Under sin nästan 250-åriga historia har USA aldrig haft ett officiellt språk. Den 1 mars ändrade USA:s president Donald Trump på detta när han undertecknade en exekutiv order som utsåg engelska till landets enda officiella språk. Ordern markerar ett fundamentalt brott mot den amerikanska regeringens långvariga inställning till språk.

”Ända sedan vår republik grundades har engelska använts som vårt nationella språk”, står det i Trumps order. ”Det ligger i Amerikas bästa intresse att den federala regeringen utser ett - och endast ett - officiellt språk.”

Den nya ordern upphäver också en bestämmelse om språktillgång som fanns i en tidigare verkställande order från 2000 som syftade till att förbättra tillgången till tjänster för personer med begränsade kunskaper i engelska. Federala myndigheter verkar nu inte ha någon skyldighet att tillhandahålla viktig information på andra språk.

Trots vissa reaktioner i New York Times, Washington Post och på andra håll är det fortfarande oklart om Trumps exekutiva order kommer att möta juridiska eller politiska utmaningar. I en tid av ständiga attacker från Trumpadministrationen mot etablerade normer kan detta dekret komma att passera med relativt litet motstånd, trots att det har en djupare innebörd som sträcker sig långt bortom språket.

Flerspråkiga verkligheter och enspråkiga fantasier

USA har en lång flerspråkig historia, som börjar med de hundratals ursprungsbefolkningsspråk som är oupplösligt knutna till dessa länder. I andra hand kommer de koloniala språken och deras varianter, bland annat franska i Louisiana och spanska i sydvästra USA. Under alla historiska perioder har invandrarspråk från hela världen bidragit väsentligt till den språkliga mix som utgör USA.

I dag är New York en av världens städer med störst språklig mångfald, och andra amerikanska kuststäder ligger inte långt efter. Enligt uppgifter från Census Bureau kan en femtedel av alla amerikaner tala två eller flera språk. De sociala, ekonomiska och kognitiva fördelarna med tvåspråkighet är väletablerade, och det finns inga uppgifter som stöder påståendet att det hotar nationalstatens integritet att tala mer än ett språk.

Förstå hur AI förändrar samhället

Engelska har länge fungerat som ett pragmatiskt lingua franca för USA, men en amerikansk tendens mot ideologisk enspråkighet håller på att ta fart.

Framväxten av spanska som landets andraspråk, med långt över 40 miljoner talare, har skapat en särskild oro. Under de senaste decennierna har mer än 30 amerikanska delstater infört engelska som officiellt språk.

Språklig osäkerhet

Den exekutiva ordern från den 1 mars är kronan på verket för ”English-only-rörelsen”. Trump har direkt utnyttjat denna känsla och dess främlingsfientliga oro, som har sina rötter i vit bräcklighet och vit överhöghet.

År 2015, under sin första kandidatur till Ovala rummet, tillrättavisade Trump Jeb Bush, den tvåspråkige före detta guvernören i Florida, under en tv-sänd debatt och sade ”Det här är ett land där vi talar engelska, inte spanska.”

I ett tal vid Conservative Political Action Conference i februari 2024 gav Trump uttryck för sin egen språkliga osäkerhet:

”Vi har språk som kommer in i vårt land. Vi har inte en enda instruktör i hela vårt land som kan tala det språket ... Det här är språk - det är det galnaste - de har språk som ingen i det här landet någonsin har hört talas om. Det är en mycket hemsk sak.”

Utöver de fräcka osanningarna och avsiktliga överdrifterna återspeglar sådana uttalanden bara svaghet och rädsla. I den verkställande ordern från den 1 mars anges att ”ett nationellt utpekat språk är kärnan i ett enat och sammanhållet samhälle”.

Det är i själva verket ett tecken på styrka att amerikanerna inte har behövt ett sådant mandat förrän nu och effektivt navigerar i sin komplexa flerspråkiga verklighet utan lagstiftning uppifrån.

Engelska runt om i världen

Det är lärorikt att jämföra USA:s språkpolitik med andra koloniala sammanhang där engelskan är dominerande.

I grannlandet Kanada ger 1969 års lag om officiella språk lika status åt engelska och franska - två språk som fördes med av europeiska migranter - och kräver att alla federala institutioner på begäran tillhandahåller tjänster på båda språken. Avslöjande nog var det först 50 år senare som Kanada slutligen antog en lag om ursprungsbefolkningens språk som i blygsam omfattning erkänner landets ursprungliga språk.

I Australiens konstitution anges inget officiellt språk, men regeringen lyfter fram engelska som ”nationalspråk” och erbjuder sig sedan att översätta vissa webbsidor till andra språk.

Nya Zeeland har valt en mer genomtänkt strategi för att hantera skillnaden mellan de facto och de jure. De nyzeeländska lagstiftarna erkänner att engelskan är ohotad och säker, även utan rättsligt stöd, och har därför riktat sin uppmärksamhet åt annat håll. Te reo Māori fick status som officiellt språk 1987, följt av Nya Zeelands teckenspråk 2006.

Även Storbritannien, som är det koloniala centrumet och utgångspunkten för den globala spridningen av engelska, intar en nyanserad språkpolitisk hållning. Både walesiskan och iriskan har fått visst officiellt erkännande, medan Bòrd na Gàidhlig i Skottland fortsätter att förespråka ett officiellt erkännande av gaeliskan.

Princip och praktik

Trumps senaste presidentorder är både praktisk och symbolisk.

I praktiken är det fortfarande oklart vad ordern innebär för spanskan i Puerto Rico, för ursprungsbefolkningens språk på Hawaii och i Alaska - som har fått officiellt erkännande - för amerikanskt teckenspråk och för alla de flerspråkiga samhällen som utgör nationen.

Språktillgång kan vara en fråga om liv eller död.

Tolkning i domstolar, på sjukhus och i skolor är en grundläggande mänsklig rättighet. Ingen ska hindras från att få tillgång till viktiga tjänster bara för att de inte talar engelska, oavsett om det handlar om en domare, en läkare eller en lärare. Konsekvenserna av att statliga myndigheter överger sina redan begränsade insatser för översättning och tolkning kan få enorma förgreningar.

Symboliskt sett är Trumps order ett rött kött för hans MAGA-anhängare. Att associera nationell integritet med främjandet av ett språk framför andra kan tyckas återspegla amerikansk exceptionalism, men i själva verket förstör det den kulturella och språkliga mångfald som gör USA exceptionellt.

Ironiskt nog för denna exekutiva order USA i linje med de flesta av världens andra nationalstater - om än inte de som har engelska som sitt första språk - som försöker påtvinga alla sina medborgare en etnisk majoritets standardiserade språk. Konsekvenserna kan bli både polariserande och homogeniserande.

De flesta av världens folk är resolut flerspråkiga och blir det bara mer och mer. Amerikaner kommer inte att sluta tala, skriva och teckna på andra språk än engelska på grund av en verkställande order. Den språkliga dynamiken i USA är en viktig del av landets sociala struktur. Den bör vårdas och försvaras.

MarkTurin/Ross Perlin

Artikeln ursprungligen publicerad i The Conversation  den 16/3 2025

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)