(Detta inlägg publicerades i nätdagen den 12 oktober 2022, men återpubliceras med tanke på den aktuella debatten.)

Anders Svensson, bäste redaktör,

Språktidningen är oerhört viktig för mig. Jag är mycket tacksam för att den finns. Den är upplysande och den väcker alltid en lust att börja diskutera med någon som medverkat med stort eller smått.

Nu har jag har läst, att du har tagit slutgiltig ställning för ordet ”dom” gentemot ”de” och ”dem”.

Det är förstås inte någon stor sak, i jämförelse med mycket annat här i världen. Trots det vill jag formulera några tankar som ni språkvetare naturligtvis lämnar därhän.

Du skriver om din bakgrund och att du kom att uppfatta det som högtidligt att göra skillnad mellan ”de” och ”dem”. Det ligger alltså en sorts klasskillnad mellan att använda orden som skiljer mellan subjekt och objekt, respektive det ”dom” som har kommit att bli vanligt talspråk, så vanligt att många numera har svårt att förstå skillnaden. Jag ska strax ge några exempel på att den där klasskillnaden inte är så given. Men först några språkliga reflektioner.

Jag medger, att mitt eget talspråk inte gör den skillnad som borde finnas, men jag försöker faktiskt, och att göra skillnad i texter är för mig en självklarhet.

Språkliga argument

I diskussionen som har pågått under senare år har det förstås förekommit rent grammatiska argument för att slå vakt om de och dem.

Det har föreslagits att man, av pedagogiska skäl, ska använda de engelska orden they och them för att förklara skillnaden mellan de och dem samt deras funktioner i svenskan. Men – ifall man helt ska ge upp, och övergå till ”dom”, hur ska man då förklara ”they” och ”them” i engelskan?

Och hur ska man förklara motsvarande skillnader och funktioner i tyska och franska? Men det är väl ingen som lär sig andra språk än engelska ...

Danskan, som – för svenskar i allmänhet – inte är känd för tydligt uttal, lyckas faktiskt klart skilja mellan de/De och dem/Dem i både skrift och uttal! Likaså finlandssvenskan, eller hur?

Varför klarar inte vi det?

Talspråk må vara en sak, men det borde inte hindra att göra skillnad i skrift eller i högläsning. Från danskarna kan vi hämta erfarenheter – ifall nu svenskar bryr sig om att hämta erfarenheter från andra. Danskt uttal har, i modern tid, kommit att avvika avsevärt från skriftspråket. Det handlar om sådana uttalsförändringar som apokope, assimilering, synkopering och vokalisering. Det har tydligen förekommit förslag om stavningsreformer som skulle närma skriftspråket till uttalet. Men det skulle knappast förbättra begripligheten ens för danskarna själva. Dessutom skulle det avlägsna skriftspråket från svenskan och norskan, vilket skulle gå ut över den skandinaviska språkförståelsen. Så någon genomgripande förändring av den danska stavningen lär inte vara aktuell.

Ifall svenskan skrotar de/dem och ersätter båda med dom, så skulle svenskan komma att avvika bland de skandinaviska språken.

Varför ska normen anpassas till dem som har svårt att förstå skillnaden mellan subjekt och objekt? Ja, jag inser att det är politiskt inkorrekt att formulera frågan så.

Hur skulle det vara att i stället arbeta för ett tydligare svenskt uttal? (Det gäller inte bara de och dem.)

Nyhetsuppläsarna i radio och TV skulle kunna utgöra förebilder. De språkliga förändringar som har skett i svenskan lär väl komma och befästas genom populärartister, influencers och andra kändisar.

Högtidligt?

Jag skulle vilja föreslå, att du och andra som argumenterar för ett enhetligt dom lyssnar på några visor. Det finns naturligtvis flera, men jag nämner några exempel. Allt är lätt att hitta på Youtube.

Flera visor av Dan Andersson, framförda av Thorstein Bergman, förslagsvis ”Julvisa i Finnmarken”.

Tove Janssons visa ”Tillsammans”, inspelad av Cumulus.

På Östen Warnerbrings Skåne-album finns exempelvis Theodor Tufvessons ”Mitt hjärta bor i en gammal gård” och Artur Lundkvists ”Har du sett landet om sommaren?

Lyssna! Skillnaden mellan subjekt och objekt finns där i finlandssvenskan, skånskan, liksom i Dan Anderssons diktning!

Låter det alltför högtidligt? Ack. Pröva att ersätt ”de” och ”dem” med ”dom” i de här texterna. Känns det bättre?

Inte kan jag känna att det skulle värna och vårda svenskan.

En personlig återblick

Anders Svensson, jag har inte din gedigna bakgrund som du nämner i din ledare.

