Laura Spinney skriver i The Guardian den 27 mars inledningsvis:

"När finansministern söker efter sätt att stimulera tillväxten vill jag påminna henne om att hon sitter på en enorm guldgruva - på den internationella dagen för flerspråkighet. År 2014 uppskattade den parlamentariska allpartigruppen för moderna språk att Storbritanniens outnyttjade språkliga potential var värd 48 miljarder pund. Det är 8 miljarder pund mer än vad Reeves lade till på skattekontot förra året, och om något har den vuxit, eftersom Brexit har omorienterat 'det globala Storbritannien' mot kunder utanför Europa. Fråga vem som helst som har engelska som modersmål och som handlar internationellt: om du ska köpa något duger engelska, men om du ska sälja är det bättre att tala kundens språk.

Språkundervisningen i Storbritannien har stadigt försämrats i 30 år, och en viktig orsak är bristen på kvalificerade språklärare. Det är en verklighet. En annan är att landet under samma period har blivit mer språkligt diversifierat. Det finns en växande grupp av flytande tvåspråkiga, ibland flerspråkiga, som ignoreras - deras andra språk stigmatiseras i vissa fall. Ofta är dessa språk inhemska i regioner som våra företag efter brexit gärna skulle vilja sälja till.

Inte nog med att regeringen inte utnyttjar denna pool av talare, den låtsas att poolen inte existerar. I folkräkningen för England och Wales 2021 ställdes en fråga om språk: 'Vilket är ditt huvudspråk?' (och för dem som inte svarade 'engelska' på den frågan: 'Hur väl kan du tala engelska?'). För en person som talar mer än ett språk, sa neurovetenskapsmannen Thomas Bak vid University of Edinburgh till mig, är det som att fråga en förälder till flera barn: ”Vilket är ditt viktigaste barn?” Människor hindrades från att förklara att de talade ett språk hemma och ett annat på jobbet. (Frågan var något annorlunda i Skottland, men knappast mer informativ).

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok ärknuten till nätverket Språkförsvaret)

Forskarseminariet i Lingvistik, Yair Sapir (Högskolan Kristianstad): ”Elfdalska (älvdalska) - ursprung, släktskap och sociolingvistisk status

9 april 2025 10:15 till 12:00 Seminarium (se Zoom-länk här!)

Sammanfattning

I mitt föredrag kommer jag att presentera Sapir & Lundgrens (2024) hypoteser om älvdalska - den första handlar om uppkomsten av fornnordiska i Dalarna mellan 500- och 800-talet e.Kr som ett resultat av handelsförbindelser mellan lokala jägare och samlare i Dalarna och bönder i Uppland, ett språk som gradvis utvecklades till äldre dalmål och älvdalska, den andra rör utvecklingen av övre siljanmål/älvdalska genom vågor av influenser från norska regioner, å ena sidan, och Mälardalen i Sverige, å andra sidan, fram till ca. 1400, varefter de övre siljanmålen, särskilt ”klassisk älvdalska”, förblev relativt stabila fram till början av 1900-talet. Slutligen kommer jag att skildra situationen för älvdalskan sedan början av 1900-talet, dvs. ”modern älvdalska”, dess nuvarande situation samt försöken att revitalisera språket och få det officiellt erkänt som ett officiellt språk i Sverige.

Länk:

A Grammar of Elfdalian | UCL Press

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ovanstående fråga diskuterades i Förmiddag med i P1 tisdag 25 mars. Att finlandssvenska dialekter kommit på tapeten är naturligtvis en följd av att finlandssvenska KAJs skrällsuccé med ”Bara bada bastu” efter segern i melodifestivalen. Det har synliggjort språklig variation och en språklig kreativitet som humorgruppen KAJ representerar, och dessutom har det svenska i Finland blivit uppmärksammat, menar Caroline Sandström, språkforskare från Helsingfors.

