Denna sammanställning publicerades i Hufvudstadsbladet, som utges i Helsingfors,  den 14 april.

"Känner du igen de här klyschorna?

1. Så bra svenska du talar!

2. Jag visste inte att finskan är så lätt att förstå!

3. Är det länge sedan din släkt flyttade till Finland från Sverige?

4. Hur länge har du läst svenska?

5. Du bryter knappt alls på finska!

6. Vad betyder roskis?

7. Har du svenska föräldrar?

8. Oooh du pratar som Mumintrollen!

9. Jag tycker också om att bada bastu!

10. ”Eissaapeitta!”

De här påståendena och frågorna är naturligtvis ett resultat av undermålig undervisning i historia och svenska i grundskolan och gymnasiet i Sverige.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Idag berättades det på nyheterna att SVT Flow läggs ner. Jag har inte haft några synpunkter på den tekniska konstruktionen, som tydligen inte har varit tillräckligt användarvänlig. Men jag har haft språkliga synpunkter på namnet - se brevväxling med Eva Hamilton. Därför är det med en viss skadeglädje jag noterar nedläggningsbeslutet.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Hämtat från Lingvistbloggen)  

”Snart är det dags för årets Lingolympiad, en tävling på Stockholms, Lunds, Uppsalas och Göteborgs Universitet för folk som gillar att klura på språk. I år är tävlingen också öppen för icke-gymnasielever (men de kan tyvärr inte tävla i en international i Bulgarien senare). Mer info och anmälan finns här. ”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Detta brev har idag skickats till Alexander Graf Lambsdorff, Europaparlamentets vice ordförande. Brevet finns i en svensk och en tysk version. Se också brevet från Frank-Michael Kirsch i samma fråga.)

Parlamentsledamoten Alexander Graf Lambsdorff

Europaparlamentets vice ordförande

Europaparlamentet 60,

rue Wiertz

ASP8G130

1047 Bryssel

Belgien

Språkförsvaret i Sverige har noterat att du verkar för att upphöja engelska till enda arbetsspråk (”Hauptverkehrssprache”) inom Europeiska Unionen. Detta förslag är riktat mot Europeiska Unionens mångspråkighetslinje med tre arbetsspråk, tjugotre officiella språk och stöd till de regionala och minoritetsspråken i Europa. Om ett naturligt språk, som fungerar som lingua franca, ges denna ställning, kommer det ofelbart på lång sikt att få negativa konsekvenser för andra språk i form av domänförluster. Vi motsätter oss bestämt detta förslag.

Det finns ett direkt samband med din inställning till ditt eget modersmål, eftersom det också uppenbart att du försöker degradera det tyska språket. I en intervju i ”Die Welt” den 15 december 2014 säger du att ”Deshalb muss Englisch in Deutschland Verwaltungssprache werden, mittelfristig vielleicht sogar Amtssprache (”Därför måste engelska bli förvaltningsspråk i Tyskland, på medellång sikt kanske till och med också officiellt språk”).” Uppriktigt sagt tror vi inte att de flesta tyskar kommer att acceptera att deras modersmål steg för steg förpassas till köket och sängkammaren, inte ens på medellång sikt. De kommer i stället att bekämpa dina idéer.

Tyska språket är lika mycket värt som vilket annat språk som helst, inklusive engelskan. Föreställningen att engelskan har inlett ett oavbrutet segertåg är naiv och orimlig. I språkhistorien har olika lingua franca kommit och gått, eftersom deras ställning och användbarhet ytterst är avhängiga bärarnas, d.v.s staternas, ekonomiska, politiska, militära och kulturella inflytande. Engelskan, eller vilket annat språk som helst, besitter ingen inneboende överlägsenhet.

Alexander Graf Lambsdorff MdEP

Stellvertetender Präsident des Europäischen Parlaments

Europäisches Parlament 60,

rue Wiertz

ASP8G130

B-1047 Brüssel

Die Organisation Språkförsvaret (”Verteidigung der Sprache”) in Schweden hat bemerkt, dass Sie für Englisch als einzige Arbeitssprache ("Hauptverkehrssprache") in der Europäischen Union eintreten. Dieser Vorschlag ist ein Angriff auf die Politik der Mehrsprachigkeit in der Europäischen Union mit drei Arbeitssprachen und dreiundzwanzig Amtssprachen und richtet sich gegen die Unterstützung der Regional- und Minderheitensprachen in Europa. Wenn einer natürlichen Sprache der Status einer lingua franca verliehen wird, treten  langfristig entsprechende negative Folgen für andere Sprachen in Form von Domänenverlusten auf. Wir sind nachdrücklich gegen Ihren Vorschlag.

