Söndagens svenskspråkiga sång

Evert Taube - Sjösala vals

Söndagens svenskspråkiga dikt

FURAN

Med yxan i hand i min Sjösalapark,

jag stod vid en fura och smekte dess bark.

"Du skymmer min utsikt mot himmel och sjö,

du susande fura, nu måste du dö".

Och furan hon föll och blev sågad itu

och kluven till ved, men hon susar ännu

- på elden, vid härden, i vinterkväll lång,

hon susar och sprakar och sjunger sin sång.

Då tänkte jag: "Snart skall jag själv vräkas kull

och röjas ur vägen för utsiktens skull".

Och därför, go vänner, förinnan det sker,

de visor jag diktat, dem skänker jag er.

Ett sus från en fura - en garvad, som höll

i ruskigt väder och sjöng när den föll.

En hälsning från fåglar som bott i dess topp

och kvittrat om landet där solen går opp.

Evert Taube

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 Under många år, till och från, har jag i mitt yrkesliv arbetat med andras texter. Det är redaktörens lott, om den nu gäller böcker eller tidningar eller annat tryck. Och den är avundsvärd. Man ser, svart på vitt, vad som är mödan värd. En artikel eller en uppsats eller ett bokmanus levereras aldrig i färdigt skick. Det mesta är förvisso inte utgivningsbart. Vilket inte enbart har med språket och stilen, utan även med ämnet och sättet att argumentera att göra.

Men också det som är utgivningsbart måste hanteras. Det kanske måste skrivas helt om, men det kan också vara så att enstaka formuleringar, ordval, felskrivningar behöver korrigeras utan att helheten rubbas. Min erfarenhet är att den rutinerade skribenten blir tacksam för att man anmärker på honom eller henne. Yngre författare strider gärna för sina käpphästar. Min gissning är att de blir klokare med åren. (Är redaktören då ofelbar? Naturligtvis inte. Också han stöter på motstånd.)

Redaktören är något som ofta föraktas i den allmänna debatten: en vakthund, en språkpolis, en viktigpetter. En som talar om vad som duger och vad som inte duger. Man skulle också kunna vända på det och säga: en kvalitetskontroll. Redaktören kunde tidigare luta sig mot korrekturläsaren, som inte enbart var en språkgranskare utan också en felfinnare i faktadelen. En kritiker i ordets sanna bemärkelse. Idag får redaktören alltför ofta stå även för dessa funktioner. Det går i sista hand ut över läsaren.

Allt som skrivs och trycks måste inte ha litterära kvaliteter. Men det ska vara begripligt och underlätta de aktiviteter som vi kan kalla läsandet eller inlärandet. Då behövs en kanon, en språknormal, en överenskommelse om hur texter bör se ut som alla kan samlas kring. Vi har ett nationalspråk, och det strids om hur detta ska vara. Det jag själv skriver sänder jag oftast ut till andra på remiss, jag läser det högt för mig själv. Jag blir verkligen glad när någon kommer på mig med en dumhet, en felaktig- eller orimlighet.

Dagens språkkrönikörer anser närmast enhälligt att man inte bör bråka om sådant. De har ingen professionell känsla för vad som är högprosa och vad som är lågprosa. Språket är en dagslända. Envar sin egen språklärare. Jag motsätter mig sturigt detta låt-gå-tänkande. När jag sitter vid flygeln blir jag generad om jag slår an fel ton. Detta är någonting som jag måste rätta till. Och det som gäller i det musikaliska språket borde väl också gälla i det skrivna – och det talade – språket?

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel från 2013 skriver Ludvig Einarsson om EU-engelskan och om engelskan helt kommer att tränga ut franskan och tyskan som arbetsspråk:

”I en rapport som nyligen publicerades av Europeiska revisionsrätten framgår att det engelska språket stundtals används felaktigt inom EU. Som där skrivs är engelskan det mest utspridda språket i världen och sammanlagt 88 stater och regioner har engelska som ett officiellt språk. Med stor spridning är det naturligt att det uppkommer skillnader och olika versioner av språket men under många år har de europeiska institutionerna utvecklat en unik version som idag utan större svårigheter kan förvirra engelsktalande personer.

