan att uttrycka komplexa mänskliga känslor genom ord.

Beslutet att använda AI för att översätta böcker väcker därför en viktig fråga som berör kärnan i vår oro för att AI ska få företräde framför mänskliga ansträngningar: kan en maskin fånga de nyanser som ger skönlitteraturen dess djup, eller är den helt enkelt för komplex för en algoritm?

Till människans försvar kan sägas att språk - särskilt inom litteraturen - inte bara handlar om ord. Det handlar om kulturella sammanhang, undertext och författarens distinkta röst. Därför är det bara en människa som förstår både språk och kultur som kan översätta en berättelse på ett korrekt sätt utan att förlora dess kärna.

Ändå har maskininlärning gjort extraordinära framsteg  när det gäller att förstå språk, vilket bäst bevisas av den senaste versionen av Chat GPT, som innehåller en ljudkonversationsagent.

Vi verkar ha nått en punkt i utvecklingen av AI där dess förmåga att använda språk på ett adekvat sätt motsvarar mänsklig funktionalitet i en rad olika situationer, från chatbottar i kundtjänst till ett växande antal verktyg för hälsodiagnostik. Till och med Världshälsoorganisationen har skapat och distribuerat en AI-”hälsoarbetare” med hjälp av en konversationsplattform.

Naturligtvis är det också så att mänskliga översättare, trots sin expertis, ibland missar nyanser eller gör fel. Och bland akademiker och litterära purister finns det en stark tro på att man måste läsa en bok på originalspråket för att verkligen förstå författarens avsikt.

Att lära sig alla språk för att kunna läsa alla böcker är naturligtvis opraktiskt. Men om man inte förstår ett visst språk kan det hindra oss från att upptäcka stora inhemska litterära verk som kanske aldrig kommer att översättas till våra egna språk. Av denna anledning kan vi föra fram ett argument för social rättvisa för att använda AI-översättning för att radikalt utöka tillgången till insikter från många kulturer och deras olika språk. På denna grund är AI-översättning mer moraliskt problematiskt att undanhålla än att tillåta.

Det är här AI-översättning är lovande: att utöka tillgången till litteratur för dem som annars kanske aldrig skulle få chansen att ta del av den.

Potentialen här är enorm. Endast en liten del av världens litteratur översätts någonsin. Om AI kunde öka den andelen skulle det bredda tillgången till olika röster och idéer, vilket skulle berika det globala litterära landskapet. Och för verk som kanske aldrig hittar en mänsklig översättare på grund av kostnad, språk eller nisch, kan AI vara det enda hållbara sättet att föra ut verk till nya målgrupper.

Men AI:s framfart inom översättning har förstås också sina baksidor. Om AI ersätter mänskliga översättare riskerar vi att förlora inte bara deras hantverk utan också deras insikter och den kulturella förståelse de bidrar med. Och även om det är lätt att hävda att AI bara bör användas för verk som annars inte skulle översättas, kan det fortfarande undergräva den ekonomiska bärkraften för mänsklig översättning, vilket ytterligare minskar efterfrågan på mänskliga översättare.

Men det behöver inte vara ett antingen-eller-scenario. AI kan fungera som ett verktyg för att förstärka, inte ersätta, mänskliga översättare. Översättarna skulle kunna vara delaktiga i att förfina AI-modellerna, säkerställa högre noggrannhet och kvalitet samt välja ut verk som ska översättas.

Föreställ dig en värld där översättare och AI arbetar tillsammans och tänjer på gränserna för vad som kan åstadkommas. Om AI kan hjälpa till att översätta fler böcker kan samarbetet leda till en mer inkluderande tillgång till global litteratur, vilket ökar vår kollektiva förståelse för olika kulturer.

Om AI på lång sikt för oss närmare en värld där alla böcker på alla språk är tillgängliga för alla, är det en fantastisk vision som är värd att ta till sig. Dessutom används realtidsöversättning i vissa kritiska miljöer.

I ett av mina nuvarande projekt har min samarbetspartner, teknikföretaget MyManu, redan banat väg för öronsnäckor med realtidsöversättning, som används i en del anmärkningsvärda sammanhang, till exempel för att hjälpa asylsökande  att förstå och kommunicera mer effektivt när de anländer till ett nytt land.

Vägen framåt kommer att kräva en balans: att använda AI för att utöka litteraturens räckvidd, samtidigt som man bevarar och värdesätter de mänskliga översättarnas oersättliga konstnärskap. Men alltmer ser det ut som om vi bara skrapar på ytan av de enorma möjligheter som den nya tekniken erbjuder.

Andy Miah

Artikeln publicerades i The Conversation  den 8/1 2025 och innehåller också illustrationer.

(Denns nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Lägg ner de koloniala engelskspråkiga språkbytesskolorna - NU - De förstör svensk skola och det svenska språket!

Uppmärksam  

(Denna nätdagbok är knuten till Nätverket Språkförsvaret)

Tyskans ställning som vetenskapsspråk har försvagats i årtionden. Wolfgang Krischke ger imponerande bevis för detta i en undersökning i WELT. Vid Münchens tekniska universitet ges redan 70 av 111 masterutbildningar på engelska - Verein Deutsche Sprache (VDS) utnämnde inte helt felaktigt den dåvarande TU-presidenten Wolfgang A. Herrmann till årets språkförfalskare (Sprachpanscher på tyska – min anm.) 2015. Anglifieringen är som mest avancerad inom grundforskningen, särskilt inom naturvetenskaperna. ”Tysktalande kvantfysiker, molekylärbiologer eller astrokemister skriver bara på sitt modersmål när de vänder sig till en lekmannapublik”, säger Krischke. Ett annat exempel: För tjugo år sedan publicerades cirka en fjärdedel av den välrenommerade tidskriften Angewandte Chemie även på tyska. År 2007 tilldelades redaktörerna det tyska språkkulturpriset för detta.

I dag är endast fem procent av artiklarna översatta till tyska. Ralph Mocikat, läkare och ordförande i arbetsgruppen för tyska som vetenskapsspråk (ADAWIS), kommer till tals i artikeln. Han ser en ”avsevärd utarmning” i engelskans akademiska genomslagskraft, bland annat därför att den vetenskapliga terminologin berövas sin koppling till standardspråket. Att grundläggande termer som solförmörkelse eller cellkärna är levande skulle ha en ”epistemologisk kraft”. Konsekvenserna av engelskspråkig akademisk undervisning för undervisningens kvalitet förklaras också av att föreläsarna och studenterna inte har engelska som modersmål. Studier från Nederländerna och Skandinavien visar på tydliga negativa effekter på inlärningsframgången. ( welt.de - betalmur)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)