Es besteht ein direkter Zusammenhang zu Ihrer Haltung zur eigenen Sprache, denn es ist offensichtlich, dass Sie versuchen, die deutsche Sprache zu degradieren. In einem Interview mit der "Welt" am 15. Dezember 2014 sagen Sie, dass "Englisch in Deutschland Verwaltungssprache werden (muss), mittelfristig vielleicht sogar Amtssprache". Ehrlich gesagt, wir glauben nicht, dass die meisten Deutschen akzeptieren werden, dass ihre Muttersprache schrittweise in die Küche und das Schlafzimmer verbannt wird, auch nicht mittelfristig. Sie werden stattdessen Ihre Ideen bekämpfen. Die deutsche Sprache ist genauso viel wert wie jede andere Sprache, einschließlich Englisch.

Die Vorstellung, dass Englisch einen ununterbrochenen Siegeszug eingeleitet hat, ist naiv und unrichtig. Die Sprachgeschichte hat gezeigt, dass verschiedene Verkehrssprachen gekommen und gegangen sind, da ihre Position und Anwendbarkeit entscheidend von den Trägern, das heisst Staaten, ihrem wirtschaftlichen, politischen, militärischen und kulturellen Einfluss abhängig sind. Englisch, oder jede andere Sprache, besitzt keine ihr innewohnende Überlegenheit.

Språkförsvarets styrelse

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Många av oss - inklusive undertecknad - har svårt för det nypåhittade pronomenet, som har skapats (eller återuppväckts) av genuspolitiska skäl. Orsaken sades i första skedet vara att barn i förskolor inte ska behöva störas av könstillhörighet, men sedan dess har fler och fler förespråkare dykt upp som anser att ordet är praktiskt att använda, när just könstillhörighet är av underordnad betydelse eller vetskap därom rentav oönskad.

Patrik Hadenius, chefredaktör för bl a Språktidningen, publicerar i dagens DN sin syn på denna och andra nymodigheter i svenska språket.

Hillo Nordström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Terminologicentrums webbplats)

Vid interpellationsdebatten riksdagen den 10 april 2015 lämnade Mikael Damberg följande besked:

• TNC får behålla statsanslaget för 2016.
• Regeringen "avser säkerställa en långsiktig lösning för hur svenskt fackspråk och nationellt terminologiarbete ska bedrivas". Regeringen kommer därför att se över hur terminologi och fackspråk ska hanteras i Sverige. Översynen ska göras i samråd med TNC.

Interpellationen till ministern från riksdagsledamot Bengt Eliasson och interpellationsdebatten finns här.

Reaktioner från andra på detta finns här.

Vår anmärkning: Under interpellationsdebatten lämnade näringsminister Mikael Damberg ingen förklaring till varför näringsdepartementet överhuvudtaget föreslog en kraftig nedskärning av statsanslaget i höstbudgeten 2014 till TNC.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna krönika kommer att publiceras i Läraren, organ för Svensklärarna i Finland, den 16 april. Här med skribentens tillstånd.)

Språkfrågor engagerar, alltid. Och allra mest de som gäller modersmålet. Som Gösta Ågren så fyndigt formulerade: modersmålet är det enda språk som alla talar. Och därför också är det språk alla älskar att både grunna på och gräla om.  

Många har dessutom flera modersmål. Antingen sitt eget och ett annat, eller två varianter av ett och samma, dvs. en dialekt och standardspråket. Det senare gäller faktiskt de flesta, eftersom  mycket få talar endast standardspråket. Sant enspråkiga är alltså enbart de som talar bara sin dialekt, och inget annat, och de som talar endast standardvarieteten, och inget annat. De förra finns det många av, inte minst i de perifera delarna av världen (ekonomiskt, inte kulturellt!), medan den senare gruppen är närmast teoretisk eftersom de som växer upp med bara standardspråket (och sannolikt vuxit upp i centrum, både geografiskt och socialt) vanligen också talar andra språk. 

Som finlandssvensk är man dessutom extraengagerad, eller åtminstone känslig för språkliga nyanser och spänningar. Det är ingen händelse att Hugo Bergroth med sitt språkrättarnit för många generationer finlandssvenskar varit så viktig, liksom Mikael Reuter med sina Rutor under de senaste decennierna. Att kolla hur det riktigt skall vara i SAOL och andra källor är något de flesta av oss har i ryggmärgen, inte minst lärarkåren och andra yrkesgrupper med ett speciellt ansvar för vårt språk.

