Korleis heng språk i undervisning og pensum saman med kvalitet i høgare utdanning? Og kva plass har ferdigheiter i norsk fagspråk i det læringsutbyttet studentar skal sitje att med etter utdanninga?

Direktoratet for høgare utdanning og kompetanse (HK-dir), Termportalen ved Universitetet i Bergen og Språkrådet arrangerer nettseminar 29. april kl. 10.00–11.00 om språk som kvalitet i utdanninga. Nettseminaret er meint som ei hjelp til å følgje opp den nye universitets- og høgskulelova som tredde i kraft 1.8.2024, og  handlingsplanen for norsk fagspråk i akademia som kom i 2023. Seminaret vil bli teiknspråktolka.

Program frå kl. 10.00

Etter ei kort innleiing kjem desse innlegga:

• Studentane sitt læringsutbytte i morsmålet – kva seier Nasjonalt kvalifikasjonsrammeverk for livslang læring (NKR) ved Gerhard Y. Amundsen, seniorrådgjevar i Nokut
• Korleis er det for studentane å måtte lære og forstå på eit anna språk enn morsmålet ved Peter Svensson, universitetslektor og dosent, Lunds universitet, Sverige, og medforfattar av boka På engelska förstår jag ungefär
• Resultat frå studiar og undersøkingar i Sverige om samanhengen mellom språk og utdanningskvalitet ved Hans Malmström, professor ved Chalmers tekniska högskola, Sverige, mellom anna aktuell med intervju i Khrono: Da forskeren undersøkte studenters lesing av pensum, ble han håpefull
• Om samanhengen mellom språk og utdanningskvalitet frå eit studentperspektiv ved Maiken Køien Andersen, fag- og læringsmiljøpolitisk ansvarleg i Norsk studentorganisasjon (NSO)

Frå ca. kl. 10.35: Panelsamtale mellom innleiarane leia av Kjetil Gundersen, seniorrådgjevar i Språkrådet

Her kan du melde deg på.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Bästa Tove Lifvendahl, hej!

Du har i flera sammanhang uttryckt så många kloka tankar att det känns en aning skamligt att komma med invändningar. Naturligtvis bryr du dig inte heller om vad jag tänker. Trots allt kan jag inte låta bli att kommentera en artikel i ett ämne som jag känner mycket starkt för. (SvD 23 mars 2025)

Att mina reflektioner kommer så här på efterkälken beror delvis på att jag själv har velat åstadkomma en genomarbetad kommentar. Det beror också på att jag under några dagar har ägnat mig helt åt att avnjuta Mariehamns litteraturdagar.

Du har alltså blivit inspirerad av den briljante föreläsaren Fredrik Lindström, som väl har myntat ordet språkpolis.

Du talar om ”självutnämnda språkpoliser”. Jag kan inte tänka mig att någon själv utnämner sig till eller vill bli kallad språkpolis. Det (och synonymen språkfascist, enligt Wikipedia) är ett nedsättande, hånfullt, uttryck som Fredrik Lindström och vissa akademiska språkvetare använder om den (oss) som vill resonera om ord och språkbruk utan att kunna åberopa formella lingvistiska meriter.

Som du själv uttrycker det är språk levande och föränderlig materia. Språket måste naturligtvis anpassas efter behov men också med förnuft.

Island har en strikt språkpolitik, såtillvida att låneord från andra språk ska undvikas. Undantag förekommer, men eftersom världens förändringar medför att det behövs ord för nya företeelser ska man följa vissa principer. I första hand konstrueras ett nytt ord på isländska grunder. I andra hand kan man återanvända något befintligt ord i en ny betydelse. I sista hand går det att ta in ett främmande ord men ge det en isländsk form.

Men tillbaka till svenskan och dess förändringar! Som jag skrev i ett brev till SvDs kulturredaktion för några år sedan har det kommit in en obehaglig ton i samtalet om språkbruket – ifall det nu kan kallas för samtal. (Se bilagan)

Att ifrågasätta nya ord, nya sätt att använda befintliga ord eller nya formuleringar är inte riktigt rumsrent, enligt språkvetarna. Det är nämligen ”användarna” som bestämmer. Eller som du säger: I ordkriget vinner verkligheten.

Då jag för några år sedan skrev till en av SvDs språkkrönikörer om någon företeelse (jag minns inte vad) så fick till svar en fråga om vilken språklig epok som jag ansåg vara den idealiska. Vilket inte hade med saken att göra.

Språkförändringar

Du formulerar det precis som jag själv gör, nämligen att språk har vi för att kunna kommunicera, för att förmedla information, kunskaper, åsikter och känslor.