Lyssnaren får också veta lite om de olika dialekter som finns inom finlandssvenskan. KAJ har till exempel Vörådialekt från Österbotten, medan Caroline Sandström själv är uppväxt med Sibbodialekt från Nyland i södra Finland.

Att dialekterna har bevarats tillskriver Sandström det perifera läget i förhållande till Sverige och Mälardalen där rikssvenskan utvecklades, men också en dialektstolthet och stolthet över den egna bygden. Hon tror att det behövs ett band till platsen och jorden för att en dialekt ska bli befäst och hållas stark. Stoltheten kommer ur en identitet, att man själv duger och att det språk man själv talar är fint nog.

Medverkar gör också Joel ”Sesar” Rönn, finlandssvensk medieprofil. Han gör en karaktär som heter Österbottensfarsan, vars dialekt vi får höra prov på, och det framkommer att ett ord som ”paja” betyder helt olika saker på svenska och finlandssvenska – på det senare betyder det ungefär att smeka eller stryka medhårs.

Att dialekterna lever kvar på ett annat sätt i Finland tror Caroline Sandström kan bero på att den språkliga variationen är mindre i Sverige, vilket hon lade märke till när hon en kort tid bodde här. Programledaren Jack Lantz frågar varför vi i Sverige är så språkligt okreativa, och hon lyfter fram standardiseringen och närmandet till skriftspråket. Men hon påpekar också att visst används dialekter även i Sverige. Joel Rönn pekar också på att det faktum att man konsumerar så mycket underhållning och annat på (riks)svenska här, till skillnad från Finland. Han drar en intressant parallell till USA, där alla filmer och serier görs i Hollywood vilket enligt honom har gjort att alla vill prata på samma sätt, och olika amerikanska dialekter och accenter har dött ut, till exempel ”gammal New York-dialekt”.

Men båda två påpekar att det skett en positiv utveckling bara de senaste tio åren i Finland, med mycket poesi, låtskriveri och teater på finlandssvensk dialekt, liksom förstklassig humor. Detta har växt fram ur lokalrevyer och liknande där man på ett effektivt sätt har kritiserat utifrån ett underifrånperspektiv.

Och nu har denna blomstring för finlandssvenskan alltså lett till att vi i Sverige – äntligen – har fått ett bidrag till Eurovisionsfinalen som framförs på svenska. Tänk att det skulle till en humorgrupp från Österbotten för att klara av den bedriften!

Susanne L-A

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej!

 

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den økende bruken av store generative språkmodeller stiller Norge overfor større språklige utfordringer enn noen gang tidligere.

Store generative språkmodeller (KI-modeller) står for en stadig større del av tekstproduksjonen i Norge. KI-verktøyene brukes til alt fra oversettelser og skriving av tekst og sammendrag til språkvask og språkforbedring. Språkrådets egne undersøkelser i 2024 viser at tekster som er laget av de mest brukte språkmodellene i det norske markedet, holder så lav språklig kvalitet at brukerne ikke kan stole på at de er i tråd med norsk rettskriving og tegnsetting. Undersøkelsene viser at nynorsktekster har vesentlig dårligere kvalitet enn bokmålstekster, og at nynorskfeilene er grovere. I KI-generert tekst på norsk, både bokmål og nynorsk, skinner dessuten engelsk syntaks og fraseologi igjennom. 

De statistisk baserte modellene «flater» også ut den norske rettskrivinga, slik at normmangfoldet vårt blir mindre synlig.

Når KI-generert norsk over lengre tid preger en stadig større andel av tekstene som språkbrukerne møter, vil det påvirke oppfatninga av hva som er god og korrekt norsk. Da står vi i fare for å komme i en situasjon der vi har mistet den demokratiske kontrollen over utviklinga av vårt eget språk, og der den operative normeringa av norsk språk er overlatt til internasjonale teknologigiganter.

Skal fellesspråket norsk virke om krisen inntreffer, må det hele tiden holdes i god skikk.