Det är därför mycket välkommet att vi igen regelbundet kan lyssna på rikssvenska språkvårdare i Radio Vega. Ja, rentav nödvändigt för oss språkligt utarmade lyssnare hitom Ålands hav. Jag är knappast ensam om att känna mig alltmer beroende av min dagliga dos nutida vardagssvenska, via SVT.

Häromdagen damp Språkbruk ner i postluckan, den utmärkta tidskrift som utges av Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken. Och nu iförd helt ny kostym. Innehållet har det ju aldrig varit fel på, tvärtom. Tidskriften har alltid piggt följt med utvecklingen på språkområdet, och varvat djupare analyser med skojiga kortnotiser och språkliga tips. Att tidskriften nu fått en ansiktslyftning, och därmed säkerligen lockar också nya läsare, är välkommet. Språkbruk fyller en viktig nisch i vår tidskriftsflora, och skulle vara förtjänt av en betydligt större spridning.

Som sagt; som finlandssvenskar är vi nästan alla av nödtvång lite av språkvårdare, och många av oss rentav nördar. I Sverige har man däremot sällan, med sin oftast aningslösa majoritetsidentitet, behövt reflektera över sitt eget språk. Men läget har förändrats radikalt de senaste två-tre decennierna, av flera orsaker: engelskan har på alltfler områden tagit över, nya invandrargrupper har infört en ny ”blattesvenska” och de gamla språkminoriteterna har rätat på ryggen.

Ett uttryck för denna utveckling är den ideella organisationen Språkförsvaret, som initierades 2002 (se sprakforsvaret.se). Man har nyligen gett ut sin tredje antologi, ”Guld i strupen? Rötter och relationer till svenska språket”, med texter av tjugo olika personer, från olika områden. Glädjande många av dem är finlandssvenskar: Katarina Gäddnäs, Raoul J. Granqvist, Marika Tandefelt, Kenneth Myntti och Leif Höckerstedt. En återspegling av att det svenska Finland för Språkförsvaret alltid varit en naturlig och viktig del av arbetsfältet. Det svenska språkområdet begränsas ju inte av några nationsgränser.

Hos oss i Svenskfinland, där vi ofta har en känsla av att luften tar slut och språket förtvinar, är det välgörande att uppleva att vi inte är ensamma om bekymren över svenskans tillstånd. Att många av texterna i antologin dessutom ger intressanta inblickar i hur svenskan upplevs av den som kommer utifrån, med ett annat modersmål i bagaget, är fascinerande. Plus att många av skribenterna har glimten i ögat, och förmågan att skriva med lätt hand.  

Thomas Rosenberg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Frank-Michael Kirsch, Per-Åke Lindblom, Arne Rubensson (red): Guld i strupen? Rötter och relationer till svenska språket (Gold in der Kehle? Wurzeln und Beziehungen zur schwedischen Sprache), Stockholm 2014.

Reden ist Silber und Schweigen ist Gold? Glaubt man der aktuell erschienenen Anthologie "Guld i strupen?“, herausgegeben von der schwedischen Sprachgesellschaft "Svenska Språkförsvaret“, dann lassen sich diese Worte getrost umdrehen, denn die schwedische Sprache verheißt "Gold in der Kehle".

Entgegen aller Sprachpessimisten wurde nie zuvor so viel auf Schwedisch gesprochen, gelesen und geschrieben wie heute. Getrieben von der Neugier und der Liebe zur Sprache schlummert in jedem von uns ein Reichtum von unschätzbarem Wert, wobei eigentlich egal ist, von welcher Sprache hier die Rede ist. Unter dieser Prämisse haben sich die Herausgeber der Anthologie das hehre Ziel gesetzt, die Beziehungen der schwedischen Gesellschaft zu ihrer Sprache in all ihren Facetten zu spiegeln und nach den Wurzeln zu graben. Das ist auch für hartgesottene Sprachliebhaber eine echte Herausforderung. Einerseits besteht die Gefahr, in Plakative zu verfallen, andererseits die, sich in linguistischen Irrgärten zu verlaufen und dabei die Leser zu verlieren. Als Ergebnis sind 20 Beiträge entstanden, in denen Professoren, Journalisten, Poeten, Politiker, Schriftsteller, Übersetzer, Mutter- und Vatersprachler, Lehrer, Musiker und Prominente ihre ganz persönliche Beziehung zur schwedischen Sprache beschreiben und den Leser mit auf die biographisch geprägte Reise zu den sprachlichen Wurzeln nehmen. Dabei kommen nicht nur schwedische Urgesteine, sondern auch Stimmen aus Deutschland, Dänemark, Finnland, Norwegen und Schottland zu Wort. Dies ermöglicht ein Panorama der Erfahrungen mit der schwedischen Sprache, das seinesgleichen sucht.