För att det ska fungera behövs regler. Regler kan vara stadgade i ordböcker (och digitala motsvarigheter) eller i form av grammatik. Det går att ändra, men det behövs ett visst mått av samförstånd och konsekvens.

I din artikel tar du upp flera mycket väsentliga exempel på att ord kan vara destruktiva och eufemistiskt vilseledande.

Jag är helt och hållet med. Men blir du inte själv därmed en språkpolis? Du ifrågasätter ord som faktiskt används – i verkligheten.

Språk och språkbruk förändras. Vi, som vill föra seriösa resonemang om ord och språkbruk – utan att vara vetenskapsmän (som Mikael Parkvall) vet detta. Vi vet att svenskan idag inte är vad den var på Gustav Vasas tid.

Men om vi vill ifrågasätta att ord ändrar innebörd till följd av missuppfattningar (t.ex. av ”falska vänner”) okunnighet, eller att fullt användbara ord blir bortglömda därför att yngre personer aldrig träffar på dem,  måhända till följd av luckor i undervisningen eller att de inte läser, då blir vi avfärdade och hånade som ”språkpoliser”.

Vilka förändringar är motiverade? Ska vilka förändringar som helst godtas bara därför att ”verkligheten” vinner?

Språket kan berikas av nya ord. Men om befintliga, ändamålsenliga, ord försvinner, då blir språket fattigare.

För många år sedan gick jag en förberedande kurs för att skaffa mig en sorts examen i engelska. Vi hade förstås en infödd anglofon lärare. Under en fikapaus inträffade något som fastnat i mitt minne. Vår lärare behärskade även svenska och vid något tillfälle sa han: Svenskan har underbara ord och uttryck – men ni använder dem inte!

Han hade lagt märke till hur det svenska språkbruket förändrades genom att ord fallit i glömska.

Ja, språket förändras. Det har de akademiska språkvetarna helt rätt i. Men kruxet är huruvida förändringarna ska godkännas med seriös eftertanke eller att den rena okunnigheten ska få styra. Kan man tillåta undervisning om ord och språkbruk, ifall det ändå alltid är ”användarna” som bestämmer?

Det händer, om än sällan, att det fattas centrala beslut om att förändra stavning eller ta bort pluralformer på verben. Vet man inte, och har man inte läst sig till detta i någon tyngre källa kan man lära sig det i Sara Lövestams både upplysande och underhållande ABC-bok för vuxna.

Är jag språkpolis?

Jag anser att jag fick en språkligt medveten uppväxt. I alla fall vill jag tro det. Min mamma var lärare i svenska (och historia). Jag växte upp i sydvästra Skåne med dansk tv och radio samt många besök i Danmark. Vi pratade ofta om ord. Vi jämförde språk. Vi löste korsord tillsammans. Vi läste högt för varandra. Vi lekte med ord. Vi hade roligt med ord.

Under min tid i mellanstadiet lät mamma mig ofta göra satslösningar – av satsdelar och ordklasser. Det var kul. Som ett spel. Jag var naturligtvis helt udda.

I hela mitt vuxna liv har jag skrivit – yrkesmässigt och privat. Jag har skrivit promemorior, utredningsrapporter och remissyttranden. Kåserier, bokrecensioner och lättsamma reserapporter. En doktorsavhandling och akademiska artiklar. Många opublicerade personliga minnen och reflektioner. Efter många år i andra verksamheter är jag sedan ungefär tjugo år tillbaka frilansande översättare och auktoriserad translator. Jag har översatt böcker men också bruksanvisningar, produktbeskrivningar, sjukhusjournaler, stadgar, polisrapporter... Jag har blivit anlitad av bokförlag för att språkgranska bokmanus: https://oversattarcentrum.se/author/andersschaerstrom/.

Som översättare har jag fått lära mig att en översättning inte ska kännas översatt. Den ska kännas naturlig på målspråket. Alltså inte direktöversatt. Man kan tvingas att formulera om. Men i ”verkligheten” dyker det upp just direktöversättningar av uttryck från engelska. (Liksom det säkert tidigare gjort från franska, tyska osv.) Ord som redan finns i svenskan får en ny innebörd, påverkad av engelskan. Ja, jag vet – det är inget nytt. Men den som påpekar sådant blir föraktligt kallad språkpolis.

Sedan några år tillbaka leder jag språkkaféer för invandrare. Jag vill tro att jag gör nytta. Jag blir bemött med uppskattning. Vi försöker utöka deltagarnas svenska ordförråd. Vi försöker förklara ord, grammatik och idiomatiska uttryck. Vi påpekar fel och missuppfattningar – men det får vi naturligtvis inte göra, för då blir vi ju språkpoliser! Det är verkligheten som bestämmer, eller hur?

