Söndagens svenskspråkiga sång

Lasse Sigfridsson - Orden som mor min sa

Söndagens svenskspråkiga dikt

Ord

Varma ord, vackra ord, djupa ord...
De äro som doften av en blomma i natten
den man icke ser.
Bakom dem lurar den tomma rymden...
Kanske de äro den ringlande röken
från kärlekens varma härd?

Edith Södergran

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Nyheten om att det holländska förlaget Veen Bosch & Keuning (VBK) har bekräftat sina planer på att använda AI för att översätta skönlitteratur har väckt en tankeväckande debatt. Vissa tror att det innebär början på slutet för mänskliga översättare, medan andra ser det som att en ny värld av möjligheter öppnas för att ge mer litteratur till ännu fler människor. Dessa argument blir allt mer högljudda i takt med att utvecklingen av AI accelererar i en allt snabbare takt.

Den här debatten intresserar mig eftersom jag i mitt arbete undersöker skärningspunkterna mellan konst, etik, teknik och kultur, och jag har publicerat forskning inom områden med framväxande teknik, särskilt i relation till mänsklig förbättring.

För varje ny teknik handlar debatten om vad vi har att förlora på att ta till oss förändringarna, och när det gäller AI är detta ett eko av utvecklingen inom den genetiska vetenskapen på senare tid. Men på något sätt, när vi blandar oss i kultur och mänsklig historia, kan det verka som om något ännu mer grundläggande än DNA står på spel.

Skönlitterär översättning, med sitt komplicerade språk, sina känslomässiga undertoner och nyanser, har traditionellt varit en domän för skickliga mänskliga översättare. Men det här initiativet att använda AI för översättning av skönlitteratur kan vara ett tidigt försök att rubba det som ofta betraktas som den sista bastionen för mänsklighetens mest anmärkningsvärda - och kanske oersättliga - prestation: förmågan att uttrycka komplexa mänskliga känslor genom ord.

Beslutet att använda AI för att översätta böcker väcker därför en viktig fråga som berör kärnan i vår oro för att AI ska få företräde framför mänskliga ansträngningar: kan en maskin fånga de nyanser som ger skönlitteraturen dess djup, eller är den helt enkelt för komplex för en algoritm?

Till människans försvar kan sägas att språk - särskilt inom litteraturen - inte bara handlar om ord. Det handlar om kulturella sammanhang, undertext och författarens distinkta röst. Därför är det bara en människa som förstår både språk och kultur som kan översätta en berättelse på ett korrekt sätt utan att förlora dess kärna.

Ändå har maskininlärning gjort extraordinära framsteg  när det gäller att förstå språk, vilket bäst bevisas av den senaste versionen av Chat GPT, som innehåller en ljudkonversationsagent.

Vi verkar ha nått en punkt i utvecklingen av AI där dess förmåga att använda språk på ett adekvat sätt motsvarar mänsklig funktionalitet i en rad olika situationer, från chatbottar i kundtjänst till ett växande antal verktyg för hälsodiagnostik. Till och med Världshälsoorganisationen har skapat och distribuerat en AI-”hälsoarbetare” med hjälp av en konversationsplattform.

Naturligtvis är det också så att mänskliga översättare, trots sin expertis, ibland missar nyanser eller gör fel. Och bland akademiker och litterära purister finns det en stark tro på att man måste läsa en bok på originalspråket för att verkligen förstå författarens avsikt.

Att lära sig alla språk för att kunna läsa alla böcker är naturligtvis opraktiskt. Men om man inte förstår ett visst språk kan det hindra oss från att upptäcka stora inhemska litterära verk som kanske aldrig kommer att översättas till våra egna språk. Av denna anledning kan vi föra fram ett argument för social rättvisa för att använda AI-översättning för att radikalt utöka tillgången till insikter från många kulturer och deras olika språk. På denna grund är AI-översättning mer moraliskt problematiskt att undanhålla än att tillåta.

Det är här AI-översättning är lovande: att utöka tillgången till litteratur för dem som annars kanske aldrig skulle få chansen att ta del av den.