Norsk er nasjonalt hovedspråk i Norge, og det er en nøkkelressurs i beredskapssammenheng. Gode lese- og skriveferdigheter i hele befolkninga er viktig vern mot spredning av desinformasjon og en forutsetning for god kommunikasjon når det trengs som aller mest. Skal fellesspråket norsk virke om krisen inntreffer, må det hele tiden holdes i god skikk. Det innebærer blant annet at norsk fagspråk og terminologi må holdes ved like og videreutvikles, og at norsk språkteknologi må styrkes i åra som kommer. Da trengs det trygge og pålitelige generative språkmodeller.

I 2024 vedtok Språkrådets styre en ny virksomhetsstrategi for perioden 2025 til 2028. Strategien løfter fram demokrati, inkludering og integrering, KI og språkteknologi og språk i skole og høyere utdanning som prioriterte områder for den språkpolitiske innsatsen i den kommende fireårsperioden. Dette vil være de viktigste innsatsfeltene i arbeidet med å støtte opp under hovedmålet for den norske språkpolitikken: å sikre norsk som samfunnsbærende språk. 

Språkrådet har i 2024 utviklet et indikatorgrunnlag for evaluering av tilstanden for språkene våre og effektene i samfunnet av den samlede språkpolitiske innsatsen. I åra framover vil Språkrådet videreføre dette arbeidet ved å etablere en egen enhet for innsikt og analyse. Språkpolitikken er sektorovergripende, og Språkrådet har det operative ansvaret for dette store politikkfeltet. For å få en best mulig innretning i arbeidet vårt med operasjonalisering og for å bistå sektorene med å sette i verk presise og virkningsfulle oppfølgingstiltak der behovene er størst, må Språkrådet både ha god tilgang til statistikk og data og kompetanse og kapasitet til å gjøre de relevante tilstandsanalysene.

Teksten blir også publisert i Språkrådets årsrapport for 2024.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Detta är ett inledningsanförande, som hölls i samband med panelddebatten "Svenskans ställning inom den högre utbildningen" på KTH den 19 mars)

För ett par år sedan skrev jag en debattartikel i Aftonbladet Kultur om internationaliseringen av högre utbildning och vad jag såg som en bekymmersam utveckling i förhållande till social snedrekrytering och för universitetens roll i samhället.

Det säger sig självt att internationalisering är det samma som engelska, även om det som bekant även finns andra världsspråk.

Forskningen om engelskans plats på universiteten visar i princip entydigt att studenterna läser mindre och förstår sämre. Att lärarnas undervisning blir ordfattigare alternativt att det inte finns lärare som kan undervisa på svenska. Att precisionen minskar och möjligen att själva tänkandet urholkas. Att allt mindre forskning skrivs på svenska och därmed att forskningen inte kommer det svenska samhället till gagn på ett omedelbart sätt.

Det innebär rent konkret att forskning om specifikt svenska förhållanden kanske inte når ut till dess användare. Eller än värre att forskning om Sverige över huvud taget inte blir gjord, eftersom den inte är lika gångbar för en global publik.

Drygt hälften av alla kurser och programutbildningar på avancerad nivå ges i dag på engelska och var fjärde högskolekurs saknar helt kurslitteratur på svenska. Det medför också att allt mindre kurslitteratur skrivs på eller översätts till svenska. Rapporten Den perfekta stormen visar att stora delar av den högre utbildningen riskerar att stå utan svensk, aktuell kurslitteratur inom några år.

Förmodligen betyder det också att en stor mängd potentiella studenter stängs ute från universiteten på rent språkliga grunder – som kanske inte alls påverkar andra kognitiva förutsättningar, både utifrån socio-ekonomiska och etniska parametrar.

I dag talar ungefär en tredjedel av alla grundskoleelever ett annat språk än svenska i hemmet. Främst arabiska. Om svenskan visar sig vara ett förlegat eller rentav begränsande språk i vurmen för global spridning, riskerar vägen till högre utbildning förmodligen att bli flera steg längre, och inte bara för dem med utländsk bakgrund.