Vad har det blivit av mig? En föraktlig språkpolis, för att använda Fredrik Lindströms uttryckssätt. Eftersom ordet är nedsättande borde det förses med en varning i ordlistor. Man borde kanske övergå till att säga ”sp-ordet”, eller hur?

På tal om ”n-ordet”

Man måste – för f-n (!) – kunna citera ett ord, när man diskuterar det utan att plocka bort delar av det. För att nu beröra just det särskilt infekterade känsliga ord som du tog upp så ska man naturligtvis inte kalla någon för neger (eftersom det har fått en nedsättande klang), men man måste kunna säga och skriva ordet när man diskuterar språkbruket, ordens innebörd och valörer samt hur dessa skiftar. Man måste veta att just detta ord kommer av latinets niger och att det spanska ordet negro helt enkelt betyder svart.

Därför undrar jag varför du valde att skriva ”n-ordet” i stället för att skriva det ord det handlar om. Men det kan vi lämna därhän.

(Apropå det kan man undra hur länder -och en flod – kan få heta Niger och Nigeria, men etymologin bakom dem är tydligen helt annorlunda.)

Om man ska vara konsekvent så måste flera andra nedsättande ord döljas på samma sätt. Z-ordet – jovisst. Men då måste vi i konsekvensens namn övergå till att säga och skriva b-ordet, (det andra) b-ordet, e-ordet, f-ordet, h-ordet, i-ordet, l-ordet, …… Vad blir det då av en seriös diskussion – och undervisning – om etymologi och språkvård?

Orden finns. Det går att finna dem i SAOL och andra ordböcker – där det kan finnas kommentarer och varningar om ordens valör.

***  

Jag inbillar mig inte att du ska ägna din tid åt dessa meningslösa tankar, men du gav mig en anledning att formulera dem. Nu är det gjort.

Bästa hälsningar

Anders Schærström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Lars- Gunnar Andersson skriver i Göteborgs-Posten den 29/3 2025 inledningsvis:

”President Trump har fattat mängder av beslut under sina första månader i Vita Huset. Många av dessa har presenterats och diskuterats i svenska medier, men att det i mars kom ett språkpolitiskt beslut har inte uppmärksammats.

Hans språkpolitiska beslut rubricerades Designating English as the Official Language of the United States. Engelska ska alltså vara officiellt språk i USA.

De flesta tänker nog att så har det väl alltid varit. Ja, i praktiken har det kanske varit så, men inte formellt, inte enligt konstitutionen eller grundlagen.

USA är och har sedan begynnelsen varit ett mångspråkigt och mångkulturellt land. Vid sidan av ursprungsbefolkningens många olika språk fanns det från början stora grupper som talade exempelvis franska, tyska och spanska.

Det var konstitutionen från 1789 som skulle binda samman människor med olika bakgrund, inte det engelska språket, även om konstitutionen skrevs på engelska.”

Läs vidare här! 

Det är sant att etablerade svenska medier inte har uppmärksammat beslutet att göra engelska till officiellt språk i USA. Språkförsvaret uppmärksammade det däremot genast och länkade till dessa artiklar:

Mark Turin/Ross Perlin: Trump English language order upends America´s long multilingial history – The Conversation 16/3 2025  och i svensk översättning den 18/3.

Daniel J. Olson: Making English the official languge can´t erase the fact that US has milions of Spanish speakers and a long ultilingual history – The Conversation 2/3 2025 och i svensk översättning den 3/3 2025

Kommer engelska att bli officiellt språk i USA? - Språkförsvarets nätdagbok 1/3 2025

Caitlin Wilson: Trump to order English as official US language – BBC News 28/2 2025

Ali Bianco: Trump to sign executive order making English official language – Politico 28/2 2025

Lars-Gunnar Andersson är däremot först bland de etablerade svenska språkrönikörerna (det finns i och för sig inte särskilt många) att uppmärksamma Trumps språkpolitiska beslut.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagen den 30 mars åt jag en god lunchbuffé på den kinesiska restaurangen Pong i Skrapan på Södermalm i Stockholm. Mitt i måltiden hördes en engelsk röst till vänster om mig. Den sade lågmält: 

”Oh, you are in my way.” 

Jag reagerade först inte, eftersom jag omöjligtvis kunde vara i vägen. Rösten upprepade dock samma mening flera gånger: 

”Oh, you are in my way. Oh, you are in my way. Oh, you are in my way.” 

Till slut tittade jag upp och upptäckte då en robotliknande manick som transporterade tallrikar till vänster om mig. En av de anställda förklarade för mig att min kappa var i vägen för roboten och att den inte kunde hänga på kroken vid sidan av soffan.