Potentialen här är enorm. Endast en liten del av världens litteratur översätts någonsin. Om AI kunde öka den andelen skulle det bredda tillgången till olika röster och idéer, vilket skulle berika det globala litterära landskapet. Och för verk som kanske aldrig hittar en mänsklig översättare på grund av kostnad, språk eller nisch, kan AI vara det enda hållbara sättet att föra ut verk till nya målgrupper.

Men AI:s framfart inom översättning har förstås också sina baksidor. Om AI ersätter mänskliga översättare riskerar vi att förlora inte bara deras hantverk utan också deras insikter och den kulturella förståelse de bidrar med. Och även om det är lätt att hävda att AI bara bör användas för verk som annars inte skulle översättas, kan det fortfarande undergräva den ekonomiska bärkraften för mänsklig översättning, vilket ytterligare minskar efterfrågan på mänskliga översättare.

Men det behöver inte vara ett antingen-eller-scenario. AI kan fungera som ett verktyg för att förstärka, inte ersätta, mänskliga översättare. Översättarna skulle kunna vara delaktiga i att förfina AI-modellerna, säkerställa högre noggrannhet och kvalitet samt välja ut verk som ska översättas.

Föreställ dig en värld där översättare och AI arbetar tillsammans och tänjer på gränserna för vad som kan åstadkommas. Om AI kan hjälpa till att översätta fler böcker kan samarbetet leda till en mer inkluderande tillgång till global litteratur, vilket ökar vår kollektiva förståelse för olika kulturer.

Om AI på lång sikt för oss närmare en värld där alla böcker på alla språk är tillgängliga för alla, är det en fantastisk vision som är värd att ta till sig. Dessutom används realtidsöversättning i vissa kritiska miljöer.

I ett av mina nuvarande projekt har min samarbetspartner, teknikföretaget MyManu, redan banat väg för öronsnäckor med realtidsöversättning, som används i en del anmärkningsvärda sammanhang, till exempel för att hjälpa asylsökande  att förstå och kommunicera mer effektivt när de anländer till ett nytt land.

Vägen framåt kommer att kräva en balans: att använda AI för att utöka litteraturens räckvidd, samtidigt som man bevarar och värdesätter de mänskliga översättarnas oersättliga konstnärskap. Men alltmer ser det ut som om vi bara skrapar på ytan av de enorma möjligheter som den nya tekniken erbjuder.

Andy Miah

Artikeln publicerades i The Conversation  den 8/1 2025 och innehåller också illustrationer.

(Denns nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Lägg ner de koloniala engelskspråkiga språkbytesskolorna - NU - De förstör svensk skola och det svenska språket!

Uppmärksam  

(Denna nätdagbok är knuten till Nätverket Språkförsvaret)

Tyskans ställning som vetenskapsspråk har försvagats i årtionden. Wolfgang Krischke ger imponerande bevis för detta i en undersökning i WELT. Vid Münchens tekniska universitet ges redan 70 av 111 masterutbildningar på engelska - Verein Deutsche Sprache (VDS) utnämnde inte helt felaktigt den dåvarande TU-presidenten Wolfgang A. Herrmann till årets språkförfalskare (Sprachpanscher på tyska – min anm.) 2015. Anglifieringen är som mest avancerad inom grundforskningen, särskilt inom naturvetenskaperna. ”Tysktalande kvantfysiker, molekylärbiologer eller astrokemister skriver bara på sitt modersmål när de vänder sig till en lekmannapublik”, säger Krischke. Ett annat exempel: För tjugo år sedan publicerades cirka en fjärdedel av den välrenommerade tidskriften Angewandte Chemie även på tyska. År 2007 tilldelades redaktörerna det tyska språkkulturpriset för detta.