Jag växte upp med en mamma, som var svensklärare. Vi pratade mycket om språk, om ord och grammatik. Vi hade roligt och jag tyckte att jag fick en språkligt medveten uppväxt. Jag växte också upp nära mina morföräldrar. Min morfar (född 1884!) kom från en fattig skånsk bondefamilj, blev folkskollärare. Min mormor (f 1893) kom från en väveriarbetarfamilj, blev småskolelärarinna. De var noga med hur man uttryckte sig, men visst talade de skånska. ”Di” hette det, inte ”de”. Men det var klar skillnad på subjekt och objekt.

Jag har i hela mitt vuxna liv, på olika sätt, arbetat med texter och med språk. Jag har skrivit artiklar av skiftande slag, rapporter, remissyttranden, informationstexter, en doktorsavhandling (fast den skrev jag på engelska), kåserier, reflektioner, några små dikter, brev och åter brev ...  Jag har översatt, redigerat, språkgranskat (!) bokmanus och samordnat bokprojekt.

Sedan fyra år tillbaka leder jag språkkaféer, där jag försöker vägleda invandrare till svenskans många nyanser.

Men nu inser jag att mina språkliga värderingar och val är fullständigt fel. Jag är inte akademisk språkvetare. Jag är inte språkanvändare – för enligt akademiska språkvetare är det ju språkanvändarna som bestämmer över språket.

Jag vet att jag tillhör en generation som ni inte behöver bry er om. Den försvinner ju snart.

Och i era ögon är jag förstås en kuf.

Men jag vill inte låta detta vara osagt.

Anders Schærström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

INSÄNDARE. En ”dom”-reform skulle hota svenskt kulturarv och avskärma oss från andra nordiska språk och även finlandssvenska. Bevara ”de” och ”dem” i skriftspråket, skriver arkivarien och språkvetaren Anders Hedman.

Språkrådets nya chef Lena Lund Palicki anser att vi bör slopa skillnaden mellan ”de” och ”dem” i skriven svenska. Jag känner inte till hennes bevekelsegrunder, men när ”språkvårdare” tidigare drivit frågan har argumenten varit (1) att svenska skolbarn har svårt att lära sig skillnaden mellan ordets objekts- och subjektsform och (2) att de flesta i talspråk använder ”dom” för både objekt och subjekt.

Det första argumentet är svagt eftersom barn uppenbarligen kan lära sig betydligt mer komplicerade saker än att skilja mellan ”de” och ”dem”. Om viljan finns är det inte svårt att förklara denna grammatiska regel.

Om barnen sedan inte lyssnar får man fundera över vad det har för orsaker i stället för att ändra etablerade skriftnormer. Vi som växte upp på 1970- och 80-talen behövde inte ens plugga in regeln. Eftersom vi ständigt hade text på papper framför ögonen fick vi mycket av känslan för grammatiken gratis. Kanske borde vi förmå barnen att titta upp från mobilerna och ner i en och annan bok igen?

Det andra argumentet är ännu sämre och visar på Språkrådets hemmablinda provinsialism. Det är inte alls så att ”alla” svensk­språkiga säger ”dom”. Dels finns skillnaden i tal mellan de och dem kvar i traditionella dialekter i Sverige, dels hos svenskspråkiga i Finland.

Mycket förståeligt har tanken på att slopa ”de” och ”dem” i skrift väckt harm hos finlandssvenskar. Till exempel är Jannika Lassus, lektor i svenska vid Helsingfors universitet, mycket kritisk till idén i en intervju i Hufvudstadsbladet den 7 mars.

Ett ytterligare argument mot tanken på att slopa ”de” och ”dem” är att det skulle det fjärma oss ännu mer från våra nordiska grannländers språkbruk, vilka som bekant har kvar skillnaden mellan ”de” och ”dem” i både tal och skrift. I andra sammanhang brukar språkvårdare peka på vikten av att upprätthålla den gemensamma nordiska språkförståelsen, men nu vill man införa en reform som försvårar för svenskar att förstå norska och danska.

Skulle vi ändra skriftspråket efter en språklig egenhet som inte ens alla svenskspråkiga har lagt sig till med skulle vi göra oss kulturellt urarva. Exempelvis skulle följande vers av Stagnelius bli obegriplig för kommande generationer:

”Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga -
aldrig skådar dem ditt öga.”

Anders Hedman, 

arkivarie och litteraturvetare

(Insändaren publicerades i Dagens Nyheter den 13 mars – här med skribentens tillåtelse)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det är ytterst anmärkningsvärt att den nya chefen för Språkrådet, Lena Lind Palicki, förespråkar att det personliga pronomenet ”de” i subjektsform och ”dem” i objektsform ska ersättas med ”dom” i subjekts- och objektsform. Denna viktiga distinktion ska förstås inte tas bort utan bibehållas. En chef för Språkrådet borde inte bidra till språklig förflackning utan till språklig fördjupning.