Detta är inte nödvändigtvis ett problem om man, som utbildningsministern tycks göra, ser forskning i rent konkurrensmässiga termer. Då handlar forskning enbart om att locka världens skarpaste hjärnor, med de mest excellenta projekten, inom ramen för den mest utslagsgivande tävlingsinriktade finansieringen.

I det perspektivet är det irrelevant huruvida forskningen bidrar till en större förståelse för det svenska samhället. Eller om vi på universiteten talar vårt eget språk med varandra i våra instängda elfenbenstorn.

Problemen uppstår när vi erkänner att det även finns en värld utanför universiteten. Detta obsoleta grannskap som talar sitt ålderdomliga språk i en avskild perifer värld.

Tyvärr är det samtidigt detta överblivna folk som ännu finansierar den forskning som bedrivs på ett för många inte helt tillgängligt språk.

Och när människor utanför universiteten inte har tillgång till de databaser där internationella publikationer hittas – eller till vardags inte slukar vetenskapliga artiklar på engelska, är risken stor att forskningen framstår som irrelevant i såväl samhällsdebatten som politiken – liksom för de människor som faktiskt betalar för den.

Men forskning är inte bara en fråga om internationalisering utan även om nationella behov - även om universitetens skilda uppgifter alltför sällan tas upp i diskursen om den gränslösa omvärlden.

Vid sidan av konkurrens är universitetens roll nämligen att tillhandahålla kunskap som i förlängningen syftar till att upprätthålla demokratin som sådan.

Så här beskriver Uppsala universitet universitetens funktion i samhället i ett projekt om demokrati. Och ibland är det nog bra att påminna sig om vad våra kärnuppgifter består av:

"Universiteten har som uppdrag att utbilda dem som arbetar i och ansvarar för samhällets demokratiska institutioner, och genom sin oberoende forskning bidra med de faktaunderlag på vilka samhället och medborgarna kan fatta välunderrättade beslut. Universiteten granskar, av tradition lika oberoende som kritiskt, olika samhälleliga strömningar och idéer som dominerar samhällsdebatten. Liksom oberoende media ska universiteten sträva efter att vara en garant för att det öppna samhället fattar välgrundade beslut i god demokratisk anda."

Demokratin är således inte bara en förutsättning för den fria forskningen, utan universiteten bidrar även till att upprätthålla det demokratiska systemet genom sin relation till det omgivande samhället.

Ett sätt att värna den fria forskningen, och indirekt demokratin, tror jag är att garantera forskningstid i universitetslektorernas tjänster och därmed visa tillit till att forskarna och lektorerna själva kan avgöra hur och vilka frågor som bör beforskas.

För kunskap och bildning är inte enbart en fråga om prestige och karriär utan har, som idéhistorikern Sverker Sörlin formulerar det, ett egenvärde för formandet av livet ”som enskild människa och medborgare i ett samhälle”.

Därför är det också så att när avstånden mellan oss ökar så är det vår samhällsgemenskap som blir lidande.

Catrin Lundström,

biträdande professor i etnicitet och migration, Linköpings universitet

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Lill Lindfors - Musik ska byggas utav glädje

Söndagens svenskspråkiga dikt

Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag

och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.

Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns

och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor

och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan - det betyder:

”Vi ger oss inte. Men vill fred.”

Musiken är ett glashus på sluttningen

där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom

men varje ruta förblir hel.

Tomas Tranströmer 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Detta inledningsanförande hölls i samband med paneldebatten "Svenskans ställlning inom den högre utbildningen" på KTH den 19 mars)

Det är inte bara i Sverige, Norden och det kontinentala Europa, utan även i den anglosaxiska forskarvärlden, som man tar upp de negativa konsekvenserna av engelskans alltför dominanta ställning inom den vetenskapliga forskningen.