I dag är endast fem procent av artiklarna översatta till tyska. Ralph Mocikat, läkare och ordförande i arbetsgruppen för tyska som vetenskapsspråk (ADAWIS), kommer till tals i artikeln. Han ser en ”avsevärd utarmning” i engelskans akademiska genomslagskraft, bland annat därför att den vetenskapliga terminologin berövas sin koppling till standardspråket. Att grundläggande termer som solförmörkelse eller cellkärna är levande skulle ha en ”epistemologisk kraft”. Konsekvenserna av engelskspråkig akademisk undervisning för undervisningens kvalitet förklaras också av att föreläsarna och studenterna inte har engelska som modersmål. Studier från Nederländerna och Skandinavien visar på tydliga negativa effekter på inlärningsframgången. ( welt.de - betalmur)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Detta upprop publicerades i Expressen den 13 januari:

UPPROP. ”Vi behöver prata mer om skönlitteraturens roll i undervisningen.” Det sa Skolverkets undervisningsråd Tammi Gustafsson Nadel vid pressträffen i början av december, när Skolverket och Kulturrådet på regeringens uppdrag presenterade ambitiösa skönlitterära läslistor för skolans alla stadier. Samma vecka la regeringen fram sitt förslag till ny lärarutbildning: ”Ämneskunskaper och lärarskicklighet - en reformerad lärarutbildning”. Skönlitteratur nämns överhuvudtaget inte i utredningen.

Vi som arbetar med språk och litteratur inom alla olika lärarutbildningar i Sverige hoppas att det är ett förbiseende.

I den statliga utredningen (SOU 2024:81) finns nu krav på mera metodik i läs- och skrivutveckling. Förstärkning av läs- och skrivinlärning nämns 152 gånger medan barnlitteratur nämns två gånger och båda gångerna som exempel på kursinnehåll som konkurrerar med utrymmet för utbildning i läs- och skrivutveckling. Vi menar att det också tydligt måste framgå i förslaget till ny lärarutbildning att läsning av skönlitteratur främjar läs- och skrivutveckling, kognitiv utveckling och lärande i alla ämnen.

Lärarna måste också kunna undervisa barn och unga i och om och genom skönlitteratur.

Både utredarna och regeringen är förstås väl insatta i forskning som visar att gemensam läsning och samtal om skönlitteratur behöver stärkas i förskolan, i grundskolan, på fritids och på gymnasieskolans alla program, inte minst inom svenska som andraspråk. Därför måste vi prata mer om skönlitteraturens roll i undervisningen också på lärarutbildningarna och då måste lärares förmåga att använda, tolka och värdera skönlitteraturen lyftas i förslaget till ny lärarutbildning. Läslistor räcker inte. Lärarna måste också kunna undervisa barn och unga i och om och genom skönlitteratur.  

Starka litteraturupplevelser är förutsättningen för att skapa engagerade och uthålliga läsare – både bland blivande lärare och bland barn och unga. Skönlitteratur är inte bara ett medel bland många för att träna läsförståelse, avkodning och ordkunskap. Allt det kommer på köpet för den som får möjligheten att utvecklas till litteraturläsare. Skönlitteratur och läsning är därför verktyg och förhållningssätt till kultur och bildning som rör hela lärarutbildningen.

Skönlitteratur borde därför skrivas in i följande formulering i författningsförslaget, som kommer att styra lärarutbildningar, och som nu tar upp läroböcker, medier och digitala verktyg:  

Visa förmåga att använda och värdera läroböcker, skönlitteratur och andra lärverktyg samt att säkert och kritiskt använda digitala verktyg och skönlitteratur i den pedagogiska verksamheten samt beakta betydelsen av olika mediers och digitala miljöers roll för denna.

Det skulle stärka skönlitteraturens ställning i hela skolväsendet i många år framåt. ”
________________________________________
Undertecknarna av uppropet är 68 litteraturvetare och lärarutbildare. Några av deras namn finns i nedanstående faktaruta (se länk till Expressen ovan).

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Berghs School of Communication)

”Den senaste tiden har det skrivits mycket i media om den låga nivån på språket i kommunikations¬branschen och bland studenter på högskola och universitet, även inom ämnen som litteraturvetenskap. Vi fångade Svante Ahlman som är programansvarig för Art Director/Copywriter-programmet på Berghs över en fika ute i det fria för att höra hans syn på saken.