Bra att författaren Björn Ranelid i Aftonbladet (2023-03-12) rasar mot Palickis planerade språkreform som han kallar ”enfaldig” och ”en eftergift för de okunniga och obildade”! Han anser att om man gör den ena eftergiften efter den andra blir det ett barbari. Han tänker aldrig skriva ”dom”. Det tänker jag inte heller göra. En dom-reform är en dum reform. Vi ska värna vår vackra, svenska språkskatt och inte hemfalla åt nyspråk som vingklipper tanken.

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Du vill stoppa experimenten i svensk skola säger du.

Vad är då den koloniala undervisning på ett främmande och i landet icke-officiellt språk, engelska, som pågår i allt större omfattning i svensk grund- och gymnasieskola om inte ett experiment, Lotta Edholm?

Språkförsvarare

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag hörde den iransk-kurdiske författaren och poeten Zanyar Adami med ”Tankar för dagen” i P1 i morse. Hans inlägg bar titeln ”Förlåt oss mamma” och är en mycket välformulerad upplevelse av mänsklighetens tillkortakommanden i en obehagligt antropocentrisk Värld.

Jag slogs inte bara av det högeligen relevanta innehållet utan också av Adamis eleganta språkbehandling. Han har uppenbarligen tillägnat sig ett brett ordförråd på svenska som han använder med nästan ”ranelidska” rytmer, ordkombinationer och egenartade rimflätningar. Hans modersmål är inte svenska, men han behärskar språkets fulla bredd mycket bättre än många med svenska som modersmål. Möjligen känns hans utläggningar ibland en aning krystade - för oss som inte är vidare vana vid språklig böjlighet och uppfinningsrikedom.

Jag bifogar hans fyra minuter långa inlägg. Det är uppfriskande—både i sak och i underfundig språkbehandling. Och utan ett enda invasivt ord! Det visar det svenska språkets styrka, det som vi måste fortsätta att försvara.

Lars Nordberg

(Denna n'ädagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Aftonbladet intervjuade igår Björn Ranelid, författare och tidigare mottagare av Språkförsvarets hederspris:

”Den kände författaren Björn Ranelid rasar mot den föreslagna språkreformen, som han kallar en ’eftergift för de okunniga och obildade’.

– Jag dömer ut den totalt, denna enfaldiga och obildade reform. Fullkomligt obarmhärtigt dömer jag ut den.

Han förklarar att det inte är för att vara elak, utan att det handlar om att värna den svenska språkskatten.

– Men jag förstod att det skulle komma. Det är så tråkigt att det blir så här. Gör man den ena eftergiften efter den andra blir det ett barbari, fortsätter han.

– Jag kommer aldrig någonsin att skriva ’dom’.”

Personligen gör jag samma utfästelse som Björn Ranelid: Jag kommer aldrig att skriva”dom”.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Filippa Mannerheim kommenterar i ett annat twitterinlägg:

"Framtidsspanaren Troed Troedssons styrelseuppdrag i Thorengruppen genererar intäkter på 298 tusen kronor. Mannen åker runt och berättar att det är onödigt att lära barn läsa. Givetvis är han anlitad av Skolverket då han av dem anses vara 'tankeväckande'. Stabilt det här, hörrni."

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

En italiensk esperantist förklarar i en intervju på Italofonia:

"En gång i tiden betecknade begreppet 'lingua franca' de förenklade blandspråk som uppstod i  kontaktområden, särskilt genom handel, mellan olika kulturer, och i Medelhavsområdet fanns det ett lingua franca som i huvudsak byggde på italienska och spanska ord, blandat med arabiska och turkiska ord.

I dag är det dock engelskan som presenteras som hela världens lingua franca, men engelskan är de dominerande nationernas naturliga språk, och när det sägs att den har ersatt latinet, som under medeltiden och modern tid var det internationella kulturspråket, bortser man från att påpeka att latinet var ett förmedlande idiom som inte var någons modersmål, och som därför innebar att alla utgick från lika villkor. Jämförelsen bör därför göras med kejsartidens latin som infördes i de länder som erövrades och underkuvades av Roms expansion.

Rekonstruktionen av Babels torn med hjälp av engelska är därför en lösning som inte alls är neutral. Om vi går från praxis till etiska lösningar skulle esperantoprojektet definitivt vara mer rättvist och bekvämt för personer, som inte talar engelska. Esperanto är inte ett ’etniskt’ språk, som Luigi Fraccaroli, ordförande för FEI (Federazione Esperantista Italiana), säger. Vad är det då?"

Texten har översatts från italienska.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)