Ett forskarlag vid universitet i Queensland, Australien, publicerade en omfattande undersökning i PLOS Biology den 18 juli 2023 (1). Undersökningen har också uppmärksammats av The Conversation, The Guardian och av Språkförsvaret i Sverige. Denna undersökning vände sig till 908 forskare från åtta länder. Kontentan var att ”användningen av engelska som vetenskapens gemensamma språk utgör ett stort hinder för att maximera bidraget från personer som inte har engelska som modersmål till vetenskapen.” Forskarlaget pekade på förekomsten av flera specifika hinder. Jämfört med en doktorand, som har engelska som modersmål, behöver en doktorand som inte har engelska som modersmål, 91 % längre tid för att läsa ett dokument på engelska. Det andra hindret uppstår vid publicering av en text på engelska. Dels tog det enligt undersökningen 51 % längre tid att skriva texten på engelska för undersökningsdeltagarna som inte hade engelska som modersmål än för engelska modersmålstalare och dels behöver naturligtvis den engelska texten naturligtvis också språkgranskas. I vissa länder måste doktoranden betala för språkgranskningen ur egen ficka. Inte nog med det. I genomsnitt kommer den icke-engelske modersmålstalarens texter att refuseras 2,6 gånger så ofta jämfört med engelska modersmålstalares i de internationella vetenskapliga publikationerna, som ju till 98 % är på engelska. De forskare, som inte var engelska modersmålstalare, behövde enligt undersökningen 94 % mer tid för att förbereda sig för att hålla ett föredrag på engelska på en internationell konferens jämfört med en engelsk modermålstalare. Många forskare drog sig därför överhuvudtaget från att delta på internationella konferenser. Det säger sig självt att andraspråkstalare automatiskt hamnar i underläge om ett naturligt språk används som lingua franca. En aspekt som inte togs upp i denna undersökning är att den icke-engelske modersmåltalare som levererar en avhandling på engelska sällan själv översätter samma avhandling till sitt modersmål, vilket leder till en domänförlust.

Det finns idag en mycket enkel lösning på frågan om avhandlingsspråk och språket i internationella vetenskapliga publikationer för svenska forskare och studenter. Skriv alltid den första versionen på svenska, som kan sparas digitalt och kan göras allmänt tillgänglig genom öppen tillgång. Därmed bevaras svenska som vetenskapligt språk. Översätt sedan texten med ett neuralt maskinöversättningsverktyg som DeepL, vilket tar bara några sekunder. Översättningen måste naturligtvis språkgranskas, men tidsvinsten är betydande.

Redan 2010 skrev den brittiske språkvetaren Nicholas Ostler boken ”The Last Lingua Franca”, i vilken han förutspådde att engelskans roll som internationellt lingua drastiskt skulle minska på grund av språkteknologins utveckling. Först 2017 började de neurala maskinöversättningsverktygen att utvecklas. Jag har använt maskinöversättningsverktyg i 20 års tid och direkt upplevt hur översättningskvalitén har förbättrats språngartat. Ett neuralt maskinöversättningsverktyg åstadkommer bättre översättningar än minst 90 procent av alla svenskar och fr.a snabbare än alla svenskar.

Avslutningsvis skulle jag vilja rekommendera närvarande ett besök på Språkförsvarets webbplats. Språkförsvaret bevakar språksituationen och följer språkdebatten i hela världen och länkar till dokument på svenska, danska, norska, engelska, tyska, spanska och franska. Vi publicerar också språkliga nyheter, som inte rapporteras i svensk press. Var kan man läsa om att president Trump har utfärdat en exekutivorder om göra engelska till officiellt språk de jure i USA, ett beslut som bryter mot traditionell amerikansk språkpolitik?

 Per-Åke Lindblom

(1) https://journals.plos.org/plosbiology/article?id=10.1371/journal.pbio.3002184