Varför talar inte robotar i Sverige svenska? Hur svårt kan det vara att programmera in ”Åh, du är i vägen”?

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Schweiz oroar man sig för framtiden för de nationella språken, särskilt franskan. Carlo Sommaruga, ledamot av statsrådet från Genève, har krävt att ett av de nationella språken ska användas i stället för engelska vid officiella internationella evenemang. Förslaget antogs med knapp majoritet i den lilla kammaren i den schweiziska federala församlingen. Enligt Sommaruga är franska särskilt lämpat för att representera Schweiz internationellt eftersom det är ett av FN:s fem officiella språk. ”Det är helt omotiverat att avstå från franskan och därmed ett av våra tre officiella språk”, säger politikern från det schweiziska socialdemokratiska partiet. Den schweiziska regeringen, förbundsrådet, avvisar förslaget och menar att simultantolkar finns tillgängliga internationellt för formella möten. Dessutom är engelska det viktigaste språket i ett internationellt sammanhang. Under omröstningen i Ständerrådet röstade framför allt representanter från det tysktalande Schweiz emot Carlo Sommarugas förslag. (Källa: 20min.ch)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Lisa Nilsson - Och jag älskar dig

Söndagens svenskspråkiga dikt

Kärleksvisa

Min vän är min och jag är hans 

min vän är solen själv och haven

En dag är mörkret någon annanstans

och sorgen sänkt i graven

Jag gråter inte mer. Min vän

är nära mig, min hud, min tunga

Jag kysser dig, din panna, mun … å känn

att himlarna är unga!

Du famnar mig. Och våg och vind

och ljus är orden i mitt öra

Du man! min sällhets oro bind

Din lust jag vill tillhöra

Min vän är min och jag är hans

min vän är vågen själv och floden

En dag du lärde mig att himlen fanns

i kärleken på jorden

Elisabet Hermodsson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Var på jakt efter en ny cykelslang och ringde därför runt till tre sportaffärer i närområdet för prisuppgifter. Då jag ringde den sista affären svarar en man, helt obrytt, ”Hello, how can I help you?”

Jag svarar med ett enda ord: ”Svenska"! Mannen låter nu lite mer osäker på rösten men uthärdar: ”English, is it ok?” Jag svarar återigen: ”Svenska"! Irriterat mutter i andra luren, varpå en svensktalande personal tar över luren och jag får mitt ärende gjort.

Fundering: Vem är denne engelsktalande man att ta sig friheten att tvinga svenska kunder att tala ett främmande språk i sitt eget land och var har arbetsgivaren sitt huvud? Under armen tycks det mig!

Språkförsvarare

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Laura Spinney skriver i The Guardian den 27 mars inledningsvis:

"När finansministern söker efter sätt att stimulera tillväxten vill jag påminna henne om att hon sitter på en enorm guldgruva - på den internationella dagen för flerspråkighet. År 2014 uppskattade den parlamentariska allpartigruppen för moderna språk att Storbritanniens outnyttjade språkliga potential var värd 48 miljarder pund. Det är 8 miljarder pund mer än vad Reeves lade till på skattekontot förra året, och om något har den vuxit, eftersom Brexit har omorienterat 'det globala Storbritannien' mot kunder utanför Europa. Fråga vem som helst som har engelska som modersmål och som handlar internationellt: om du ska köpa något duger engelska, men om du ska sälja är det bättre att tala kundens språk.

Språkundervisningen i Storbritannien har stadigt försämrats i 30 år, och en viktig orsak är bristen på kvalificerade språklärare. Det är en verklighet. En annan är att landet under samma period har blivit mer språkligt diversifierat. Det finns en växande grupp av flytande tvåspråkiga, ibland flerspråkiga, som ignoreras - deras andra språk stigmatiseras i vissa fall. Ofta är dessa språk inhemska i regioner som våra företag efter brexit gärna skulle vilja sälja till.

Inte nog med att regeringen inte utnyttjar denna pool av talare, den låtsas att poolen inte existerar. I folkräkningen för England och Wales 2021 ställdes en fråga om språk: 'Vilket är ditt huvudspråk?' (och för dem som inte svarade 'engelska' på den frågan: 'Hur väl kan du tala engelska?'). För en person som talar mer än ett språk, sa neurovetenskapsmannen Thomas Bak vid University of Edinburgh till mig, är det som att fråga en förälder till flera barn: ”Vilket är ditt viktigaste barn?” Människor hindrades från att förklara att de talade ett språk hemma och ett annat på jobbet. (Frågan var något annorlunda i Skottland, men knappast mer informativ).

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok ärknuten till nätverket Språkförsvaret)