EU-engelskan innehåller ord som tidigare inte funnits inom engelska språket och en mängd ord som gjorts om från andra språk. Även om orden används med rätt betydelse så används de i en kontext som blir märklig och förvirrande för engelsktalande.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Lena Jonson skriver i artikeln ”Putins enhetsdröm kan få Ryssland att spricka” idag i Svenska Dagbladet bland annat:

”En fråga med speciell sprängkraft är språkfrågan. Att så är fallet är inte konstigt mot bakgrund av att det ryska språket under Putin alltmer trängt undan de lokala språken. Därmed går ingången till den lokala nationella kulturen förlorad. 2018 antogs en federal lag som upphäver all obligatorisk undervisning i det lokala nationella språket i skolorna. De nationella republikerna införde obligatorisk undervisning av det egna språket under 1990-talet vid sidan av det ryska språket. Med 2018 års federala lag blev valet av språk frivilligt, det vill säga. att avgöras av varje skolelev och föräldrar.

På ytan tycks denna lag medföra ett demokratiskt förfarande men kritikerna av språklagen menar att lagen är ett dråpslag mot republikernas nationella språk. Ryskan kommer att ta över helt och den lokala kulturen på sikt försvinna. För kritikerna gällerfrågan om språket därmed också frågan om den egna kulturens överlevnad. När den finsk-ugriske udmurtiske filosofiprofessorn Albert Razin i Izjevsk i september 2019 tände eld på sig själv i protest mot lagen och avled fick denna händelse stor resonans i hela Volgaområdet.

En rad nationella organisationer gick i spetsen för motståndet mot språklagen. De har sedan lagen antogs klassats som ”extremistiska” och förbjudits. De hade oftast sina rötter i 80-talets glasnostperiod och spelade stor roll under 90-talet. De verkade för att stärka det lokala nationella språket och sprida kännedom om den egna kulturen och den egna nationens historia. Bland dessa förbjudna organisationer finns Basjkort (från Basjkortostan), U vij (Mari El) och Tots (Tatarstan). Deras ledare har gått i exil för att undkomma repression. ”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel i Skolvärlden rapporterar Lars Öhman om det utbredda fenomenet glädjebetyg:

”När Skolinspektionen nyligen granskade 30 skolhuvudmän framkom att över hälften av skolorna inte gör tillräckligt för att komma till rätta med glädjebetyg. Samtliga huvudmän, däribland IES, ansvarar för minst en skola där slutbetygen under en femårsperiod var väsentligt högre än på de nationella proven.

Flera lärare på IES i Kista och Huddinge som SVT varit i kontakt med säger att man pressats att sätta höga betyg av både skolledning och elever. Lärarna berättar också om att elever fått tillåtelse att använda mobiltelefoner och läroböcker i provsammanhang.”

Och vidare:

”I sin granskning noterar SVT att IES Kista, 2019, gav 74 procent av eleverna i åk 9 ett högre slutbetyg i matematik än vad eleverna fått på nationella provet. Annakarin Johansson Sandman förklarar att skolan arbetat med att jämna ut skillnaden:

– Det är oerhört viktigt för oss att betygsättningen sker på ett korrekt sätt och att betyget på nationella provet speglas i slutbetygen.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Tittade på en internationell presskonferens med Magdalena Andersson.

Såg att vår statsminister uttalade Turkiet på det "internationella sätt" som Turkiet själva önskar, alltså inte som "kalkon" på engelska.

ABC 123

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

...bara i Sverige!

Påtvingat oss alla att finansiera via skatten, d v s skolpengen?

Sedan pratas det om integrationsproblem med inslag av språkliga brister...

Medlem

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Titta på Molly Sandén - Vi:et i vinsten, Sveriges officiella EM-sång

Nuförtiden får man väl närmast vara glad över att denna typ av idrottsmusik fortfarande görs på svenska.

Uppmärksam 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)