Är den låga nivån på språket något även du har noterat i din roll som programansvarig?

– Både ja och nej. Vi märker såklart av samma samhällstendenser som andra utbildningar, men jag tror att vi ser på dem lite annorlunda jämfört med mer akademiskt orienterade institutioner, eftersom vi hela tiden utgår från mottagarperspektivet när vi uttrycker oss och kommunicerar med människor. För våra studenter finns inget självändamål i att behärska ett avancerat språk i akademisk bemärkelse, men det är givetvis viktigt att äga ett nyansrikt språk baserat på förståelse och nyfikenhet inför andra människor och våra känsloliv.

Hur viktigt är språket när man arbetar med marknadsföring?

– Det är helt centralt. Kommunikation handlar om att dela en gemensam upplevelse och då måste vi som marknadsförare förstå dem vi talar med och kommunicera på mottagarens villkor. Där är en finkalibrerad språkkänsla förstås betydelsefull för att hitta rätt tilltal, tonalitet och att skapa rätt associationer. Språket är också superviktigt för vår egen förmåga att tänka originella tankar och formulera nyskapande och kreativa idéer. Jag är mer orolig för den konsekvensen av ett fattigt språk och den eventuella förflackning vi ser, än att en vetenskaplig språkdräkt upplevs främmande och svår att erövra.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På EFN-Ekonomikanalen den 11 januari  skrev Niklas Ekdal bland annat:

”Skolan har ersatt text med ’lyssneläsning’, läroböcker med PowerPoint och skriftliga prov med pratstunder. Ljudböcker står för två tredjedelar av litteraturen som säljs i Sverige.

I det längsta har jag försökt undvika gubbgnäll om språkligt förfall, men någon gång måste det sägas. På företags hemsidor, i myndighetstexter och reklam, till och med i tidningar som förr brukade korrekturläsas, har svenskan blivit ett misshandelsoffer.  

Tokiga ordval och syftningar är standard, ingen verkar bry sig. Det är knappast en slump att demokratin krisar i västvärlden samtidigt med språket. Kanske överlever rättsstat och näringsliv en visuell kultur där majoriteten blir funktionella analfabeter, men varför chansa?

På ett individuellt plan är priset uppenbart, i form av skenande psykisk ohälsa och skuldsättning bland unga. Om vi lyfter blicken från invanda debattvinklar som skolans driftsformer eller invandrares utanförskap kokar det ner till en civilisationskris. En språkkris.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag ställde denna fråga till Perplexity, eftersom övergången från latin till svenska vid Uppsala universitet finns dokumenterad. Det borde gå att få fram motsvarande uppgifter från Lunds universitet, eller så är det fortfarande en forskningsuppgift.

Observatör

Svar från Perplexity:

Vid Lunds universitet, liksom vid andra svenska universitet, ersattes avhandlingar på latin gradvis av avhandlingar på svenska under 1800-talet. Denna övergång skedde inte vid ett specifikt datum, utan var en process som pågick under flera decennier:

1. 1741 blev det för första gången tillåtet att använda svenska i avhandlingar, men detta gällde endast för ett fåtal praktiska ämnen.

2.Fram till mitten av 1800-talet var latin fortfarande det dominerande språket för avhandlingar. Även framstående svenska författare som Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer skrev sina avhandlingar på latin i början av 1800-talet.

3. 1852 upphörde latinet att vara obligatoriskt språk för akademiska avhandlingar i Finland, vilket kan ha påverkat utvecklingen i Sverige.

4. I Sverige fortsatte magistergraden att vara den högsta graden vid filosofiska fakulteten fram till 1872, vilket kan ha fördröjt övergången till svenska.

5. Under senare delen av 1800-talet blev det allt vanligare med avhandlingar på svenska.

6. Efter 1852 ökade antalet helsvenska avhandlingar, där även titelblad, inledning och kommentarer var på svenska

Exakt när den sista avhandlingen på latin lades fram vid Lunds universitet framgår inte av sökresultaten, men övergången till svenska som huvudspråk för avhandlingar var i stort sett genomförd vid slutet av 1800-talet.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)