Die Reise beginnt mit Lars-Gunnar Andersson, Professor in Schwedisch an der Göteborger Universität. Er lässt seine 16-jährigen Erfahrungen mit dem Radioprogramm "Språket“ (die Sprache) Revue passieren, welches sich in aufklärerischer Mission den Fragen des sprachverwirrten Volkes gewidmet hat.

Wenn es alle falsch machen, wird es dann richtig? Eine Frage, die viele von uns beispielsweise beim Gedanken daran, wann nun das mit s oder ss geschrieben wird, sicher gern mit "Ja! Ein s für alle das!" beantworten möchten. Anderssons Appell richtet sich an die Verantwortung, die wir als Sprecher übernehmen. Frei nach der goldenen Regel: Behandle deine Sprache so, wie du von ihren Sprechern angesprochen werden möchtest. Sein Tenor ist eindeutig: Hoch lebe die Veränderung! Sprache ist Leben, Leben ist Veränderung.

Aber wie verändert sich Sprache im historischen Kontext? Frank-Michael Kirsch, einer der Herausgeber und Professor in Germanistik und Skandinavistik, beschreibt eindringlich seine Erfahrungen mit der schwedischen Sprache im Spannungsfeld von Diktatur und Demokratie. Aufgewachsen in der DDR hat ihn erst die schwedische Sprache dazu gebracht, das Schweigen zu überwinden. Allerdings leidet er noch heute an einer Allergie gegen sinnloses Geschwafel, welcher er mit dem wunderbar klingenden Wort "pamppladder“ Ausdruck verleiht.

Verschmutzen die heutigen Sprecher unsere Sprache und lassen Sie zu einer Kloake, zu einem Abfallcontainer verkommen? Diese Frage bejaht Björn Ranelid, Schriftsteller und Stern am schwedischen Prominentenhimmel, und schlägt sich mit seinen fast predigend anmutenden Worten auf die Seite der Sprachpessimisten. Ranelid erkennt den Sprechern den Willen zur Sprachpflege ab, der aufgrund einer zunehmenden Sprachverschmutzung dringend nottut.

Wie lässt sich die Frage nach der Muttersprache eindeutig beantworten, wenn jemand mehrsprachig aufgewachsen ist, Vater und Mutter unterschiedliche Sprachen sprechen? Verena Reichel, preisgekrönte Übersetzerin skandinavischer Literatur ins Deutsche, beschreibt ihren Weg von der schwedischen zur deutschen Sprache ebenfalls sehr eindrucksvoll. Während das Schwedische für Schutz und Geborgenheit in ihrer Kindheit steht, so vergleicht sie das nur mit Widerwillen erfolgte Erlernen der "Vatersprache", der deutschen Sprache, mit der Vertreibung aus dem Paradies. Dem Übersetzen schreibt sie heilende Kräfte zu, die es ihr ermöglicht haben, zwischen den Sprachwelten eine Brücke zu bauen, auf der sie sich heute unbehindert bewegen kann.

Ist schwedisch womöglich die artigste Sprache der Welt? Der australische Journalist John Alexander kommt zu dem Schluss, dass diese Sprache zu den artigsten dieser Welt gehören müsse, bringt sie doch mit dem Wort "lagom“, was so viel wie "genau richtig“ bedeutet, die höchst originäre Krone der schwedischen Diplomatie hervor.

Wie sähe eine Welt ohne die schwedische Sprache aus? Ohne die deutsche Sprache? Warum werden Film in Schweden oftmals nicht synchronisiert und warum macht man dies überhaupt in Deutschland? Die Liste der in der Anthologie aufgeworfenen Fragen lässt sich ohne Weiteres beliebig fortführen. Das verbindende Element aller Beiträge ist die Liebe zur Sprache, die den Leser auf eine Reise von tiefer Hingabe und Bitterkeit, Wut, Frustration und überschwängliche Freude nimmt. Am Ende dieser Reise schlägt einem das Herz bis zum Hals und die Augen leuchten im Gewahrwerden des eigenen Schatzes, den ein jeder in seiner Kehle und in seinem Herzen trägt. Wir sind alle auf die eine oder andere Art Experten unserer Sprache(n). Wir können unsere Erfahrungen miteinander teilen. Die Zaubermedizin gegen allergische Beschwerden bei Sprachnotfallerscheinungen und pamppladder heißt nämlich Kommunikation: Reden ist Gold!

Eyleen Kotyra

(Recensionen publicerad  i något förkortad form i Deutsche Sprachwelt våren 2015 – här med recensentens tillstånd)